TILLBAKANÄSTA

Anna Strand

TEXt: Iréne Berggren, publicerat 2017-10-13

Anna Strand, Nagoya Notebook, 76 sidor, offsettryck, trådbundet, handtryckt omslag, 23,5 x 16,4 cm, edition 300, engelska, svenska och japanska, Sailor Press, formgivare: Matilda Plöjel, 2014.

Anna Strand skriver Nagoya Notebook / Anteckningar från Nagoya. [1] Notebook – anteckningsbok, inte dagbok. Ett avstånd till det alltför nära. Nagoya en stad i Japan. En bok som ömsint fogar samman fotografier funna på en loppmarknad och egna konstruerade bilder i den japanska ateljén där hon vistades. Slump och kontroll. 500 negativ och 100 fotografier samt negativkuvert för efterbeställningar. 16 egna bilder och 28 utvalda, 13 korta fundersamma kommentarer textade med hennes egen handstil och ett jag som talar.

Det är inte första gången fotografier, okända, möter en annans hand och blick. Skapar ett avstånd och ett närmande till ett nytt hemlikt album, en ny inklistring. Eller bilder som hämtas ur ett arkiv och bildar en ny läsning som boken Wiscounsin death trip av Michael Lesy. [2] Boken framskriver historien genom nya montage. Inte okänd, inte bortskuggad men en ny historia utifrån ett arkiv som innehåller dokumenterade porträtt och händelser.

Ett mer närliggande exempel finns i Vivian Meiers upphittade bilder som hon aldrig själv ställde ut under sin livstid. Det väcker frågor om upphovspersonen och hens tankar om sitt ”verk” och dess senares inlemmande inom konst och marknad. Jag moraliserar inte men det finns frågor som återkommer. [3]

Hur sorterar vi idag, vad lägger vi in i en kulturs igenkänning och det som vi inte känner till? Här blir Anna Strands verk speciellt då många som möter hennes arbete inte har personliga referenser till Japan och än mindre till dess 30-tal. Så hur ser vi bilderna? Hur ser vi det som lägger tomrum, avstånd till vårt betraktande?

Alla detaljer i fotografierna ger en långsam läsning av både bild och text. De hittade och det som sker i hennes egna bilder. Det lekfullt förunderliga av att inte förstå vad som är upp och ner, den alltid lika barnsliga förtjusningen. Det gör att en tvingas snurra boken, vända på boken, läsa det igen. Tänka runt.

Verket Nagoya Notebook, som är de gamla bilderna och de nytagna, äger en stramhet och en lek samt ett allvar. Vem jaget är i verket är glidande men handen som ställt samman och leder oss genom de 44 bilder och texter och funderingar är Anna Strands. Så mycken klurighet i dessa förskjutningar och de skillnader som finns. Hon säger sig behöva en distans till fotografiet för att kunna arbeta med det, att lägga till en text har varit ett sätt att uppnå det. Ett annat sätt har varit att tydligt iscensätta fotografier. Kanske, tillägger hon, är det för att fotografiet är så laddat för mig.

Den poetiska raden ”This is what time did to my heart” visar en av tre bilder av en man stående på en gata i skymningen. Tiden har frätt på negativet och mönstret syns tydligt på mannens bröst. Ett senare uppslag visar skadan som uppkommit genom att två fotografier fastnat i varandra. Isärtagna blir skadan en del av berättelsen. En finklädd man på stationen och flera kostymklädda män ute på en äng, var har de hamnat? Den lille ljusklädde springande pojken som oskarpt skyndar bort ur bilden, så främmande i dess högra hörn, vart är han på väg? Fotografiet med sin förmåga att bevara men också med sin skörhet i det negativ som håller på att utplånas på flera sätt. Både historiskt och tekniskt.

Anna Strand, Is it in your heart or in your head? 2012, text på tre svartvita fotografier från funna negativ, 27,7 x 22,5 cm.

I en serie fotografier i Anna Strands egen värld blev det en utmaning att kunna förmå de små svarta insekterna på golvet att inordna sig under hennes kontroll. De utplacerades som i en uppnålad insektssamling - prydligt i två lodräta rader – bärfisarna, för att sen tvingas tappa kontrollen trots att hon regelbundet var tionde minut under en timma fotograferade dessa. Vid timmens slut blir det ett enda svart kryp kvar på bildytan under den kamera på sitt stativ som tvingats fast i sin position. För att vara allvarlig är det väl det som det handlar om. Att en ensam har ansvar och att inte kunna försvinna bland andra. Ett utpekande som här ordnat sig självt genom en stram slumpad ordning. Ljuset ändras i fotografiet, det som kommer skiftande in över golvet under denna timma. Golvet en lockande utgångspunkt i rummens geometriska indelning, som den kontroll hon söker och som också bland annat finns i den strikta japanska teceremonin. Den kontroll som är betydelsebärande för Anna Strands skapande. Som i fotografiet med handen som tvingar de upprättstående blommorna i den höga vasen att böja sig efter handens rörelse. Det lockande i en annan kulturs ceremonier. På samma sätt i fotografiet av de två kroppar, som i konstnärens iscensättning, utför en bugande rörelse, vilka tycks efterlikna det vi så omedvetet läser japanskt. Två kvinnor framför studions väldiga draperi. Två personer som möts men inte med ett handslag. Var det så? Eller har bara lager av generalisering och kulturell okunskap lagt sig över blicken. Svara på frågan: Vad är det jag ser?

De tre olikformade rektangulära skyltarna med sitt frågetecken ”?” men där var och en har sin egen bas: en rak, en med hjul och en med en rund skiva. Enkelt påpekar det igen att distans och avstånd finns. Hur svarar vi på frågetecknet ”?”. I två andra fotografier registreras relationen mellan dagens och nattens avbildning genom ljuset som träffar de sex bordsstativen och buskaget bakom muren.

Var finns makten, vem äger den? Frågor som Anna Strand funderar över i sitt arbete. Bröllopsbildens text undrar över vilken sida som är min? Kvinnan till vänster eller kvinnan till höger. På de två glasplåtarna har lite ändrats förutom att paret byter plats och bilden förskjutits lite i sidled. Bara mannen syns utan skor. Ett rum där allt är geometriskt ordnat men vem får välja sida? Vem bestämmer? Orden ges betydelse och ger betydelse till bilden.

Anna Strand, A Copy, 2013, text på svartvitt fotografi från två funna glasplåtar, 25,8 x 35,3 cm.

En annan form av beröring är ljuset som träffar kvinnan. Vem är jaget i verket? Vem representeras i detta arbete? Något uppmanande säger Anna Strand att jaget, ”Jag är”, är både kvinnan som sitter i fåtöljen och tittar mot betraktaren och den unge mannen på sista bilden. I Strands montage av bilder bygger det ihop ett narrativ.

I denna sista bild samlas tankar som Strand pekar ut från bokens första fotografi av skylten framför det stora draperiet, skylten med en pil som går från höger till vänster, till denna så strama bild på mannen. Mannens smala, raka kropp kluven av arkitekturens skarpa hörn och med träden, höga raka, som härmar kroppens form och bara skuggan av mannen vågar vecka sig över några trappsteg men där även skuggan tecknar ett enkelt barnsligt återgivet barrträd. Fotografiets ringformade skada visar tillbaka på den första bilden på mannens hjärta, till skador på andra bilder, till de vita och svarta linjer som skiljer personer i andra bilder. Anna Strands arbete är en pågående undersökning av fotografiets egenskaper. Något som löper som en undertext genom boken. Det gör även frågor om relationen mellan kvinna och man, om vem som kan tänkas äga makt. I egna frammanade minnen från konsthistorien låter hon René Magritte och hans hatt få en ny skepnad genom de upphittade fotografierna. Där fångar hennes varsamma uppmärksamhet också Magritte när han deltar i en tebjudning.

Anna Strand, -> , 2012, svartvitt fotografi, 27,7 x 28,5 cm. !, 2012, svartvitt fotografi, 27,7 x 28,5 cm. 

Boken Nagoya notebook vill få oss att stanna vid bilderna, länge, uppmärksamma bildernas följd och blickarnas riktning genom att undersöka betraktarens blick, de avbildades och förstå fotografens. Mötet mellan slumpen och mellan det som blir iscensatt. Ett andetag mellan varje betraktande, varje uppslag, varje läst text. Fotografiet som Victor Burgin hävdat är ett erbjudande vi inte kan tacka nej till. [4] Vad det än kan vara för erbjudande av fotografi: amatörbild, reklambild, nyhetsbild, konstbild.

Omslaget är verkligen ett omslag av brunt enkelt omslagspapper. Det man fick ta till när det inte fanns annat att slå in sina nya skolböcker i. En förgången tid antagligen. En förgången tid som till delar finns i boken. Stämplat på omslaget finns ett fält för efterbeställningar av nya kopior av de redan framtagna bilderna. Tar man bort omslagspapperet återstår bara vit, tom pappersyta.

Nagoya notebook är som en palimpsest av skilda frågeställningar, vilket som ligger överst beror på läsaren. Fotografiets egen diskurs som rymmer nyanser, ljus-mörker, negativets skörhet, bilders tillfälliga ihopklistrande och kontroll inom en bildyta. En performativitet som handlar om att låta något peka mot ett okänt utanför, om kontroll, om likheter och olikheter. En fråga om hur representationen möjliggör ett jag och hur det avspeglas mellan bilden av kvinnan och bilden av mannen. Fotografen som aldrig fick se Fujiyamas snöklädda topp förutom på ett upphittat fotografi. Bilden som ersätter verkligheten.

Mellan pärmarna i Nagoya Notebook ryms en förtätad mängd av påståenden. Makalöst rikt.

 

 

Iréne Berggren är fotohistoriker, curator och kritiker.

 

 

 

Anna Strand, One hour in the afternoon, 2012. Sex svartvita fotografier, 37,5 x 27,7 cm.

 

[1] Strand, Anna (2014) Nagoya Notebook, Printografen, Sweden. Formgivare Matilda Plöjel, Sailor Press. Boken fick Svenska fotobokspriset 2014. Se även www.annastrand.se/Nagoya-notebook

[2] Lesy, Michael (1973) Wisconsin Death Trip. New York: Pantheon Books. För en diskussion om Lesy’s arbete se ”Läsa Wisconsin DeathTrip” s. 873-907.  Grönberg, Cecila (2016) Händelsehorisont || Event Horizon. Distribuerad fotografi. Göteborg: Oei Editör

[3] Se ”Inventing Vivan Maier”, s. 141-155 Solomon-Godeau, Abigail (2017) Photography after photography, Duke University Press.

[4] Looking at photographs, s. 146, Burgin, Victor (1982) Thinking photography. London: The Macmillan Press LTD.