TILLBAKANÄSTA

Mellan det sakliga och poetiska – ett samtal med Annika Thörn Legzdins

TEXt: Linda Bergman, publicerat 2017-10-24

Annika Thörn Legzdins, Remediation III & IV - 120 x 80cm (2017) pigmentutskrift. Remediation I, II, V & VI 80 x 120cm (2017) pigmentutskrift. Salix Alba I-V, 33 x 50cm (2017) pigmentutskrift.

Det går inte att skriva om ditt konstnärskap utan att nämna jorden och ett ifrågasättande av den gräns som vi människor drar mellan vild och domesticerad natur. I ditt senaste projekt gör du det i en skildring av Detroit och genom att visa de träd, vitpilar, som planteras där för att rena jorden. Det är en process där man använder snabbväxande träd som pilar och popplar för att på ett kostnadseffektivt sätt rena marken från miljögifter, som i det här fallet kommer främst från bilindustrin och de fabriker som legat på platserna. Bilderna är tagna från marken, som att du ligger ner i gräset och fotograferar. Du ger betraktaren ett slags underifrånperspektiv, i relation till hur vi mestadels upplever världen, och befinner dig därmed nära den förgiftade jorden med gräs och sly framför linsen. Du visar ett urbant, postindustriellt landskap och platser som är övergivna, förfallna och förorenade. Kan du berätta om Remediation, som du kallar det samlade bild- och textmaterialet från Detroit, vilket också resulterat i en bok. Hur tänkte du när du valde motiv och perspektiv?

I Remediation, som är ett konstnärligt verk i bokform, ville jag ge utrymme för reflektion över exploateringens konsekvenser för människa och miljö – men också visa på hur naturens egna lösningar kan användas för att bekämpa miljöförstöring. Ordet Remediation betyder läkning och jag pendlar i projektet mellan det sakliga och poetiska. Det är en serie fotografier från övergivna, förfallna och även förorenade tomter i Detroit. Jag har valt att inte fotografera människor utan det är främst växtligheten som är i fokus. På de flesta av bilderna syns hus eller husväggar, men snarast i fonden. Bilderna vävs samman med text som beskriver vitpilens egenskaper och vitpilen kan ses som den centrala aktören i den här berättelsen.


Dendroremediation, som används i ett pilotprojekt i Detroit, innebär att träd planteras för att över tid eliminera giftiga ämnen i jorden. Här ingår renandet som process men även läkning som metafor. Jag ville lyfta det och de frågor som hänger samman med vad växtlighet kan göra i olika sammanhang med människa och miljö, som att minska stressnivåerna för stadsbor men även bidra till en estetisk förbättring av stadsmiljön. Salicin, som finns i barken på pilen, är dessutom smärtstillande. Det blir en analogi över stadens smärta och helandet.

Platsvalen uppstod ur tillfälligheter. Det är platser med övergivna hus, tomter där hus redan har rivits och lämnat tomma hål. Som på en av bilderna, en plats där det en gång stod ett bibliotek men där det nu är helt tomt. Jag har även uppsökt de gamla övergivna bilfabrikerna eller andra industritomter med förorenad mark som förbereds för ”dendroremediering”. Mitt val av bildspråk har varit viktigt, även om jag arbetat intuitivt på platsen. Jag har arbetat med lågt perspektiv för känslan av delaktighet i jorden genom fotografiet och för att fånga den trassliga växtligheten, som om fotografierna vore inbäddade i platsen.

Annika Thörn Legzdins, Remediation. Bokförlag: Jon Brunberg Förlag. Formgivare: Linnéa Carlson. Text: Annika Thörn Legzdins/Johan Hedbäck.

Om vi diskuterar formen på din bok Remediation så är omslaget baserat på ett dokument med adresser till övergivna hus där det finns rivningsbeslut (demolition orders). På dessa platser har ofta en vild växtlighet tagit över och tomterna har blivit platser där sopor dumpas, men på många av dessa ödetomter tas också möjligheten att odla tillvara. Genom en reproducerad mjukgrundsetsning av ett pilblad på framsidan av boken påminns vi om odling och vitpilens roll i projektet. Hur har du och bokens formgivare Linnéa Carlson tänkt kring omslag och innehåll? Det är en bok med många tomma sidor, där jag upplever mellanrum och tomrum som viktiga.

I boken har vi jobbat med en disposition där vi vill uttrycka både temporalitet och spatialitet och speciellt i det som inte syns. Vi har valt ett sparsmakat språk genom att inte fylla upp sidorna. Tomheten är slående och viktig. Kopplingen finns till demolition orders och den krympande staden men det finns också en möjlighet för betraktaren att själv fylla i/föreställa sig vad tomheten kan fyllas med. Vi har velat visa på spänningen mellan tomhet och optimism och ge utrymme åt fantasin.

Det finns ett gammalt vykort i slutet av boken. Kan du berätta om det?

Vykortet fann jag på ett antikvariat (John K. King Used & Rare Books) i Detroit. Efter att ha tillbringat en tid i Detroit kände jag mig ganska emotionellt utmattad och i samband med det besökte jag ett växthus på Belle Isle, byggt 1904 (ritat av Albert Kahn, arkitekt, som också har ritat många av bilfabrikerna i Detroit). När jag kom in i växthuset, infann sig en känsla av lugn.

 

Inne på antikvariatet tittade jag planlöst efter vykort från växthuset, helt enkelt för att jag tyckte att det var så vackert. Jag hittade ett par stycken, bland annat det som finns med i boken. På baksidan av vykortet finns en text som är svår att tyda, om en syster som skriver till sin bror om att deras far är sjuk. Hans nerver är dåliga och han har ont. Det var tänkvärt att texten på vykortet handlade om sjukdom och att den som skickat det hade valt motivet på växthuset och växtlighet som en helande handling.

Vykort publicerat i boken Remediation

Det finns bilder från tidigare projekt där du låter dig själv bli nedgrävd. Jag vet inte om fotografierna, som du lät mig se, visats offentligt eller om det bara var en slags undersökning du lät dokumentera. Även där var du nära marken, till och med nere i jorden.

Det är viktigt att känna platsen fysiskt och jag har experimenterat mycket med perspektivet för känslan av delaktighet. Det har varit ett sätt att visa på sårbarhet genom närhet. Fotografierna du nämner har inte visats. Däremot gjorde jag en film där jag grävde ner kameran och lät skyffla över jord – för att förmedla en upplevelse av att bli begravd, känna jordens tyngd. I samband med detta grävde jag också ner oexponerad film som jag lät framkalla, vilket resulterade i en serie bilder med namnet Underneath.

Annika Thörn Legzdins, Underneath I, 70 x 114 cm ( 2015) pigmentutskrift.

Just i rörlig film, när kameran exempelvis befinner sig bakom ett buskage eller som i ditt fall blir nergrävd, blir kameran väldigt tydligt subjektiv. Filmpubliken upplever det som att kamerabilden visar vad någon av karaktärerna i filmen ser.

Att överlämna kroppen till naturen/den plats jag befinner mig på kanske kommer från arbetet med iscensättningarna i mina tidigare verk, som också var ett sätt att visa på deltagande med kroppen.

Det är lätt att tänka på textraden Av jord är du kommen. Jord skall du åter bli.

Förgänglighet har länge intresserat mig och kretsloppet som människan är en del av. Synliga och osynliga krafter hjälper förruttnelsen och återfödelsen. Just vår relation till jorden är något vi aldrig kommer ifrån, var vi än bor eller befinner oss. Vi skapar en konflikt med naturen, då vi gör oss skyldiga till miljöförstöring och bara tänker på natur i termer av ekonomisk tillväxt.

I början av ditt konstnärskap använde du dig ofta av dig själv i bilderna i de iscensättningar du nämnde. Detta har du gått ifrån men jag upplever ändå tydligt din närvaro i bilderna genom den låga kameran, genom de suddiga grässtrån som nästan nuddar linsen. Har du några tankar kring detta?

Mycket av det jag arbetar med/intresserar mig för handlar om närvaro genom frånvaro. Jag tar bort element, söker mig gärna till avskalade miljöer och landskap för att befästa en känsla och förstärka de historier jag vill berätta i ett ganska minimalistiskt språk. Människorna i mina bilder har varit ”fångade” i landskapet, eller så har de varit betraktare av den miljö de befinner sig i. När jag tog bort dem var det som att jag trots att jag reducerade istället adderade. Tomrummet som jag skapade fick en betydelse. Även om människorna rent fysiskt är borta ligger mitt fokus på människans vardagliga existens i förhållande till naturen och staden.

 

 

Linda Bergman är chefredaktör för och grundare av Verk tidskrift samt konstvetare, curator och konstnär.

 

Annika Thörn Legzdins - Remediation. Installationsbilder från Tegen2, Stockholm, 2017.