TILLBAKANÄSTA

ATT ABSTRAHERA MÄNSKliGHETEN - hannah goldstein

TEXt: eva leonte, publicerat 2017-07-01

När jag för första gången ser hannah goldsteins[1] kollage ur serien Untitled har jag just skrivit färdigt på en längre text om en amerikansk roman med många namnlösa karaktärer. Den handlar om japanska invandrare i början på 1900-talet, vars ansikten och namn var, för omvärlden, identiska med varandra och därför helt försumbara. Namnlöshet i litteraturen är en tradition som härstammar från antiken och senare haft en del namnkunniga representanter såsom William Shakespeare, Franz Kafka, Paul Auster och Zadie Smith. För ett par år sedan förkunnade den amerikanska kulturtidskriften The New Yorker att namnlösheten numera vuxit till ”en epidemi” och att den ofta förekommer i exillitteratur som ett sätt att understryka migranternas osynlighet i våra samhällen.[2]

Jag slås av kraften i goldsteins verk och kommer på att hennes ansiktslösa figurer inte ligger så långt från litteraturens och vardagslivets namnlösa, de vi brukar se som statister i vår tillvaro och vars blick vi aldrig bryr oss om att söka. Detta är inte första gången som hannah goldstein utforskar temat ansiktslöshet. Medan många av dagens fotokonstnärer tävlar om att chocka betraktaren med våldsamma bilder av alienation, fattigdom eller krig, inbjuder goldstein till det motsatta, men i min mening lika svåra: att försöka föreställa sig det osynliga. Det är otroligt viktigt i en värld där man tror att man kan ta reda på allt.

hannah goldstein har varit verksam som konstnär i drygt femton år, med bild, kollage och video som favoritmedier. Hon har studerat fotografi vid Bard College New York, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Ostkreuz Schule für Fotografie i Berlin. Numera är hon också bosatt i Berlin där hon ställt ut på olika gallerier, men hon har haft soloutställningar över hela världen, bland annat i Australien, Sverige och USA. Hon är även en del av konstduon Die bösen Mösen[3], tillsammans med Thérèse Kristiansson, samt medgrundare till det kuratoriska projektet Kaetha.

Den nya serien Untitled har sin inspiration i drömmarnas värld och bjuder på en rad ansiktslösa personporträtt mot vit bakgrund. De har en omedelbarhet som jag har svårt att förklara med tanke på att tolkningen till stor del är beroende av betraktarens fantasi och undermedvetna. Alltså kan de vid första blicken verka vara rena abstraktioner. Jag associerar till Jacques Derridas begrepp iterabilitet,[4] det han betraktar som förutsättningen för all mänsklig kommunikation – Det handlar om de tecken som kan citeras utan att de förlorar sin betydelse, som är begripliga även när de kapas av från sin referent samt i avsaknaden av en kontext. Jag påminns även om Derridas reflektion om att kontexten ändå kan vara problematisk för kommunikationen, då vi tenderar att ge den alltför mycket uppmärksamhet.

Jag inser att det som tilltalar mig hos dessa verk och ger dem mening är dels karaktärernas gester och kroppsställningar, dels deras ensamhet eller de relationer de tycks ingå i. Tillsammans syr de ihop en berättelse som projiceras över den vita bakgrunden. Plötsligt ser jag en pojke som tittar mot den ljusa framtiden bortom den fattiga, sydländska ön med samma kikare och samma hoppfullhet som en gång sin far och farfar. Jag ser en ung mamma som tjänar sitt bröd på att ta hand om andras barn och som äntligen har en ledig söndag vid stranden med sitt eget. Jag ser en äldre kvinna som dagligen skummar horisonten även om hon vet att hennes vuxna dotter inte har råd att åka till hemlandet oftare än en gång om året. Vidare ser jag en man resignerad med sin anonymitet och sitt enformiga liv, trots att dagarna går åt till att tillfredsställa begären hos en annan, lyckligare del av världen. Jag ser en annan kvinna som aldrig kommer att kunna leva på sin pension, men som tack och lov fortfarande kan få ett golv att glänsa. Jag ser en gammal man som måste göra sig sedd för att överleva, men som inte längre orkar titta någon annanstans än inåt. Jag tycks skönja en utsatthet i alla dessa figurer och andra i serien, men även ett lugn som säger emot vår rädsla för det främmande. Och jag undrar om det är de som vänder bort blicken eller om det är vi som undviker att titta dem i ansiktet.

Om dessa karaktärer står för det som vi brukar blunda för, så har man förmodligen skurit bort det vi vanligtvis fokuserar på i vår omgivning. Alltså har konstnären suddat bort de idylliska turiststränderna, det överdådiga landskapet, den moderna fabriken, det glänsande hemmet, den fashionabla gatan, och abstraherat – ja, mänskligheten. Den vi så ofta är bortvända från, men som vi dagligen går förbi.

 

 

Eva Leonte är litteraturvetare, frilansredaktör och översättare. F.d. bitr. chef för Rumänska kulturinstitutet, tidigare medlem i styrelsen för litteraturfestivalen Stockholm Literature | Moderna Museet.

hannah goldstein, Untitled #3 , 2015, kollage 70x100 cm.

 

hannah goldstein, untitled #1 , 2015, 70x100 cm , untitled #2 , 2015, 70x100 cm, untitled #5 , 2016, 21x29 cm, untitled #7 , 2016, 21x29 cm, untitled #8 , 2016, 21x29 cm. Teknik: Samtliga verk kollage.

 

[1] Konstnären stavar sitt namn med gemener som ett hommage till den feministiska ikonen bell hooks.

[2] Se Sam Sacks, ”The Rise of the Nameless Narrator”, The New Yorker, 3.03.2015,

http://www.newyorker.com/books/page-turner/the-rise-of-the-nameless-narrator

[3] Se duons hemsida http://diebosenmosen.org för vidareläsning.

[4] Begreppet formuleras i essän ”Signature, événement, contexte” från 1971.

Se Jacques Derrida, ”Signatur händelse kontext”, översättning: Mats Rosengren, i Filosofin genom tiderna: Efter 1950, red. Konrad Marc-Wogau, Lars Bergström och Staffan Carlshamre, Thales 2000.