TILLBAKANÄSTA

Distans

TEXt: Björn Larsson, publicerat 2017-10-01

En amerikansk 100 dollarsedel pryds med Benjamin Franklins porträtt. Han gör det i egenskapen av att vara en av USA:s grundlagsfäder. Franklin var i grunden tryckare och från ungefär 1730 tryckte han själv alla sedlar i Pennsylvania, New Jersey och i Delaware. För att undvika förfalskningar tryckte han bilder på sedlarna, inte av sig själv utan av löv och med en originell tryckteknik, Nature Printing. Tekniken innebär att man helt enkelt hoppade över den del i tryckprocessen som innebar att skära ut eller rista in bilden i något material, trä eller metall, och helt sonika färga in det man ville avbilda. Antagligen hade han utvecklat Nature Printing vidare genom att först under högt tryck pressa lövet i en kopparplåt och på så sätt göra både ett naturtroget avtryck och en tålig tryckserie. Den av naturen själv skapade och detaljerade formen, lövets form var svår att förfalska även för de skickligaste konstnärer.

Nature Printing som metod för bildproduktion är antagligen lika gammal som mänskligheten. Att färga in någonting, en hand kanske och göra ett avtryck på en yta av något slag. Handen är då både motiv och överförare av information. Förutsättningen är den intima kontakten, trycket och mötet som möjliggör överföringen från en yta till en annan. Handen går såklart att byta ut mot någonting annat, kanske en ört som kan färgas in och direkt tryckas.

En ibland oönskad form av Nature Printing är fingeravtrycket. I kriminologin blir fingeravtrycket en bland flera biometriska fakta som kan bevisa skuld eller oskuld.  1893 döms för första gången en person efter en bevisföring baserat på fingeravtryck. Ett nedtryckt finger i en ännu fuktig lertavla är känt som identifikationshjälpmedel i Hammurabis Babylonien. Det är nära nog 4 000 år sedan. I en vidare läsning kan man med fingeravtryck inkludera hela handen och även fotens avtryck. Franklins tryckeri i Philadelphia och ambitionen att skapa minutiöst noggranna avbildningar pekar framåt mot olika sätt att finna sätt att lösa detta utan konstnärens pensel eller ritstift. Och inte minst pekar förfarandet fram mot fotokemiska experiment.

Ett sekel senare 1844 publicerar Fox Talbot sin bok Pencile of Nature, innehållande 24 st kalotypier[1]. Och ännu tidigare, i oktober året innan utkommer Anna Atkins Photographs of British Algae: Cyanotype Impressions. Likheten mellan de olika processerna är slående. Atkins placerade alger rakt på papper som bestrukits med och gjorts ljuskänsligt med en cyanjärnförening, så kallad cyanotypi. Upptäckten var då en alldeles purung företeelse och hade presenterats året innan av Atkins vän John Herschel. Talbot har i sin publikation med två bilder framställda på samma sätt som Atkins utan inblandning av en kamera, en av ett löv och en av en bit spets[2]. Eller på liknande sätt som i Nature Printing där motivet är detsamma som tryckplåten. Förutsättningen är närheten. I Talbots och Atkins fall handlar det om en glidande skala mellan kontaktkopiering och fotogram. Det ljuskänsliggjorda pappret är i direktkontakt med det avbildade. Ju närmre och tätare kontakt desto skarpare avbildning. I Nature Printing är också närheten förutsättningen fast då med infärgning som förutsättning för bildframställningen och inte fotokemi.

Veronicas namn består av två delar. Latinets vera och grekiskans icon. Sann bild. Namnet hänger ihop med en kyrkans tradition och berättelse om kvinnan i Jerusalem som rörd till medlidande med Jesus bärandes sitt kors på väg till avrättningsplatsen erbjuder sin slöja för att torka hans ansikte. Ett stycke tyg i kontakt med gudssonens ansikte. En sann bild. En annan typ av närhet med sanningsambition inryms i en socialt engagerad fototradition. Och då handlar det främst om närheten till kameran. Först ut -  gärna långt bort - men sedan närmre – ännu närmre! Så lyder en devis för det fotografiska reportaget. Och så har det lärts ut i utbildningar som fostrat generationer. Sudda ut gränsen mellan dig själv, din kamera och den andre som du vill fånga.

Kanske kommer du inte så nära som du önskar? Kanske tillfället inte ges, kanske de där du vill komma nära inte vill medverka? Men om det händer måste du vara beredd. Kameran laddad och redo. Du har antagligen övat att ställa in i mörker. Händerna måste vara vana vid att arbeta utan att din persona släpper koncentrationen.

Fokus efter vad du tror och hoppas på. Ljus in i kameran ska vara ok. Sedan får det gå som det går. Efteråt blir det vad det blev. Kanske en bild av flera hundra blev som du hoppats på? Kanske närheten fick dig att glömma kameran helt och hållet? Liggande helt nära den älskades ansikte, sökande den andres blick, bara ett öga tillgängligt. Det andra gömt bakom näsan. Ditt ena öga begravt i kudden.

Den här formen av socialt engagerad fotografi bär ofta på ett etos, en vilja att berätta sanningsenligt hur någonting egentligen är, eller ser ut. Denna mer sanna ofiltrerade bild av verkligheten ska då kanske ses i kontrast till en mer idealiserad variant. Inte den där då allt är som det är när det är som bäst, den polerade bilden av oss själva som vi vill visa upp för andra.

Facebook och Instagram är platsen för dagens gyllene ögonblick. FB får allt som oftast utstå kritik för att censurera och ta bort bilder då, bilder publiceras som bryter normer för avbildande. När närheten blir väl påtaglig och då gränsen passerats för vad som är okej träder saxen eller någon annan funktion in och tar bort. Som en slags motbild till FB beskriver Snapchats grundare och VD Evan Spiegel bildtjänstens uppdrag så här:

 "Snapchat isn’t about capturing the traditional Kodak moment. It’s about communicating with the full range of human emotion — not just what appears to be pretty or perfect."

The Kodak Moment[3] är då tänkt att syfta på det pittoreska sceneri eller ögonblick som visar upp en ideal bild. Snapchats begränsade publiceringslängd möjliggör en mer vågad och kontroversiell publiceringsstrategi och form av kommunikation än vad en bild med mer evigt liv gör. Spiegels uttalande är företagets första bloggpost i maj 2012 och det låter inte så lite likt det pedagogiska upplägget för socialt engagerade fotografer. Att inte värja för någon del av det mänskliga registret av känslor. Eller för föreställningar om skönhet.

Åtminstone under en period misstrodde August Strindberg i sin fotografiska praktik den verklighet som var kamerans.  Hans Wunderkamera[4] som han lät konstruera var ett försök i riktningen att ta kontroll över tekniken och skapa psykologiska porträtt mer sanna än andra.  Tidigare hade han i andra experiment helt förkastat kamera och lins och försökt fånga natthimlens ljus genom att placera ljuskänsligt material fritt ute på natten.  En slags distanskopiering i analogi med kontaktkopieringen. Himlen som han försökte fånga är kanske både avlägsen och nära? Kontakten i kontaktkopian är av ett annat slag. John Herschels bidrag till utvecklingen av det fotografiska mediet är betydande men hans stora passion var observationer av himlakroppar. Results of Astronomical Observations made at the Cape of Good Hope utkom 1847 och var resultat av fyra år av astronomiska observationer av den södra natthimlen. I skriften föreslår han bland annat en namngivning som blev bestående av de då kända av Saturnus månar; MimasEnceladusTethysDioneRheaTitan, och Iapetus.

Konstnären Karolina Brobäck delar Herschels fascination för det där som finns långt borta någonstans och som kan anas när ljuset är släckt på himlen. Hennes metod, om än med hjälp av samtida teknik, bär spår och betydelser av väldigt basala former för bildframställning. Först hämtar hon en bild från NASAs hemsida, fotograferad med utrustning på sonden Cassini. Sedan görs en filmsekvens av bilden med viss duration. Inverterar skärmen, placerar ett fotopapper i kontakt med en laptopskärm och starta filmen. Sedan framkalla, fixera och skölja. Nu har ett original framställts. Sedan reproducera bilden med hjälp av en flatbäddscanner och förbereda den för publicering.

 

 

Björn Larsson är konstnär och lektor i fri konst med inriktning fotografi på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

 

FACULA av Karolina Brobäck (2017), Body 2 - Tethys (NASA/JPL/ESA/University of Arizona) Digital Version, Body 3 - Enceladus (NASA/JPL/ESA/University of Arizona) Digital Version, Body 4 - Titan (NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Southwest Research Institute) Digital Version, Body 5 - Tethys (NASA/JPL/ESA/University of Arizona) Digital Version. Teknik: Skannad kontaktkopia av MacBook Pro-skärm på silvergelatinpapper, 24x30 cm.

 

 

[1] Kalotyp, från grekiskans vacker och bild, den första fotografiska negativpositivprocessen patenterad av Henry Fox Talbot 1941.

[2] ”PLATE VII. LEAF OF A PLANT. Hitherto we have presented to the reader the representations of distant objects, obtained by the use of a Camera Obscura. But the present plate represents an object of its natural size. And this is effected by quite a different and much simpler process, as follows.

A leaf of a plant, or any similar object which is thin and delicate, is laid flat upon a sheet of prepared paper which is moderately sensitive. It is then covered with a glass, which is pressed down tight upon it by means of screws.

This done, it is placed in the sunshine for a few minutes, until the exposed parts of the paper have turned dark brown or nearly black. It is then removed into a shady place, and when the leaf is taken up, it is found to have left its impression or picture on the paper. This image is of a pale brown tint if the leaf is semi-transparent, or it is quite white if the leaf is opaque.” Utdrag från: William Henry Fox Talbot. “The Pencil of Nature”.

[3] The Kodak Moment hänvisar till en lång rad reklamkampanjer där det speciella i livet, borde fångas av just Kodakskameror och filmer. Men begreppet har under senare till fått en annan mindre smickrande betydelse. Kodak Moment blir nu med en annan läsning. Numera betyder inte längre Kodak Moment ett fantastiskt fotoögonblick. Idag har uttrycket blivit synonymt med det gigantiska misstag ett av världens största företag begick när de stannade kvar i det gamla analoga styrelserummet och lät den digitala transformationen flyga förbi utanför fönstret. 

[4] 1906 byggde Strindberg tillsammans med yrkesfotografen Herman Anderson "Wunderkameran" -- en meterlång kamera försedd med en lins med 30 centimeters brännvidd -- för psykologiska porträtt av ansikten i naturlig storlek. Kameran krävde en exponeringstid om ca 300 sekunder.