TILLBAKANÄSTA

Eastmaninstitutet

TEXt: björn larsson, publicerat 2017-04-01

Jag och min dotter sitter i väntrummet på Eastmaninstitutet i Stockholm och låter blicken och tankarna vandra i väntan på att det ska bli vår tur att komma in. Byggnaden som uppfördes i kanten av Vasaparken stod klar 1936 är nu nyrenoverad. Kromet blänker, nya platsspecifika konstverk samsas med de som finns kvar sedan uppförandet. Även de som aldrig har passerat in genom dörrarna på gaveln av byggnaden ut mot Dalagatan känner ändå till den fontänskulpturgrupp som utmärker byggnaden åt öster. Eastmanfontänen (1) som den kallas i folkmun är även den nyputsad och fin.  Himlakroppen Tellus är omgivet och bevattnat av ett antal djur. Och ovanpå jordklotet, i trakterna av Nordpolen sitter ett barn, en pojke.

Mannen bakom demokratiseringen av den fotografiska processen, mannen bakom gör det själv fotograferingen – uppfinnaren Georg Eastman lät stora delar av sin vunna förmögenhet gå in i diverse filantropisk verksamhet. En del gick till etablerandet av ett tandvårdsinstitut för mindre bemedlade barn däribland det jag nu sitter i. Bland Eastmans främsta bedrifter var att se och utveckla fotografi som en slags allemansrätt. Ett icke exklusivt bildmedium för alla. Kodaks försäljningsslogan om att bara trycka på knappen så gör vi resten fungerar ju fortfarande idag som devis för de flesta kameror. Det må vara analoga såväl som digitala. Att låta någon annan oroa sig över tekniken bakom bildframställning och fokusera på insamlandet av exponeringar öppnade för ett helt nytt fotografisk landskap, då såväl som nu.

Eastman dog för egen hand 1932 men han hann innan dess donera en större summa pengar till Stockholms stad 1930. Pengarna gick till inrättandet av ett tandvårdsinstitut vars byggnad påbörjades samma år som han sköt sig själv och stod klart och invigdes fyra år senare. Kanske hänger de samman, önskan att få gestalta sig själv i bild och önskan att kunna visa upp ett leende utan luckor eller skavanker i tandraden? I alla fall kanaliserades bildbegäret så att säga tillbaka just här på Eastmaninstitutet. Som en slags materialisering av den ekonomi som är en del av fotografi. Och kanske i riktning mot en utjämning av status och makt där ekonomin bakom både en god tandvård och fotografisk självbild i någon mån blev utjämnad i relation till social status. Och pengar på banken.

Tar man av till höger vid Eastmanfontänen, fortsätter nedför Dalagatan och tar höger igen och lämnar Norrmalm över Barnhusbron till Kungsholmen hamnar man på Scheelegatan. Gatan är uppkallad efter den svenske kemisten Carl Scheele, född i Stralsund och död i Köping. Dessemellan bodde han i Stockholm några år från 1768 men det var inte en direkt lyckad tid i hans karriär. Den tog i alla fall fart senare och han framstår idag som en av fotokemins förgrundsgestalter, även om det är ett anakronistiskt påstående. Scheeles upptäckter i relation till det fotografiska mediet handlar främst om hur svärtningen av silver och hur denna kunde förbli permanent. Även om det dröjde många sekler mellan hans publicerade kemiska resultat och fotografins presentation ligger silver och denna metalls egenskap att svärtas av ljus centralt för det fotografiska mediets framväxt.(2)

Om vi fortsätter längs Stockholms gator, lämnar Scheelegatan vid Kungsholmstorg och tar vänster nedför Hantverkargatan mot Stadshuset kommer vi förbi kvarteret Kungliga Myntet.(3)Hit flyttade 1850 Myntverket och här präglades svenska mynt fram till 1974. Den andel ädel metall som finns i mynt står i relation till metallens värde men också till landets centralbank och till nationens ekonomi. Man brukar skilja på monometalliska system och bimetalliska. Oftast handlar det om silver och/eller guld men i Sverige har även koppar förekommit. När Eastman Kodak Company grundades 1888 var myntfoten i större delen av Europa en guldmyntfot. För svensk del hade den ersätt en silvermyntfot som varit gällande sedan 1777. Kodak är fortfarande ett stort företag även om dess storhetstid är förbi då man dominerade den fotografiska marknaden. 2016 var företagets nettovinst 16 miljoner dollar.(4)

Silver är ju en mycket reell materialitet för fotografi fram till digitala kamerors uppkomst.  Fotografi är ju silver, eller olika silverföreningar som mörknat av ljus. All fotografisk bild, alla negativ, alla kopior innehåller metallen i större eller mindre mängder. För verksamma inom fotokemins område är återvinning av kemi en nödvändig självklarhet. Det mesta inom fotokemin är mer eller mindre skadligt för naturen. Det silver som inte svärtats av ljus vid fotograferingstillfället löses ut när filmen fixeras. Fix blir med andra ord mer och mer silverhaltigt ju mer det används. Trots att lejonparten av den professionella sidan av fotokemisk verksamhet avstannat i och med teknikövergången till digitala bilder blir det runt 50 kg rent silver per år bara i Stockholms avloppsreningsverk i Henriksdal. (5)Små mängder silver i vatten är en verklig bov och är även vid väldigt låga koncentrationer direkt dödliga för mycket liv i vatten.

I Svante Larssons konstnärsbok Ögontröst och Helvetessten (2016) kan läsaren via hans mammas kvarlåtenskap följa en intrikat väv av reflektioner kring inte minst silver. Bland annat en kvarlämnad lapispenna, (en helvetessten) öppnar för en idéhistorisk läsning av metallen. Lapispennan består av silvernitrat, samma silverförening som finns i fotografisk film, och används i ett flertal medicinska syften. Silvernitrat kan användas för att svetsa ihop sår och blodkärl, till att ta bort vårtor och att droppa i ögonen på nyfödda bebisar som smittas med gonorré. Silvertrådarna fortsätter att vävas samman i Larssons bok med invecklingar i bland annat mördade kungar och varulvar.

Argyria är en sjukdom som kan drabba den som förtär eller utsätts för långvarig kontakt med silver. Hud och ögon blir blågrå och silverlika. Och förändringen är permanent om än inte dödlig. Sjukdomen är väldigt ovanlig men det finns andra hälsoaspekter av foto-kemi vid sidan av ökade silverhalter i sjöar, hav och grundvatten för den som arbetar i fotolabbmiljön. Det kan handla om allergier, hud relaterade problem, problem med slemhinnor och risk med frätande kemi i ögonen. Sammanfattningsvis en inte helt oproblematisk miljö att vistas i utifrån ett hälsoperspektiv. Med detta i åtanke kan man lägga till ett lager av möjlig uttolkning av den performativa verksamhet som Diana Agunbiade-Kolawole sysslar med. I det pågående arbetet Honest Portrait utsätter hon sig själv för fotokemi rent kroppsligt. Hon suger upp kemi med munnen och sprutar ut den igen på ljuskänsligt material. Hon badar sin kropp i kemi och trycker sig mot papper. Allt inför publik. Resultatet av denna verksamhet lever vidare i de fotokemiska processer som hon initierat men ej terminerat genom att fixera. Bilderna, resultatet, produkten - fortsätter att fullfölja sin egen materiella förutsättning.


Beijing Silvermine, (6)(Pekings silvergruva), är ett arkiv och samlingsprojekt initierat och realiserat av Thomas Sauvin, fotografisamlare och konsult för det obskyra Archive of Modern Conflict. Förutsättningen för projektet är bland annat den teknikomställning som gjort att de analoga negativen i stort sett förlorat sin tänkta potential som bildoriginal. I och med att knappast några analoga tjänster på konsumentmarknaden finns kvar blir det fotografiska negativen överflödiga och ointressanta för det stora flertalet. De blir en skräpprodukt som hamnar i sophanteringssystemet. När ett land med en befolkningsmängd som Kina gör sig av med sina negativ handlar det om stora mängder. Därför finns det miljöstationer med möjlighet att sopsortera negativ för sig. Detta uppmärksammades av Sauvin som startade köpa dessa kasserade negativ av företaget ansvarig för hanteringen per kilogram.  Allteftersom har han rensat, städat och scannat negativen i en process där det nu materialiseras en slags silverskatt av vardagsfotografi från Kina. Numera ger Sauvin ut en rad publikationer med utdrag ur samlingen vid sidan distribution på hemsida och på sitt Instagramkonto. Detta är Beijing Silvermine, ett drygt halv miljon stort och växande arkiv. En slags återvinning av bilder och inte av silver. Ett uppmärksamt projekt som tillvaratar, räddar och tillgängliggör en bildvärld som annars riskerat att gå förlorad. Vad är det för bilder då? Det är allt mellan himmel och jord. Bilder av nära och kära, på resa vid monument eller vid monumentala naturscenerier. Eller hemma vid nyköpta möbeln, prylen, kläderna, bilen, etc.

De vardagliga bilderna, från Kina eller från någon annanstans som producerats i miljarder och som vi trodde saknade betydelse och tyngd visar sig nu alltmer ha förändrat karaktär. Ett lager av tid och teknikförskjutning har gett dessa och liknande bildhopar nya betydelser och värden. Ett av dessa värden är rent ekonomiska. Corbis,(7) Visual China Group, Getty images är alla exempel på bildbyråer som samlar bilder på ett liknande sätt men i mycket större kvantiteter. Corbis startades av Bill Gates 1989 och har sedan dess köpt upp 80 miljoner bilder. Getty Images har en liknande bildbank i samma storleksklass. Visual China Group är en liknande kinesisk firma med samma agenda. Det finns fler och det är väldigt solida företag.

På Eastmaninstitutet har vi nu blivit inkallade till en vänlig sköterska. Vi tillhör inte nittonhundratrettiotalets mindre bemedlade barn. Besöket beror på den tandvårdsreform som senare samma decennium gjorde tandvården gratis för barn genom Folktandvårdsreformen. Vi lagade inga tänder utan rättade bara till dem med hjälp av tandställning. Men i mina tänder sitter fortfarande gamla fyllningar kvar från länge sedan. En del består av amalgam som innehåller allehanda metaller inklusive silver men framför allt kvicksilver har en lång historia bakom sig. Det är känt att amalgam användes i Kina så tidigt som på 600-talet. Stor osäkerhet råder om hur pass farligt amalgamet är. I alla fall används det inte längre i tandvården och jag har fått beskedet att bäst är att låta mina gamla fyllningar sitta kvar. Risken för biverkningar verkar föreligga när man rör dem. Dags att lämna Vasaparken och Eastmaninstitutet bakom sig och återvända hem till våra silverfiskar.

 

 

Björn Larsson är konstnär och lektor i fri konst med inriktning fotografi på kungliga konsthögskolan i Stockholm.

 

(1)Engelsk svenska skulptören Clarence Blum gjorde 1936 skulpturgruppen med jordgloben i marmor och barnet och de vattensprutande djuren i brons.

(2) Carl Wilhelm Scheele krediteras för att vara den förste kemist som upptäckte och beskrev grundämnet syre. Detta och mycket annat, bland annat rönen om silversalter publicerades 1777 i hans enda utgivna publikation, Chemische Abhandlung von der Luft und dem Feuer.

(3) Idag är det ett daghem som huserar på platsen som var Kungligt Myntverk. Och innan myntverket byggdes låg här Kungsholmens mekaniska verkstad.

(4) Enligt The Wall Street Journal, 7 mars 2017

(5) Ett av Stockholms reningsverk för avloppsvatten. Med sin yta av 300 000 m² och cirka 18 kilometer tunnlar
insprängda i Henriksdalsberget är det av de största verken i Europa

(6) www.beijingsilvermine.com

(7)  Corbis Corporation är ett av de ledande företagen inom den globala handeln med fotografiska bilder. Sedan början av 1990-talet har de köpt upp mer än 80 miljoner bilder i form av original, negativ och digitala bildrättigheter. Allt detta lagras i en militärbas, 70 meter under Iron Mountain i staten Pennsylvania.