TILLBAKANÄSTA

samtal med erik berglin

TEXt: linda bergman, publicerat 2017-07-01

Det här kommer att vara ett allmänt samtal om ditt konstnärskap men också en diskussion kring din senaste bildsvit, Ignavus Auspex. Hur skulle du presentera det arbetet för någon som inte känner till hur du jobbar?

Ignavus Auspex är en påhittad sammansättning av två latinska uttryck som på svenska blir något i stil med ”den late betraktaren av fåglar”. Jag tyckte det passade bra då dessa bilder till stor del är gjorda i en dator istället för enbart med ett teleobjektiv. Latin är ju lite högtravande, så det blir en komisk effekt när man hör översättningen.

Jag har använt mig av artklassificeringsbilder som jag inte själv tagit och det som jag tycker är intressant med ursprungsbilderna är att de är helt fråntagna estetik. Inom genren artklassificeringsbilder gäller det att ha så hög ”procentsats” fågel i rutan som möjligt. Kompositionen är alltid densamma och bilderna fyller endast en objektivt, beskrivande funktion. Genom att skapa artificiella landskap till fåglar försöker jag förskjuta syftet med bilderna, samtidigt som de behåller karaktären av att vara naturbilder. Jag eftersträvar ofta ett bildspråk som utger sig för att vara något som det inte är och vid närmare betraktande förstår man att det är någonting som inte stämmer. Inom naturfotografi finns strikta regler för manipulation och krav på autenticitet, något som helt saknas i Ignavus Auspex. Landskapen som omger fåglarna är ju baserade på pixlarna i bilden fast dekonstruerade, tolkade och sammansatta av algoritmer. Frågan uppstår om det fortfarande kan kallas fotografi. Jag vill såklart hävda det.

Det är vanligt att du använder olika algoritmer för att skapa dina verk. Detta gäller även för en serie du kallar Randomized Updates 2007-2017. Serien består av ett automatiserat, slumpmässigt, fiktivt självporträtt skapat av dina egna ord på sätt som du aldrig själv skulle skriva dem. Detta görs med gratisappen What-would-you-say?, vilken hämtar dina textbaserade Facebook-uppdateringar och omarrangerar dem på överraskande sätt. Jag ser också nyttjandet av algoritmer i Inverted Spin Paintings, där utgångspunkten varit verk av Damien Hirst, och i Iconoclashes, där du hämtat bilder från Metropolitan Museums publika webbarkiv. Kan du berätta mer om dessa algoritmer och varför du använder dig av dem?

Jag har varit väldigt intresserad av att använda automatiserade processer ända sedan jag började med fotografi. Tidigare kunde detta innebära att jag exempelvis använde självutlösare men numera ligger mitt intresse i algoritmer. Idag genomgår nästan alla bilder en digital retusch i Photoshop eller dylikt. Jag blev nyfiken på vilken sorts bilder jag skulle göra endast genom att använda mig av förutbestämda arbetsflöden – algoritmer. I bildsviten Iconoclashes använder vi (det är ett sammarbete med Clement Valla) en plug-in som vanligtvis används för arkitekturfotografi, Photomerge. Den sätter automatiskt ihop flera bilder till en sammansatt helhet. Man väljer alltså 2-25 bilder som den sen sätter ihop på några sekunder. Det är en väldigt kraftig algoritm som gör ett utmärkt jobb med att hitta var fönsterkarmar börjar och slutar i olika bilder för att skapa en trovärdig helhet. Det som jag tycker är spännande är att en algoritm egentligen bara är ettor och nollor som är programmerade att utföra logiska handlingar utifrån förutbestämda mönster, men jag försöker hitta situationer och möjligheter att tvinga in programvaran i ett hörn där den måste ta estetiska beslut. Till exempel så består råmaterialet till Iconoclashes av 100-tals bilder föreställande religiösa objekt och när Photomerge får i uppdrag att sätta ihop dem tvingas algoritmen att agera utifrån slumpen, eftersom det inte finns några logiska punkter att utgå ifrån. Detta är en återkommande metod i mitt konstnärskap - att jag använder digitala verktyg på sätt som de inte är tänkta. 

Kan du gå in närmare på hur du använt dig av algoritmerna i Ignavus Auspex, för att skapa de artificiella landskapen? 

I Ignavus Auspex missbrukar jag verktyget Content-Aware. När jag började med denna serie för sju år sedan var det ett helt nytt verktyg som få kände till. Nu har jag sett att funktionen till och med finns i populära fotoappar! Rent tekniskt är det egentligen ett verktyg tänkt att användas som kloningsstämpeln i Photoshop, fast man använder lassot för att markera ett område som programvaran (algoritmen) rensar upp, städar, åtgärdar eller vad man nu vill kalla det. Det som jag tycker är så extremt fascinerade med Content-Aware är att istället för att kopiera pixlar från en del av bilden till en annan, som kloningsstämpeln, så analyseras hela bilden och det skapas nya pixlar i det markerade området. Det skapas alltså helt nytt fotografiskt material utifrån hur resten av bilden ser ut. Datorn blir en autonom kreatör! Fast den behöver ju såklart en person som styr. Det jag har försökt göra med Ignavus Auspex är att styra så lite som möjligt genom att låta Content-Aware steg för steg skapa ett nytt landskap för fåglarna. Resultatet är olika för varje bild - i vissa fall blir hyfsat trovärdiga landskap och i andra fall helt abstrakta.

Varför går du inte ut och fotograferar utan använder dig av befintliga bilder i ditt bildskapande?

Äsch – det gör ju alla andra. Jag skojar! Jag har helt enkelt inte haft något intresse av fotografera själv på väldigt många år och det har såklart att göra med det enorma bildflödet som genereras på nätet. Miljarder bilder laddas upp varje dag! Många av de bilderna har extremt kort ”bäst-före-datum” och många av dem ses bara av ett fåtal personer. Det känns självklart för mig att försöka använda mig av material som redan finns, som ett slags resurssparande men framför allt för att jag tycker att detta nya, enorma bildflöde säger intressanta saker om vår samtid. Vi lever våra liv till stor del via skärmar idag och datorer kontrollerar allt mer i vår vardag. Det känns nödvändigt att utforska detta konstnärligt. Jag tycker också att det är sympatiskt att använda mig av material som finns tillgängligt för alla.

Djur är återkommande i flera av dina serier. Vad tänker du kring det? Dina verk kretsar kring fåglar i Ignavus Auspex och i ett gatukonstprojekt av dig som jag sett, där du placerar bilder på fåglar i olika oväntade miljöer. Blinded by the Light och Surrounding Camouflage behandlar jakten på olika djur.

Det är en bra fråga och jag är inte helt säker på att jag själv vet, men mitt intresse för djur och fotografi började nog när Terje Hellesös lodjursbilder avslöjades 2010. Kortfattat kan man säga att Terje, som var en etiskt driven naturfotograf och som fördömde all digital manipulation, ertappades med att ha klippt in lodjur i cirka hundra bilder. Det var minst sagt en enorm skandal inom ”naturfotografiet”. Jag tyckte tvärtemot alla andra att de fejkade lodjursbilderna var fantastiska, just för att de var manipulerade. Det gjorde dem mycket mer intressanta för mig. Jag kontaktade faktiskt Terje mitt under mediadrevet och undrade om han kunde tänka sig att visa lodjursbilderna i en konstkontext istället för i en naturfotografikontext. Serien Blinded by the Light och även Surrounding Camouflage började jag helt enkelt med för att kunna göra en duo-utställning med Terje. Nu blev det ju tyvärr inte så, då han hoppade av, men mitt intresse bestod.

Ett slags ”kontrollerad slump” är återkommande i ditt arbete. Jag minns att du en gång beskrev ditt konstnärskap som väldigt inkonsekvent. Jag håller inte med. Jag ser tydliga metoder för hur dina bildserier tillkommer och återkommande teman som intresserar dig. Har jag fel?

Du har nog helt rätt som ser återkommande metoder. När jag sa så kanske jag syftade på att de estetiskt skiljer sig åt ganska mycket. Jag försöker hela tiden utmana mig själv och göra saker på nya sätt. När jag är i ateljén så är min process rätt spretig. Jag arbetar alltid med en massa olika projekt samtidigt, då jag är för rastlös för att ägna mig åt en sak i taget. Därför tar det ofta flera år för mig att bli färdig med ett nytt arbete - men den tiden är nödvändig då saker måste få mogna. Ignavus Auspex har jag ägnat mig åt till och från i snart sju år men det är först de senaste två åren som jag tycker att bilderna blivit bra. Samma sak är det med Randomized Updates, där jag genererade hundratals meningar i flera år innan jag bestämde mig för att det var något jag ville ställa ut. Den ”kontrollerade slumpen” som du nämner är definitivt något som funnits med i mitt skapande ända sedan jag började med fotografi i tonåren. Innan det var jag ganska bra på att teckna men jag tyckte den sortens skapande var för kontrollerat. Jag upplevde en enorm frihet i att göra bilder med en maskin - kameran. Jag gick på ett fotogymnasium där man framförallt sysslade med dokumentär fotografi, men det blev tydligt för mig ganska omgående att jag snarare var intresserad av fotografi som konst. Jag experimenterade friskt med slumpartade bilder redan då, satte på självutlösaren och kastade upp kameran i luften till exempel. Jag blandade framkallningsvätskor helt galet, hällde i mjölk och grus och allt möjligt bara för att släppa lite av kontrollen över resultatet. För mig är skapandet en situation i vilken jag testar olika möjligheter för att se vad som händer. Jag tar oansenliga bilder från nätet och försöker omvandla dem till guld! Haha, får man säga så?! Det är väldigt viktigt för mig att inte ha total kontroll. Jag är helt ointresserad av att skapa tekniskt fulländade verk. Jag vill bli överraskad! Samtidigt har jag alltid väldigt tydliga koncept, men om jag visste exakt hur bilderna skulle bli innan jag gjort dem skulle det ju inte vara så kul att hålla på. Någon gång sa jag på skämt att jag försöker göra konst som är snygg, smart och rolig och även om det kan låta banalt så står jag för det. 

Vad tänker du kring internet och dagens bildflöde? Det verkar som om nätet är en stor inspirationskälla för dig. Är du kritisk eller positiv till den digitala utvecklingen och vad den innebär för bildkonstnärer?

Extremt positiv, den betyder allt!

Vad har du för relation till kameran?

Jag är intresserad av bilden, av fotografiet, inte av kameran per se. Jag har såklart arbetat med massa olika kameror i alla tänkbara format, digitala och analoga, men jag romantiserar inte deras funktion. Man trycker på en knapp så blir det en bild, precis som när man tar skärmdumpar. Båda sätten resulterar i fotografier och det är absolut ingen skillnad för mig. Det finns en trend inom det samtida fotografiet som jag tycker att jag tillhör och det är ett kameralöst fotografi. Egentligen är det inte nytt. Fotogram och andra tekniker har ju funnits i över 100 år men nu är det andra tekniker som blivit populära. Det finns massor av fotografer som applicerar olika sorters street photography på Google Earth – i vilket man helt enkelt tar skärmdumpar (Jon Rafman, Doug Richard, Mischka Henner med flera). Förut benämnde jag nog mig själv som en fotograf som arbetar konstnärligt, numera skulle jag snarare säga att jag är en konstnär som arbetar med fotografi. För mig är det viktigt att försöka ligga i framkant av vad fotografier är och kan vara.  

 

 

 

Linda Bergman är chefredaktör för och grundare av Verk tidskrift samt konstvetare, curator och konstnär.

 

 
 

Erik Berglin, Blinded by the Light, dokumentation från Uni.Art, Göteborg 2012, inkjetprint på tidningspapper, 40 x 50 cm. Blinded by the Light # 25, 70 x 100 cm, 2012, silikonmonterad på plexi och aluminium.

Surrounding Camouflage, dokumentation från Fitness Gallery, New.York, 2013. Surrounding Camouflage - Capra Pyrenaica, 45 x 60 cm. Surrounding Camouflage - Caracal Caracal
97 x 120 cm. Surrounding Camouflage - Ursus Arctos Horribilis, 97 x 120 cm. Teknik: inkjetprint monterad på aluminium i ram. Samtliga verk från 2013.

 
 

Iconoclashes, dokumentation från Galleri Thomassen, 2013. Iconoclashes, dokumentation från Plug Projects, Kansas Cirt, 2014. Iconoclashes, dokumentation från Mulherin+Pollard Gallery, New York, 2013. Iconoclash # 09, 92 x 110 cm. Iconoclash # 34, 92 x 110 cm. Iconoclash # 35, 92 x 110 cm. Teknik: Inkjetprint på Hahnemühlepapper i valnötsram.
Samtliga verk från 2013.