TILLBAKA | NÄSTA

ett stycke

TEXt: iréne berggren, publicerat 2016-10-01

Kroppen föds naken, påkläds i ritualen – dop, bröllop och begravning. Födelseannonsen, bröllopsfotot och dödsrunan. Personliga, professionella och konstnärliga fotografier. Fortfarande förmodligen den vanligaste bilden i våra dagstidningar, ständigt återkommen. Dopbilden ses vanligen i lokalpress och gratistidningar. I sociala medier har ramarna för de ritualer som vi tagit för givna förändrats. 1993, Vibeke Tandberg iklädd vacker vit skrud, samma krona, olika blommor, olika män namngivna, annonser införda i 25 dagstidningar, samme bröllopsfotograf Paul. B. Lund. Samma bröllopsdag vigda den 24 juli, Kongsvinger, Lund, Stockholm, Kristiansund... (1) En norm utbytbar en sanning som inte behöver något eget uttryck. En ritual där leendet lugnar allas förhoppningar. Nu och nu och nu. Barnet siktas redan innan sin födelse, oförsvarbart, innan ens det första andetaget. Född eller det döda barnet som i sin klädsel vilar i kistan. Gamla svart vita fotografier, där man ändå haft råd att kalla på bygdefotografen. Ett minne, idag, ibland, också ett minne av det barn som aldrig kommer hem. För att vet att det har funnits. En kropp som vilar i någons händer. (2) Hur vi minns. Att minnas. Få minnas. En annan värld, en annan kropp. Judit Butler (3) undra vem är sörjbar? Vilka kroppar är värda att sörjas? Ett politiskt ställningstagande, ett personligt samvete. Moraliskt. Vad vill vi veta. Vems kroppar stöts vi bort från. Stöter vi bort. Vem ser vi? Dokumentärfotografins hemlöse har vi för länge sedan filtrerat bort. En kropp som suddats ut migranten? Finns, finns inte. Finns formuleras i ordet inte i fotografiet. Det händer. Vi vet att det har hänt. Men i verket, i bilden var finns den?  Är döden tabu knappast. En livscykel, född-död svart vitt fotografi, hårt, en yta. Något kallt. Vibeke Tandberg (4) åter igen, livscykeln genom den gravida kroppen som minns, återikläder sig den gamle faderns kostym, kroppshållning, figur och med en generisk mask som raderar de egna dragen, en gammal kropp som går upp och ner för en trappa. Minnesbilden av hållning och levd kropp gestaltas av en dotter som snart skall bli mor. Mimesis. Livshjulet kränger, låter kroppen repa upp, stava igår, idag, imorgon. Kropp som inte ens har en behållare för en egen identitet. Ett juridiskt kön? Livshjulet vinglar faller. I ett lufttomt rum faller fjädern och klotet långsamt till marken jämsides (5). Ett fragment då bilden inte ville sig. En kropp, ett verk, ett stycke.

 

Iréne Berggren är fotohistoriker, curator och kritiker.

 
 

1 Sandqvist, Gertrud: Lek med mäktiga kvinnliga drömmar. Index 1993;5. Vibeke Tandberg, född 1966, bor och verkar i Oslo, Utbildad bla. i Bergen och på    Fotohögskolan i Göteborg åren 1995-1997. Tandberg har med sig själv i fotografiet berört frågor som representation, nyhetsbilden, postkolonialism.

2 James van der Zee, 1886-1983. Verkade i New York. The Harlem book ofthe Dead, New York, 1978. Jag tänker speciellt på några bilder där små barn sitter i föräldrars knä som om de fortfarande levde.

3. Judith Butler; Krigets ramar: när är liver sörjbart., 2009.

4. MikaHannula. Tell it like it is-Contemporary Photography and the lure of the real Göteborg 2011.  Intervju med Vibeke Tanberg s 90 – 101. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/28347. Old Man Going Up and Down a Staircase, 2004. I detta verk iscensätter Tandberg sig som sin far i svart vita fotografier, och som film. En kroppslig likhet. Fotografierna tagna av Runar Hodne, i det hus där de levt och lever sina liv.

5. onedio.co/content/bowling-bowl-vs-feather-which-one-weighs-more-11000?utm_source=faceadnet&utm_medium=tracker_link&utm_campaign=supersharer 

läsning:

Monique Wittig; Opoponax, 1964

Naomi Wolf;The Beauty Myth, 1990, 2002.

Maja Gun; Body Acts Queer. Clothing as a performative challenge to

heteronormativity. 2016.

Yngve Baum; Om Mamma. 2004/2005   

Ellinor Westin; Come and seek with me elsewhere:the work of Ellinor Westin,2015