TILLBAKANÄSTA

flöde och friktion - ett samtal med vendela grundell

TEXt: linda bergman, publicerat 2017-01-13

Vendela Grundell disputerade i maj 2016 vid Institutionen för kultur och estetik på Stockholms universitet med sin avhandling "Flow and Friction: On the Tactical Potential of Interfacing with Glitch Art". Avhandlingen har därefter reviderats och utvidgats och gavs i september 2016 ut som bok på förlaget Art and Theory Publishing.  I boken görs en analys över hur gränssnitt påverkar betraktarens upplevelser av bilder, och hur nätbaserad glitch-konst gör detta synligt. Glitch-konsten utgår från störningar i tekniska system som styr till exempel hur fotografi skapas, sprids och visas i ett digitalt bildflöde. Studien analyserar hur glitch-konst formar upplevelser genom att både följa gränssnittet och störa det. Därmed framträder det underliggande systemets effekt i ett material som hittills har saknat konstvetenskapliga närstudier med ett fokus på en individuell betraktare.

Tre mediefenomenologiska fallstudier, med ett tvärdisciplinärt anslag, visar glitch-konst i nätmiljö. Fallstudien om Phillip Stearns projekt ”Year of the Glitch” behandlar nätsidans index- och arkivsida, och stillbilder med fokus på kamerakonstruktion, verbalt begreppsliggörande och bildmaterialitet. Fallstudien om Rosa Menkmans nätsida ”Sunshine in My Throat” omfattar index- och verksidor, två verk med stilla och rörlig bild samt en tematisering av att hela nätmiljön är glitchad. Fallstudien kring Evan Meaneys projekt ”Ceibas Cycle” fokuserar på indexsidan och ett gränssnittsbaserat verk, två videoverk samt en samling oglitchade fotografier. Materialets aktualitet – skapat 2004-2012 – förankras i systemestetik, där teknikproblem utforskas som kulturell kritik sedan 1960-talet. Den kvalitativa analysen betonar och problematiserar upplevelse, som komplement till mer kvantitativa studier av digitala bilder.

Nedan följer ett samtal mellan Linda Bergman och Vendela Grundell kring boken och avhandlingsprojektet ”Flow and Friction: On the Tactical Potential of Interfacing with Glitch Art”.
 
Jag tänkte börja prata om dans och fotografi. Du har en bakgrund som dansare och är också fotograf. Detta tycker jag sammanfaller väldigt fint i valet av ämne i din avhandling. Det handlar om rörelse men också att stanna den rörelsen och titta på den närmare. Vad jag undrar är helt enkelt hur kom det sig att du fastnade för glitch-temat och bestämde dig för att ägna 4 års forskning åt ämnet? Hur spelar din bakgrund in i detta val tror du?

De frågor som avhandlingen kom att kretsa kring – som interaktion, rum och också ett slags kroppsligt betraktande – tror jag växte fram under mitt arbete som fotograf, och mitt arbete som fotograf är grundat i min uppväxt med och utbildning i dans. Dansen och koreografin blev efterhand mer och mer en fråga om bildspråk och om att utforska stillbilden, och det arbetet handlade mycket om rörelse och rum. Detta övergick så småningom i forskning kring digitala gränssnitt och fotografi på nätet. Idén om och intresset för rörelse och rum följde med in i forskningen. Särskilt handlade det om seende och en kroppslig upplevelse av bilder i relation till det digitala – särskilt till det man ser på datorskärmen. Det utvecklades ur ett projekt som heter Periskop, en kollagefilm som började med att jag fotograferade med min mobilkamera. Jag satt på ett tåg och råkade sitta vid ett trasigt fönster och det slog mig plötsligt när jag satt där hur lite som krävdes för att blicken skulle brytas. Den vanemässiga blicken på landskapet utanför fönstret bröts av sprickorna i glaset. En mycket enkel och liten händelse – men just de här små sprickorna fick mig att tänka på andra typer av fönster som exempelvis sökarfönstret i kameran eller i andra visuella teknologier som periskopet, vilket ju blev titeln på filmen, men jag tänkte också på datorskärmar där fönster återkommer i till exempel operativsystem som Windows.

Jag skrev om mitt verk Periskop i min magisteruppsats i konstvetenskap. De frågor som väcktes i det skrivarbetet tog jag med mig in i det senare avhandlingsprojektet, frågor som behandlar vår absorption av det som händer på nätet, inte minst i relation till det stora bildflöde som genomströmmar vår vardag. I detta sökte jag efter bilder som kan bryta av det där flödet, precis som sprickorna i fönstret på tåget. Och där någonstans hittade jag glitchbilderna.

Ett problem med att skriva om nätsidor och digitala flöden i ett längre forskningsprojekt kan tänkas vara att strukturer, sidor och annat material på nätet är så föränderligt. Det kan helt plötsligt förvinna. Du refererar till något högst obeständigt. Du har löst detta delvis för oss läsare genom reproduktioner av sidor från nätet som finns längst bak i boken. Kan du berätta lite om problematiken i det obeständiga i ett forskningsarbete som pågått under fyra år. Hur har du gjort? Har du gjort skärmdumpar? Det fungerar ju inte alltid när till exempel hela sidor är glitchade och inte heller när du undersöker flöden. Detta material är också avsett att i första hand betraktas på en skärm. Du skriver också om hur digitalt material försvinner innan det kanske hunnit göras en djupare analys av det. Här har du ju lyckats göra just en djup analys trots det oberäkneliga, ogreppbara.

Det har varit nödvändigt att utveckla en strategi för att kunna ta sig an materialet och göra undersökningen och den har sett lite olika ut i de tre olika fallstudierna.

I bokens första fallstudie, där jag undersökt Philip Stearns arbeten, är materialet strukturerat i ett arkiv månad för månad med tydliga taggar, vilket gör att det går att navigera sig fram på ett enkelt sätt. Där arbetade jag mig igenom Stearns arkiv från 2012, gjorde skärmdumpar och sparade material både som filer och utskrifter – genom det byggde jag själv upp ett eget arkiv från mitt håll. Den här fallstudien innebar både en metodutveckling och ett slags grundforskning (som man kallar det inom naturvetenskapen) där man befinner sig i en miljö och försöker beskriva så noggrant som möjligt vad man ser, och vad som finns där, och utifrån det bygger upp ett arkiv.

I studien om Rosa Menkmans arbete, som särskilt behandlar gränssnitt, gick det inte att strukturera hur långt som helst utan jag valde att beskriva besöken på hemsidan och upplevelserna av att gång på gång befinna mig där. Där påverkas interaktionen och betraktarupplevelsen av glitcharna som finns både i verken och på hemsidan.

Frågan om det obeständiga och tillfälliga har varit akut hela tiden. Jag har ofta gått tillbaka och noterat förändringar, och låtit förändringarna vara produktiva delar av analysen genom att inte slå fast att något alltid är på enbart ett visst sätt. Jag har istället försökt fånga rörligheten, dynamiken. Det finns inte alltid ett förhandsgivet sätt att hantera problem på i ett forskningsprojekt av den här typen utan man får se hur man hanterar problemen som uppkommer efterhand. På slutet av arbetsprocessen till exempel, under studien av Evan Meaneys verk, förändrades hela strukturen och estetiken på hemsidan som jag undersökte under själva tiden för analysen. Det gör att den fallstudien får en annan ställning än de andra genom att materialet gick från att ha varit ett aktuellt material till att helt plötsligt bli historiskt. Jag fick i detta fall använda mig av internetarkivet Wayback Machine, där man kan besöka gamla hemsidor, för att ha möjlighet att kontrollera detaljer.

Du har tagit dig an ett massivt digitalt material, ett massivt bildmaterial. Hur har det varit att handskas med den här kvantiteten? Jag tänker att du medvetet tittat på en sådan här mängd för att få syn på strukturer och förhållningssätt.

Jag har haft ett behov av att skriva ut otroligt mycket material från nätet i det här forskningsprojektet, vilket är intressant med tanke på drömmen om det papperslösa samhället i och med den digitala utvecklingen. Detta gjorde jag för att kunna se samband, strukturer och kanske ett slags inre logik som skapas mellan verken på nätsidorna. Detta är något man kanske inte tänker på när man surfar runt utan som framträder först när man börjar kunna se mönster i hur bilder, bildtexter och bildtaggar återkommer så att man hittar teman. Sådant framträder efterhand tack vare att man då har det konkreta materialet, däribland till exempel utskrifterna, framför sig. Så att arbeta på båda sätten, med att observera sin aktivitet och interaktion på nätet i kombination med att ta ut material på papper har varit otroligt viktigt. Det har krävts nya angreppssätt för att lyfta frågor i ett material som inte är så beforskat på det sätt jag har valt att arbeta.

Jag tänker på den digitala fotografiska tekniken som så precis, skarp och exakt att slumpen och misstagen får allt mindre plats i de färdiga verken. Men här i din studie existerar misstagen (eller som du hellre beskriver det - friktionen), slumpen och det okontrollerade – och får väldigt stor plats. Att använda sig av slumpen och av tekniska misstag är i och för sig inget nytt inom konsten och om vi fokuserar på fotografi existerade detta i allra högsta grad också med den analoga tekniken. Glitchar har existerat långt innan internet men hur ser du på slump, frammanad slump och digital teknik i kombination? Det precisa kontrollerade kontra där man bjuder in det oförväntade? Fallstudierna i boken är baserade på avsiktligt konstskapande men resultatet är till synes ovisst.

Det konstnärerna i den här studien gör, är att de skapar en situation som de kan kontrollera till viss del men den situationen handlar också om att bjuda in slumpen eller det okontrollerbara i form av glitchar. Det är ju en kombination av slump och kontroll – och spelet däremellan – som jag tycker är intressant. Att jag valde att göra fallstudierna på nätet var också medvetet därför att de här verken är beroende av ett fungerande gränssnitt för att kunna visas, en plats och en situation där det inte får uppstå några glitchar. Där måste flödet fungera perfekt och förutsägbart, det måste följa protokollet. Så det är intressant att de här verken tar plats på nätet där de både är beroende av det flödet men också stör det.

Beroende på hur man definierar en glitch kan man, precis som du säger, hitta den kvalitén i analoga medier eller i andra sammanhang. Det finns också ett språkbruk inom digital teknik som för tankarna till naturen genom exempelvis ord som virus, buggar, maskar. Det stödjer, tycker jag, idén om glitchen som en friktion som kan finnas i många olika typer av system. Det handlar för min del mycket om relationen mellan individ och system, och i den här undersökningen handlar det om just tekniska system.

Jag har inte heller varit intresserad av att definiera glitch som något som måste vara helt slumpartat. Där finns det en diskussion om vad som är en äkta glitch. Är det bara den äkta, spontana glitchen som har en kritisk potential att störa någonting? Där ser jag att konstnärerna kan skapa en plats för att studera någonting, de kan skapa en situation som är avgränsad, tydlig och koncentrerad för att kunna ta en fråga och kondensera den till ett enda verk. När man möter det verket kan man packa upp frågeställningarna, problemen och spänningarna och koppla ihop verket med det som är utanför konsten. Det är därför jag finner det intressant att använda ett konstmaterial för att diskutera till exempel digitala gränssnitt eller digitalisering.

Du skriver om hur glitch-fotografier kan skapas utan tillgång till ljus, vilket är intressant, framför allt då verken betecknas som fotografier. Då kommer gärna frågan upp om vad som är ett fotografi.

En variant på frågan uppkommer också i och med att möjligheterna att påverka en digital bild är oändliga. Det är ofta otroligt många val som leder fram till den färdiga bilden. Manipulationen börjar redan i inställningen av kameran och fortsätter sedan i redigeringen. Hur långt kan man gå i manipulerandet av en av en bildfil och ändå behålla beteckningen fotografi enligt dig? Det här är givetvis ingen enkel fråga med ett enkelt svar men hur resonerar du? Jag tänker att frågan måste dykt upp återkommande i din forskning.

En av de igångsättande frågorna jag fick tidigt i projektet var; varför är detta ett fotografi? Jag tycker att det är intressant att den frågan dyker upp när till exempel Philip Stearns taggar sina bilder #photography och #digitalphotography. Hans bilder är sökbara utifrån att de är fotografier samtidigt som de ju befinner sig i ett gränsland mellan olika medier, där till exempel frågan om vad som är stillbild och rörlig bild är öppen för förhandling.  

I Stearns fall saknas ibland ljus i den fotografiska processen, då linslocket kan vara på när han skapar bilder i kameran. Han öppnar upp kamerans bakstycke, klipper av kablar och sätter fingeravtryck på sensorn och exponerar sedan en bild. Här är det andra saker som genererar bilden än just ljuset på saker utanför kameran. Stearns talar ibland om sina bilder som självporträtt av kameran. Exponeringen har vänts inåt istället för utåt. Man kan se spår av till exempel träfibrer där kameran stått och skuggor av kamerans kablar i de här abstrakta, geometriska bilderna. När bilderna sedan presenteras på nätet, när nätsidan är platsen för visning av bilden, kommer ljuset tillbaka genom den upplysta bildskärmen. Här är frånvaron och närvaron av ljus en inbjudan till att reflektera över fotografi i en expanderad och dynamisk form, där fotografi kan vara många olika saker. För mig har frågan om vad som är ett fotografi under projektets gång skiftat till när det är ett fotografi. För om redigeringen, som du beskriver den, av det vi kallar fotografi börjar redan i kameran och sedan genomgår en bearbetningsfas, fram till en färdig bild som publiceras på nätet och sedan kan laddas ner och manipuleras och cirkuleras i oändlighet – då dyker frågan upp: när är fotografiet stabilt, när är det beständigt? Fotografiet ingår i ett flöde och bidrar till att flödet finns. Flödeskvalitén ligger inbyggt i det fotografiska mediet. Man kan tänka på fotografisk bild i termer av process istället för objekt – och det tycker jag att de här konstnärerna understryker i sina verk.  

En av de tre konstnärerna, vars verk du använder dig av i din analys, är Rosa Menkman. I hennes fall är inte bara hemsidan en fond för ett innehåll utan är i väldigt hög grad också själva innehållet. Jag blev nervös när jag första gången besökte hennes hemsida. Tanken på virus var närvarande, stressen i när något är oförutsägbart på nätet och när man fastnar i ett flöde. Nu förstod jag ju att det var en tanke med sidans utseende i och med sammanhanget, och genom att jag tagit del av din studie, men jag tänker att om man bara halkar in på sidan kan den vara nästintill skrämmande. En synlig friktion i ett gränssnitt som normalt är osynligt upplever jag som väldigt stressande. En annan observation med Rosa Menkmans sida var att utseendet och det faktum att den är glitchad konnoterar mer spelvärld, bloggvärld och amatörism än elitistisk konstvärld? De tre konstnärerna använder sig också av bloggformatet, till exempel Tumblr, på ett sätt som inte är helt vanligt bland konstnärer som jobbar med andra uttryck. Hur tänker du kring Menkmans verk, som har den surrealistiska titeln ”Sunshine in My Throat”, och hur hon presenterar verket? Nätsidan är en relativt ny plats att visa konst på och integrera i konstverk. Vad tycker du om dess ramar?

Rosa Menkmans hemsida har funnits sedan 2004 och har alltid haft ett bloggformat. Många av besökarna på sidan har mailat Menkman och sagt att ”din sida fungerar inte som den ska” och skickat råd om hur hon ska ordna det som till synes inte fungerar. Menkman gör också verk av Skypesamtal där webbkameran på datorn blivit glitchad. Jag tycker att det är intressant hur konsten kan placera sig på en ”vanlig” plats och hur den kan synliggöra den här ”vanligheten” som blivit osynlig. Det är intressant att Menkman inte bara placerar in verken i den har miljön utan även bearbetar gränssnittet. Betraktarupplevelserna från Menkmans nätsida är väldigt skilda. Några uppfattar gränssnittet på sidan som roligt, spännande och kanske till och med behagligt. Ju mer jag själv befann mig på sidan märkte jag att stressen av störningsmomenten minskade och jag vande mig.

De här konstnärerna vars arbeten jag undersökt använder sig även av andra plattformar än nätet och gör utställningar, visningar och föreläsningar. Jag valde att fokusera på nätsidor för att jag ville komma åt överlappningen mellan nätet som vardagsplats och konstplats, där man ser hur konstverken direkt placeras in i bildflödet som de implicit förhåller sig till mer eller mindre kritiskt. Genom bildtexter, taggar och hela bloggstrukturer – med besökarnas kommentarer, frågor och information om hur många gånger en bild blivit repostad – framträder den digitala miljön. Samspelet mellan bild och gränssnitt synliggörs och sätter fokus på betraktaren, på rörelsen mellan de här olika sidorna och mellan olika verk. Jag ville studera hur betraktarpositionerna utvecklas i mötet mellan verk och gränssnitt.

Marshall McLuhan, (som varit och är viktig inom medie- och kommunikationsvetenskap) talar redan på 60-talet om olika sorters medier som en förlängning av människokroppen. Idag kanske detta blir allra tydligast genom våra smarta telefoner, som är en tydlig förlängning av kroppen och medvetandet. Med McLuhan i åtanke, och då jag vet att du tänker att man kan applicera de kunskaper glitchen ger oss i ett vidare perspektiv, tänker jag på en artikel om det skadade seendet, som du skrivit för Verk. Där skriver du om synskadade fotografer, något som kan tyckas innehålla en motsättning, men där just detta faktum får oss att få syn på något vi annars inte skulle se. Du skriver bland annat ”I bilder som skapas av individer med synskador kan fotografiets normer kring syn och seende lyftas ut ur sin funktion som självklar förutsättning och blottläggas som förhandlingsbara. En konsekvens av denna förskjutning är ett välbehövligt – annorlunda – ljus på en central fotografisk relation: hur bilden inbegriper olika kroppar och kroppsligheter.” Hur tycker du fenomenet glitch har förändrat ditt sätt att se på världen och gärna i relation till kamerabaserad konst? Hur mycket kan man expandera begreppet? Vad tycker du att begreppet innefattar?

Man kan spela med flera olika definitioner och se vad som händer i analysen. Dels finns det den tekniska definitionen med en oväntad förändring, en störning i till exempel en elektrisk ström. Dels kan man också hålla i tanken den äldre etymologiska definitionen av glitch som kommer från jiddisch och gammal tyska där betydelsen är att halka, glida, tappa balansen, tappa fotfästet. Det ger också en större nyansering och en rikare ingång till ämnet än den tekniska definitionen och påminner om hur betraktaren är involverad i den här processen. För den som kanske inte kan tolka de här oplanerade händelserna är människan som ska hantera tekniken. Det handlar hela tiden om relationen mellan människa och maskin, och om överlappningen dem emellan. Du nämner McLuhan och tanken att olika tekniker och medier är förlängningar av den mänskliga kroppen eller mänskliga aktiviteter, vilket är något som följer med den teknologiska utvecklingen. Vi använder apparater för att nå längre än vad vi kan med öron, ögon, tal och kropp.  Många dystopiska röster talar om den digitala utvecklingen i samband med den ökande stressen, att vi blir bedövade, förblindade. Kroppsliga reaktioner som är i grunden negativa och där det anses att vi inte är skapta för det vi byggt. Tekniken tar över och vi kan inte hantera den. Jag ser dock inte att lösningen skulle vara att plugga ur utan att vi istället kan hitta förslag på lösningar bakåt i historien, hur vi har gjort med tidigare tekniker när de uppkom. Det är en kompetens som vi kan lära oss men inte för att vara nätverkssamhället till lags eller för att underkasta oss teknologiska protokoll utan för att utforska nya sätt att vara på. Så snabbt som vi ändå har vant oss vid våra smarta telefoner är detta inte nödvändigtvis något helt onaturligt förhållningssätt, för då skulle tillvänjningen troligen inte ha gått så snabbt. Det finns något djupt mänskligt i den här utvecklingen, en nyfikenhet, en lust att utforska ny teknik och samtidigt skapa störningar genom att göra fel, göra på andra sätt – och nå varandra och sig själv i nya former. Jag finner en existentiell underström i allt det här.

 

Linda Bergman är chefredaktör för och grundare av Verk tidskrift samt konstvetare, curator och konstnär.