TILLBAKANÄSTA

Fotografens kropp

TEXt: björn larsson, publicerat 2016-10-01

Publicerade någonstans eller uppvisade som objekt på väggar, i album eller i plånboken har fotografier ytor och färger som riktar betydelser och anspråk åt olika håll-spegelblanka, matta, halvmatta, med eller utan gräng eller textur. Eller med färg, med gråtoner, kontrastrika eller inte, med luftiga eller mättade färger. En blank yta kanske som förstärkning av det tunna skinn som omger oss och våra begär, och en grovkornig svartmurrig oslipad yta som vill peka inåt, genom och under samma yta in i livet självt. Musikern Paul Simon sammanfattar hela uppdelningen enkelt i låten Kodakchrome(1).

Everything looks worse in black and white so mama don´t take my Kodakchrome away.

Självklart måste vi inte vara överens med honom men det är svårt att inte se fotografier och fotografiska genrer först och främst som estetiska val. Småbildskameran, 35 mm objektiv och Tri-x film var länge den visuella garanten för äkthet i nyhetsrapportering. Idag ersatt av mobiltelefonkamerans estetik som nytt igenkänningstecken för trovärdighet tillsammans med oskärpa och skakighet. Inte så lite i analogi med Dogme-95 manifestet (2).

*

Fotografier har också kropp och taktila egenskaper. Min plånbok innehåller tummade nötta barnbilder. Äldre fotografier i album och lådor har tydliga fram och baksidor, ibland monterade på kartong eller metall. Baksidor med nötta kanter, smutsfläckar och i bästa fall med små anteckningar eller namnangivelser. Fotografier i museum och på galleri döljer sin kroppslighet bakom glas och ram. Men hur är det med ytskikt och kropp hos fotograferna? Är det av någon betydelse hur fotografen ser ut och vad vi i så fall kan förvänta oss som utsagor från dem? Frågan kan tyckas både väl enkel och dum. Det är ju klart att vår anblick är relevant i livets alla faser, fotograferingsakten inkluderad. Men finns det även en yta och kropp här som är av betydelse? Kan vem som helst vara fotograf och se ut hur som helst, när som helst?

*

För att undersöka fotografens kropp kan vi ta spelfilmen till hjälp. En snabbsökning på filmdatabasen IMDb(3) ger en fingervisning om hur vanlig rollgestaltningen fotografen är i filmer och i filmintriger. Legio är fotograferna, mer eller mindre i fokus av berättelserna. Om gestalten fotografen är ett tecken, som kan gestaltas, t.ex. i en spelfilm, så finns det några lätt identifierbara yrkesroller inom fältet fotografi; reportagefotografen, modefotografen, paparazzin, konstnären, teknikern, reklamfotografen, amatören, detektiven, psykopaten osv. Inför ett inre öga och öra uppenbarar sig inte bara en film utan snarare en smärre flod av filmer där fotografer gestaltas av huvudrollsinnehavare eller statister.

*

Jag ser framför mig en film med en man och en kamera. Kläderna han bär, miljön han agerar i, det dramatiska skeendet som filmen vill gestalta, kamerans utseende och modell. Jag hör ljudet av avtryckaren (kanske också av en blixt), ljudet av slutaren som spänns och av filmframdragningen. Svärmen av paparazzis i Fellinis La Dolce Vita föregår på ett spöklikt sätt de mystiska omständigheterna kring Prinsessan Dianas bortgång. Jag ser en annan film med fotografen som förövare eller kanske psykopat som Kurt Russel i Tarrantinos film Death Proof. Steven Rea i Altmans film Prêt-à-Porter eller David Hemmings i Antoniones Blow up visar båda upp fotografkaraktärer som näst intill parodierar den hänsynslöst utnyttjande fotografen med sexistiska övertoner.

*

Dramaturgi, regi, casting, agenter, rekvisitörer, produktplacering(4) och ljud tillsammans med ekonomiska intressen är några av de faktorer som blandar sig i bilden av fotografen och förväntningar på hur en fotograf är och ska vara.

*

Som hjälp att få syn på fotografens kropp kan vi ta hjälp av en annan karaktär. Journalisten är lite av en parhäst till fotografen. I alla fall till reportage fotografen. Visuellt verkar journalisten förlita sig på en klädkod som pekar mer åt det intellektuella hållet. Skjorta, slips och kanske en kavaj slängd över axeln. Fotografen däremot är ovårdad i slitna kläder. Tillsammans blir de ett enkelt igenkännbart par. Det svenska fotograf/journalist paret Schibbye/Persson som 2011 fängslades och dömdes av den Etiopiska regimen visualiserar nästan på pricken detta motsatspar som vi känner så väl känner igen. Inte minst från filmens värld där fotografen spelas av John Malkovich, eller Nick Nolte, eller Linda Hunt. Luggslitna, okammade, ovårdade. Mer eller mindre halvgalna och maniska. Eller som Dennis Hopper i Acopalypse Now för att nämna en till rollgestaltning. Den mer välvårdade sansade journalisten spelas av Gene Hackman, Sam Waterstone eller Mel Gibson. Nolte spelar fotojournalisten Russel Price på uppdrag i Nicaragua i filmen Under Fire. Filmen utspelar sig 1979 under inbördeskriget och Sandinisternas maktövertagande. James Woods spelar samma karaktär och indragen i liknande dramatik i filmen Salvador. Båda karaktärerna skulle kunna vara porträtt av den verkliga förlagan fotografen Susan Meiselas(5).

Martin Schibbye, frilandsjournalist, pressbild av Jonas Gratzer. Johan Persson, Pressbild, 438dagar.se

Elvis Costello poseras som fotograf på omslaget av hans andra skiva This years model. Året är 1978. Han står i mörk kostym, skjorta och slips bakom en Hasselblad 500c kamera mot en pepparkaksbrun bakgrund. Kostym är en annan klädkod för fotografer. Ändamålsenligt är kanske ett ledord i fråga om val av kostym? Hatten till exempel, för länge sedan, skulle kunna vara inte bara en statusmarkör utan också en funktion som fattades på tidiga kameror. Om slutaren saknades borde hattens beskaffenhet vara att den inte släppte igenom ljus och att den gärna fick vara mörk. En fotograf som arbetar med att kontrollera ljus i studio bör inte bära kläder som reflekterar: mörkt klädd och med mörk huvudbonad alltså. Naturfotografen ses alltjämt ofta i kamouflagekläder. Hur kommer det sig? Då man vet att djur inte uppfattar färger som människor gör verkar kamouflagetyget snarast kamouflera fotografen från att stå ut som annorlunda i en jämförelse med andra fotografer. Eller är det möjligt att även här finns ett tankesätt liknande studiofotografens – att inte bidra till bilden med onödiga reflektioner eller färger. Svart skulle ju då fungera bra även här men både väder och ohyra skulle kunna tala mot detta klädval. Nej enklare är det nog ändå, att dresscode för människor i naturen är annorlunda. Och att fotografens kropp, inkluderat kläder och apparatur är en signal om att här kommer någon som ska fotografera. Och mot denna någon bör man vända sig (om man vill bli fotograferad).

*

Ett extremfall av kamouflage är osynlighet. Ibland tänker jag på den amerikanske fotografen Gary Winogrand. Alltså inte bara på grund av hans liv och verk utan också för att jag skulle vilja se hur han såg ut under arbete. I hans bildvärld där ett myller av människor rör sig på storstadens gator, verkar han själv vara osynlig. Lång eller kort, eller ung eller gammal – ingen viker undan eller tar notis om kameraögat, än mindre om fotografen. Det är som om han inte finns. Ibland tänker jag att han kanske har byggt ett gömsle, i likhet med naturfotografen på jakt efter troféer. Eller i likhet med Philip Lorca Dicorcia som fångar samma stads människor fast genom en delvis dold kamera(6).

En annan slags osynlighet går att förknippa med begreppet institutionsfotografi(7). Fotografer som av en eller annan anledning döljer sig bakom olika institutioner, företag eller företeelser. Det kan vara brottsplatsfotografen vars persona inte ska påverka eventuella domstolsutslag. En anonym fotograf utan kropp och namn kan vara till fördel för att understryka mediets transparens. Eller att förenkla uppfattningen om upphovsmannaskap. Det kan då peka på ett anställningsförhållande eller överenskommelse om att kringgå immaterialrätt. Till exempel är det långt ifrån ovanligt i konstvärlden att en konstnär har anlitat en fotograf att fotografera. Denna form av osynliggörande har säkert också den liknande bevekelsegrunder som fotografi i domstolar. Att inte skymma sikten. 

*

Dans och koreografi tillhör inte standardkurserna på utbildningar i fotografi. Följsamhet är ändå ett av yrkets karaktärsdrag. Hur dansen tar sig ut vet ingen. Att det ifrån den fotograferades perspektiv finns en lång rad av poser att välja på torde inte vara främmande för någon. Att vara fotogenisk, att se bra ut på bild och att posera vet alla vad det innebär. Modellen eller den avfotograferade rör sig enligt förställningar om hur hon eller han bör ta sig ut. Fotografen å sin sida förväntas vara den som för i dansen. Men både fotograf och fotograferad rör sig med kameran som rörelsens nav(8).

Nathan Webers bild på Fabienne Cherisma, med tillåtelse att publicera av fotografen © http://nbwphoto.com/

Ibland räcker det med själva närvaron av en kamera för att skapa olika rörelsemönster. Betänk fart och övervakningskameror(9)i det offentliga rummet. Eller reportageteam som på konfliktplatser skapar en slags mänskliga gestaltningar av kamerornas synfält – skrikande människomassor helt koniskt koncentrerade i kamerans synfält. Rörelse och aktivitet som katalysatorer för ett symbiotiskt samspel mellan fotograf och fotograferad. Förhållandet kan också vara det omvända. Nathan Webers bild från katastrofens Haiti där en ensam förolyckad flicka (Fabienne Cherisma) skapar en omvänd tratt där fotograferna trängs, likt på en presskonferens, och med objektiven i samma riktning.

*

Kameran är väl den del av fotografens kropp som är själva förutsättningen för inträde i fotografrollen. Teknikhistorien innefattar ett flertal omfattande amatörkameralanseringar men ambitionen att sälja produkten - kameran. Kodak är en föregångare i att nå utanför professionella användare och med inriktning på att alla är fotografer. Från Brownie kameran lanserad 1900 till digitalkamera via Instamatic (1963). Baby Brownie, Beau Brownie, Boy Scout Kodak, Soldiers Camera, Vanity, Petite och Cocuette är varianter av målgruppsinriktade lanseringar med hjälp av väskor, accessoarer och färgval på kamerahus och bälgar.


But who could blame any up-to-date woman for succumbing to the charm of these superlative creations...who could blame her for a hint or two just before her birthday ?
Visit your dealer at once and see these new Kodak’s of transcendent smartness. On sale June 1st, in five colors ...Redbreast ...Bluebird ...Cockatoo ...Sea Gull ...Jenny Wren.(10)

Kameran som accessoar och identitetsmarkör pekar åt en användning utanför det professionella. Men det är nog naivt att tro att inte professionella fotografer skulle vara benägna att i viss mån se på kamerautrustningen på ett liknande sätt. Att se professionell ut kan säkert vara både en tillgång och en hinder beroende på uppdrag, projekt eller ambition.

*

Snart i var mans hand är i 2010-talet inte en självuppfyllande reklamslogan utan en helt korrekt bedömning av kameratillgången bland befolkning, World Wide. Alla har en kamera och kan om de vill titulera sig fotograf. Visst finns fotografyrket kvar. Intresseorganisationer och samhället i stort befäster alltjämt denna specifika yrkeskårs existensberättigande och inte minst fotograferna själva (jag själv inräknad).

*

Att vara lätt igenkännbar som fotograf skulle kunna skapa någon slags mening, som ett rättvisetänkande och förstärkning om genomskinlighet. Den som vill vara med på bild vet var hon eller han bör styra sina steg. Och tvärtom, de som inte vill vara med, kan hålla sig borta.

*

Fotografens kropp och hur igenkännbar den är blir en allt mer komplex fråga. Det blir allt mer tydligt att fotografens genus, etnicitet, ålder och sociala status inte längre är givna. Och antagligen har det aldrig varit så? Försöket att få syn på fotografens kropp primärt via Hollywood var kanske inte en helt lyckad idé. Kanske det snarast visar på en konservativ föreställning om hur fotografen är och agerar?

*

En annan bild av fotografens kropp går att ta del av genom The Martha Cooper Collection(11). Cooper, själv fotograf, har under lång tid samlat på bilder av kvinnor med kamera. I samlingen finns en tyngdpunkt på annonsering av kameror mot köpgruppen kvinnor i Amerika från 1890-tal fram till andra världskriget. Samlingen innehåller även en mängd bilder på utövande kvinnliga fotografer i all möjliga och omöjliga situationer. Det finns någonting befriande att bläddra i arkivet, eller publikationer från hennes samling där bilden av fotografen och fotografens kropp naturligt representeras av bara kvinnor. Andra arkiv som tillexempel Arab Image Foundation(12)ger likande, om än inte samma bild av fotografen långt bort från en manligt västorienterad domän.  

 

Björn Larsson är konstnär och lektor i fri konst med inriktning fotografi på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

 

(1)Positiv färgfilm producerat av Kodak mellan 1935 och 2009. Alternativt Simons singel som hamnade som högst nr 2 på Billboardlistan 1973.  Sången bannlystes av flera länders radiostationer, bland annat BBC, på grund av vad som uppfattades som reklambudskap. Sveriges Radio dödskallemärkte Kodakchrome, en slags interncensur som drabbar låtar av olämpliga artister, reklaminslag eller ekivoka texter.

(2)Lars von Triers och Thomas Vinterbergs tio budord, ” kyskhedsløfter”, för att återföra filmskapandet bort från specialeffekter och teknik tillbaka till traditionellt berättande och skådespeleri.

(3)Filmdatabas på internet som möjliggör sökningar och frågor om film, television och videospels produktion.

(4)Det finns ett antal websidor och forum dedikerade till att lista bästa Nikon, Canon, Leica, etc i filmer. I vems hand ser den bäst ut? Det verkar finnas en konsensus att reportagefotografen ute på uppdrag efter 1960 bör ha en Nikon, helst en F5. Rolleiflexen i reklamfotografernas händer byts i 1970-talt ut mot en Hasselbladskamera. The Lost World/Jurassicpark i det sena 1990-talet föranleder nedanstående inlägg.

”It´s pretty funny actually...in the scene where the "rescue" party meets with Julianne Moore for the first time in the film, Julianne Moore is taking photos of a family of dinos with her Canon. She sees that Vince Vaughn has a Nikon and asks: "Is that a Nikon?" and then grabs his camera (F5) to replace her Canon...pretty funny. Wonder how much Nikon payed to get that line into the movie.:)”

(5)Under Fire, filmen av Roger Spottiswood från 1983 uppger Susan Mieselas och hennes bok Nicaragua som inspiration.

(6)Dicorcias serie Heads fotograferades på Times Square i New York och de förbipasserande var omedvetna om fotograferingsakten. Fotografen och Pace/MacGill Gallery stämdes av en av de ovetande modellerna, Erno Nussenzweig, för överträdelse av hans integritet. New York Supreme Court ogillade stämningen och dömde i favör för fotografen och galleriet.

(7)Se vidare Institution-Ett samtal med anonyma fotografer, Björn Larsson 2007

(8)Med föreställningen Fotografen från 1997 inledde koreografen Eva Ingemarsson ett arbete med att integrera fotografi, projiceringar, dans och dansare. Genom att placera två fotografer på scen under föreställningen i jakt på nya bildvinklar, ville Ingemarsson “låta dansare och fotografer inspirera varandra samtidigt som själva händelseförloppet blir ett sätt att utforska och ifrågasätta den traditionella formen. Fotograferna på scen var Peter Öhlander & Dana Sederowsky.

(9)Brittiske konstnären Steven Pippin visar i flera av sina arbeten på en symbios i rörelsemönster mellan objekt och kameror. Bland annat arbetar han med hastighet för att provocera fram automatiserade fotografier producerade av motorvägens hastighetskameror. Rätt (eller olaglig) hastighet sätter maskineriet igång och som ett brev på posten dyker fotografiet upp tillsammans med en fortkörningsbot.

(10)Annons för Kodak Vanity, producerad mellan 1928 till 1933 av Eastman Kodak Co. Kameran laddades med A 127 film och tog 8 exponeringar i formatet 1 5/8 ” x 2 ½”.

(11)Se vidare Kodak Girl, Steidl 2011

(12)Ideell organisation sedan 1997 med säte i Beirut. Dess uppgift är att samla in, bevara och studera fotografier från Mellanöstern, Nordafrika och den arabiska diasporan.