TILLBAKANÄSTA

Hito steyerl - upplösning bestämmer synlighet, det som inte fångas av upplösning är osynligt

TEXt: karolina pahlén, publicerat 2017-01-13

Konstnären Hito Steyerls filmverk How Not to be Seen: A Fucking Didactic Educaltional.MOV file har visats i flera sammanhang runt om i Sverige under de senaste åren, senast i utställningen The New Human på Moderna museet i Stockholm. Hennes arbete som konstnär, teoretiker och skribent har med rätta blivit mycket uppmärksammat i Sverige genom åren. I filmen, som går att se på Artforums hemsidas digitala filmarkiv, hämtas flera trådar upp ur konstnärens text ”In Defence of the Poor Image” (e-flux journal#10 – november 2009). I texten diskuterar Steyerl bildens status, cirkulation och livsbana utifrån termer av upplösning, skärpa och bildkvalité. Högupplösta, tekniskt perfekta bilder och filmer som distribueras och säljs via kontrollerade kanaler, kontra lågupplösta bilder som poetiskt beskrivs av Steyerl som ”the contemporary Wretched of the Screen, the debris of audiovisual production, the trash that washes up on the digital economies’ shores”.  Bilder och filmer försvinner ut ur de allt smalare distributionskanalerna (där allt mindre äldre och experimentellt material får utrymme) och återuppstår som lågstatusbilder i form av lågupplösta illegala webbversioner, omklippta, avfilmade och utan värde i bildernas klassystem. Materialets andra liv har en hastighet, tillgänglighet och spridning - en utveckling i vilken användare blir redaktörer, kritiker, översättare och medskapare. Genom förlusten av visuell substans återfår bilderna lite av sin politiska slagkraftighet tillbaka vilket skapar en ny slags aura. Fetischismen kring hög upplösning och ängsligheten för att bilderna skall försvinna kan förstås - vi har svårt att förutspå livslängden på digitala filer överhuvudtaget och sparas digitalt material om i komprimerande filformat tillräckligt många gånger suddas innehållet långsamt ut. Cirkulation och användning är därför också bildernas (långsamma) radering.

Filmverket är uppbyggt som en ömsom torr, ömsom underhållande instruktionsfilm vilken informerar om strategier för att bli osynlig för världen, för kameror och övervakningssystem. Det finns en blinkning till sketchen How Not To Be Seen av Monty Pythons’s Flying Circus, en sketch som utger sig för att vara en informationsfilm från Brittiska myndigheter i vilken John Cleeses röst ber individer som gömt sig i bildutsnittet ställa sig upp – varpå de blir synliga och skjutna, eller sprängda. Budskapet är tydligt – håll dig gömd, lita inte på myndigheters instruktioner! Steyerls film tar avstamp i tankar kring synlighet och är till stor del inspelad i Mojaveöknen i Kalifornien där en numer bedagad så kallad ”resolution target” finns. Ett grafiskt mönster som använts av bland annat militära flygplan för att mäta upplösningen av olika bildsystem. Idag finns det istället pixelmönster för att från sateliter och dylikt mäta upplösning. Storleken på pixelmönstret på jordytan har sedan 1996 krympt från 12 meter breda pixlar till dagens 30,5 cm. I filmen läser en automatiserad röst upp ett antal strategier under olika ”lektionsrubriker”, allt medan konstnären själv i bild illustrerar taktikerna. För att bli osynlig behöver du bli mindre än en pixel, instruerar rösten oss, medan människor utklädda till pixlar rör sig lustigt i bild. Andra tips som ges är att bo i ett gated community, ha en osynlighetsmantel, vara en kvinna över 50 år eller vara en fiende till staten (och bli eliminerad, upplöst).  Andra mer matnyttiga råd ges under lektionsrubriken ”Hur att bli osynlig genom att bli en bild” och exemplifieras genom olika strategier. Att kamouflera sig, att dölja, att skyla sig, att maskera sig, att bli målad, att förklä sig, att härma (Hito målar sig själv osynlig i grön färg framför en greenscreen tills hon helt smälter in i bakgrundsbilden). Senare snurrar kvinnor iklädda burka runt i bild, dolda i dubbel bemärkelse då de tonar in i bakgrunden och blir osynliga skuggvarelser.  Det finns en stor dubbelhet i tanken på att aspirera på att bli osynlig för eller i den digitala världen. Vore osynlighet en frihet och lättnad? För vissa individer är att vara osedda och gömda direkt livsnödvändigt. Men att bli avskuren från synlighet i digitala flöden är också vad som händer människor med politiskt avvikande åsikter i totalitära stater. Synlighet är i de sammanhangen liktydigt med möjlighet att kommunicera och motsatsen kan direkt kopplas till munkavle och maktlöshet.

I en tid där PR-arbete och representation prioriteras högre än (annat) politiskt arbete, är Steyerls resonemang kring bilders värden, spridningskanaler och livsbana brännhet. Hon har i en intervju liknat världen vid en tredimensionell form där bilderna som är i konstant flux finns på ytan, och det finns ingen interiör, inget djup som erbjuder grundläggande sanningar. Kanske kan lågupplösta bilder utgöra en störning och ockupera delar av den ytan, kanske gör de redan det?  Under filmens sista minuter ser vi kamerateamet och filmutrustningen, som varit synligt i bildutsnittet, stegvis försvinna i takterna till musiken i vilken en sångerskas sjunger ”When will I see you Again?”. En text förklarar att kamerateamet blir uppbundna av osynliga människor som ses ovanifrån (detta händelseförlopp får vi betraktare föreställa oss) samt att de glada pixlarna hoppar in i en lågupplöst gif-loop!

 

 

Karolina Pahlén arbetar på Gerlesborgskolan där hon leder den publika verksamheten med utställningar och program.

 

Hito Steyerl, How Not to Be Seen: A Fucking Didactic Educational .MOV File, 2013. HD video, single screen in architectural environment.15 minutes, 52 seconds. Image CC 4.0 Hito Steyerl.

Image courtesy of the Artist and Andrew Kreps Gallery, New York.