TILLBAKA | NÄSTA

kroppar/rum - jesper just

TEXt: karolina pahlén, publicerat 2016-11-11

Den danske konstnären Jesper Just har varit verksam sedan början av 00-talet och blev tidigt efter sin examen från The Royal Danish Academy of Fine Art i Köpenhamn uppmärksammad för sitt utforskande av kroppslig kontroll, manlig sårbarhet och längtan – allt i relation till normativa traditioner inom filmisk produktion. 15 år senare har han producerat upp emot tjugo verk och arbetar huvudsakligen med bas i New York. Han var en av de konstnärer som tidigt började arbeta med rörliga bilder som i filmens värld, produktioner med kvalitativ utrustning, filmteam och ekonomi.

Justs filmprojekt startar ofta i konventionen kring en plats; hur en förväntas röra sig på platsen, hur kroppar förväntas relatera till varandra där. I flera av Justs tidiga verk prövas dessa platsens gränser. I No man is an Island I (2002), är huvudpersonerna två män som befinner sig på en torgliknande plats i en stads ytterkant, den ena är sitter på en av platsens bänkar och gråter medan den andre dansar ohämmat och yvigt i slowmotion runt på torget. Två känslouttryck utmanar gränserna för det socialt acceptabla; verket blir en lek med förväntningar på (mans)kroppar i offentligheten.

Relationen mellan den dansande mannens icke-kontrollerade uppsluppenhet och den gråtande mannen i No man is an island är så filmisk sällsynt att den blir förbryllande och svårdefinierad. Dansar den äldre mannen för den yngre – är det en slags kärleksritual som vi bevittnar? Gråter den yngre av extas eller ledsamhet? Betraktaren ges inga svar utan berättelsen hålls öppen.

Intressant är hur Justs filmiska verk tydligt relaterar till performancekonst.  No man is an island var till exempel även en performance och hans filmiska verk har ofta visats i sammanhang för performancekonst - ett konstuttryck där kroppen och mötet med omgivningen är central.  Det är också ett essentiellt tema i hans konstnärskap.

Filmserien No man is an island har diskuterats vida just utifrån representationsfrågor. Bilden av den vite mannens roll och kropp i filmberättelser, tillika betraktarens förväntning på den, står i centrum. Manlig vänskap, samkönad kärlek och män som visar sina känslor i det offentliga är teman som prövas i dessa filmer. Med musikalen eller musikvideon som genre balanserar Jesper Just på en fin linje mellan filmmediets förväntade berättelsestruktur med dess normativa karaktärer och det avvikande och ibland humoristiska. Som betraktare inser man vilket litet avsteg från normen som räcker för att fortsättningen av berättelsen skall bli omöjlig att förutse. Berättelserna skapar en slags drömvärld med magiska möjligheter; en öppning att bryta mot konvention och reglemente.

I No man is an island II (2004) är platsen en ”herrklubb”, där kameran sveper över ensamma män framför sina ölglas i en mörk bar. Efter en tyst introducerande åkning över rummet landar kameran på en man, sittandes ensam i ett bås, som snart bryter ut i sång. Rösten blir allt starkare och tårarna börjar snart rinna nedför mannens kinder. Låten är Roy Orbinsons kärlekssång Crying och stegvis in i sången ställer sig man efter man sig upp i baren och sluter upp i sången. Till och med den bistra mannen vid bardisken klämmer alldeles på slutet i med en basstämma som får ölglasen att vibrera. Det är bilden av sårbarhet, mod och gemenskap i en macho mansmiljö.

Genom filmmediets prisma blir förväntningarna på olika slags kroppar och genus tydliga, och förstärks genom att produktionens filmiska kvalitéer mer liknar en Hollywoodproduktion, vars konventioner är än mer tydliga, än den konstnärliga rörliga bildens taktilitet som hör till videotekniken.  En skillnad i uttryck mellan filmsektorn och konstsektorns produktionsvillkor och budgetar som då var markant och som fortfarande är betydande.

Servitudes från 2015 är ett flerkanaligt installationsverk som riktar våra blickar mot konstruktionen av femininitet samt samhällets besatthet av ungdom och unga kvinnor. Verket har installerats på olika platser men under en period visades det på Time Squares reklamskärmar och inkräktade då både på det offentliga rummets samt reklambudskapens domäner.

På skärmarna syns en kvinna i kontorsmiljö som med stora svårigheter försöker äta en majskolv. På händerna hon har en rehabiliteringsmaskin som hjälper henne att röra fingrarna men gång på gång tappar hon kontrollen över finmotoriken. Innehållet är komplext men rymmer Justs konstnärskaps intressen; kroppens förlust av eller vägran till kontroll i offentliga rum och filmisk representation av specifika kroppar.

Reklamfilm och kvinnor som äter på ett ”sensuellt” sätt har en lång historia vilken anspelas på då kvinnan i verket ömsom flirtar med publiken och ömson agerar introvert och autonomt.  Jesper Just förklarar: ”Servitudes is not an individual but a construct, the embodiment of a social mechanism. She cannot criticize a system whose existence begets her exitstence. The tension is expressed in her actions – as she eats the corn, her hands are restrained. Even the corn itself relates back to the political system – a world of GMOS and capital gain. She too is modified, manipulated, a pawn in a power play that is both hidden and transparent”.

Verket är ju i också en blinkning till Charlie Chaplins majskolvsscen i Moderna Tider från 1936, där maskinen för spårar ut i en fabriksmiljö där rationalism, precision och effektivitet eftersträvas men där människan inte riktigt finns med i kalkylen.

Att som Just låsa upp det där osäkra utrymmet mellan det förväntade och det odefinierbara ger oss betraktare en möjlighet att tänka – och drömma. Servitudes lägger an en ton som låter publiken fundera över dessa samhälleliga mekanismer samtidigt som det, till skillnad från många av Justs andra verk, skapar en känsla av instängdhet och omöjlighet. Kroppen som begränsning och fängelse projicerad multipelt på en plats designad för maximal simulakra.

 

Karolina Pahlén är intendent för rörlig bild på Borås konstmuseum

 

 

 

 

Vidareläsning:

På sidan www.jesperjust.com finns mycket material som fotografier, video och texter för vidareläsning.