TILLBAKANÄSTA

Nanosamhällen

TEXt: Kerstin Hamilton, publicerat 2017-10-01

Förutsättningarna för vår existens omskapas ständigt. Idag ställer sig många forskare bakom uppfattningen om Antropocen; en tid då människans påverkan på klimat och miljö är så signifikant att det är motiverat att tala om en ny geologisk epok. Föreställningen om denna ”människans tidsålder” rimmar väl med uppfattningen att människa och natur inte kan betraktas som separata entiteter. Samma tanke kan även skönjas inom nanotekniken – ett relativt nytt och expansivt forskningsfält – där vetenskapare studerar och manipulerar partiklar på atomär skala. Vissa forskare menar att nanotekniken kommer att förändra världen lika fundamentalt som den industriella revolutionen gjorde. Redan idag ser vi hur nanotekniska applikationer, såsom cancerbehandling med hjälp av nanomaskiner som borrar sig in i cancercellerna[1], löser upp gränsen mellan ingenjörskap och biologiska processer.

Sedan 2014 har jag rört mig i miljöer där nanoteknik utövas för att på olika sätt skildra utforskandet av den nya, nanometerskaliga värld som nu öppnar sig. Nanoforskaren Jonas Hannestad och jag formulerade projektet Nanosamhällen, där vi närmade oss dessa små partiklar som representerar en framtid där teknologi och människa är fundamentalt intrasslade. För mig vidareutvecklades arbetet till det femåriga konstnärliga forskningsprojektet Exploring Experimental Documentary, som jag nu bedriver inom ramen för Akademin Valands doktorandprogram. Tematiskt behandlar projektet relationen mellan teknologi och samhälle. I synnerhet är jag intresserad av hur material och processer kan förmedlas via fotografi och andra tekniker.

Nanoforskarna är intressanta i detta avseende, eftersom de arbetar med material som är bortom mänsklig uppfattning och är helt beroende av apparater som ”översätter” partiklarna till en skala som är greppbar och möjlig att tolka. Detta är en process som påminner om den fotografiska, där fotografen använder kameran för att visa upp en tid och plats som betraktaren inte skulle ta del av om bilden inte fanns.

Denna process har även historiska föregångare, inom såväl vetenskapens och fotografiets historia. Precis som förra seklets rymdforskning så bryter nanoteknologin ny mark i utforskandet av det okända. Det som utforskas är partiklar på nanometerskala; oupptäckta världar i vår direkta närhet som är så små att de tidigare har varit svåra att nå. Vetenskapen rör sig här inåt och neråt, snarare än utåt och uppåt. Nanoforskarna har därmed likheter med pionjärer inom fotografin. Här märks exempelvis Wilson Bentleys systematiska dokumentation av tusentals snöflingor, och Berenice Abbotts vetenskapsstödda skildringar av världar som vi inte kan se. Abbott hyste stor tilltro till detta avbildande. 1939 konstaterande hon att “we live in a world made by science”, och i hennes mening var fotografiet det uttryckssätt som bäst kunde agera översättare mellan vetenskapen och lekmannen.

Kerstin Hamilton, bild på laboratorium (2015). Ur serien Nanosamhällen.

Som konstnärlig forskare presenterar jag mitt arbete som både konstnärlig gestaltning och text. I min praktik använder jag en tvärvetenskaplig ansats för att skildra de miljöer som nanoforskningen verkar i, ofta i syfte att spåra kopplingar mellan nanoteknologin och världen utanför laboratorierna. Det första resultatet är filmen Zero Point Energy, som var del av Moderna Museets videoutställning The New Human. Verket är inspelat i ett renrum, vilket är ett strikt kontrollerat laboratorium för forskning på atomär skala. Aktörerna i filmen rör sig innanför laboratoriets fyra väggar, utifrån en idé om ”vetenskapens koreografi”.

Kerstin Hamilton, Innehållsförteckning ur den opublicerade boken Människa / Maskin (bläckstråleutskrift på tidningspapper). Installationsbild av David Magnusson från Galleri Format (2016).

I renrummet regleras rörelser och beteenden för att inte människan, på ett icke önskvärt sätt, ska påverka de känsliga processer som pågår. Dessa rörelsemönster accentueras i filmen genom en koreografi av Anna Asplind. Idén om den kontrollerade individen i vetenskapens tjänst betonas genom koreografin som stundtals ligger nära forskarnas vardagliga rörelsemönster. Flera av de medverkande i filmen är själva forskare, vilket är betydelsefullt eftersom deras förståelse av miljön påverkar hur de rör sig i rummet.

Kerstin Hamilton, stillbild från filmen Zero Point Energy (2016) single channel video, färg, ljud, 18:39 min. För att se verket tryck här eller på bilden ovan.

Filmen undersöker även spänningen mellan två bilder av människan; tanken om människan som skapare av teknologi (homo faber) samt tanken om människan som skapad av teknologi (homo fabricatus). I Zero Point Energy är aktörerna människor och maskiner – alla täckta i skyddande lager för att skydda nanopartiklarna. Partiklarna skyddas också genom den ständiga luftfiltrering som pågår i rummet, och ljuset är i delar av rummet intensivt gult – även det för att möjliggöra forskning och manipulering av atomer. Nanoteknologin rymmer existentiella frågeställningar om vad det innebär att vara människa. Hur mycket teknologi i våra kroppar kan vi tåla innan vi tycker att något fundamentalt mänskligt går förlorat? I renrummet, detta sällsamma laboratorium, tycks en ny mänsklighet – genomborrad av teknologiska konstruktioner, kapitalistiska system och hierarkier – anas.

Kerstin Hamilton, bild inifrån renrum (2015). Ur serien Nanosamhällen

I arbetet med Zero Point Energy tillbringades mycket tid i laboratoriemiljöerna för att följa de mänskliga och icke-mänskliga aktörerna på plats. Vi studerade kemister, fysiker, lokalvårdare och administrativ personal, men även laboratorieapparater och provrör. Tillsammans utgör dessa aktörer sammansatta system – även nanosamhällena präglas av könsmaktsordningar och ekonomiska logiker.

Samtidigt blev vetenskaparna i filmen även medskapare till verket, exempelvis i utformandet av ljudbilden. Genom detta samarbete präglades undersökningen av ”kritisk närhet” snarare än ”kritisk distans”. Denna närhet möjliggjorde att vetenskaparens erfarenhet av nanovärlden kunde förmedlas genom filmen. För vetenskaparna, å sin sida, innebar arbetet med filmen en möjlighet för ett mer öppet förhållningssätt till nanovärldarna än det som kan representeras i naturvetenskapliga forskningsartiklar. Samarbetet medförde också att min förståelse av nanosamhällena fördjupades och påverkades av naturvetenskaparnas perspektiv.

För mig – som är fotograf i grunden – väcker nanovärldarna frågor om representation. Nanopartiklar kan vi inte se med blotta ögat, så representation är en förutsättning för att vi ska kunna ta del av dem. Därför lämpar sig dessa miljöer väl för att ställas i relation till mer övergripande frågor om objektivitetens och subjektivitetens roll i samtida (dokumentära) fotografiska sammanhang.

 

 

Kerstin Hamilton är doktorand på Akademin Valand i Göteborg.