TILLBAKANÄSTA

kompositioner av tankar - samtal med Lina Selander

TEXt: Susanne FEssé, publicerat 2016-07-01

Timmarna som rymmer formen (ett par dagar i Portbou)
The Hours That Hold the Form (A Couple of Days in Portbou), 2007
Loopad s/v- och färgprojektion, ljud, diabildsduk, stolar, 15 min.
Ljud från en rullbandspelare, 14 min. Varierande mått

Filmen som visas här i tidskriften Verk är en screeningsversion med engelsk subtitle
som annars inte finns i filmen, eftersom bild och ljud är separerade.
Fotograf till installationsvyerna: Åsa Lundén, Moderna Museet

Lina Selanders filmer och installationer kan ses som musikaliska kompositioner, en mix av politiskt historiskt bildmaterial som ställs mot frågor och tankar kring fotografiets egenart i språk och bild. Hon arbetar med frågor om relationen mellan visualitet, minne och perception, men även kring skillnader mellan den analoga kameran och den nu digitala verklighet vi lever i. Lina Selander har det senaste åren ställt ut på bland annat Moderna Museet i Stockholm, VOX - Centre de l’image contemporaine, Montréal och som Sveriges representant i Venedigbiennalen (2015).

Jag samtalar med Lina Selander i hennes ateljé i Liljeholmen i juni 2016 och vi kommer att koncentrera oss kring hennes verk Timmarna som rymmer formen (ett par dagar i Portbou). Verket är en installation som består av en video på en diabildsduk, en analog rullbandspelare, högtalare och några klappstolar. Filmen som är i svartvitt visar motiv från den spansk-franska gränsen i staden Portbou, där filosofen Walter Benjamin förmodat tog sitt liv natten mellan den 27-28 september 1940. Gränsen hade stängts dagen innan han ankom och öppnades dagen efter hans död. Filmen som består av rörliga och stilla bilder ackompanjeras av en röst som berättar olika historier kring människor på flykt. Rösten ifrågasätter även sanningshalten i just den här typen av historier, att det aldrig går att lita helt på någon.

Berätta mer, varför är tekniken i verket med att loopa ljud och bild inte ihopkopplade med varandra?

- Det är otroligt viktigt att tydliggöra omöjligheten av en sann, allomfattande historia. Verket skapar en oändlig film där det hela tiden uppstår nya möten mellan ljud och bild eftersom bild och ljud har olika källor och längd. Ljudet kommer från en synlig magnetremsa, alltså inga ettor och nollor som går att manipulera. Den analoga bandspelaren går samtidigt att associera till de förhör som spelats in genom historien, som till exempel under Stasi-tiden. Filmen visas på diabildsduk och stolarna är enkla klappstolar, som en tillfällig filmvisning på ett folkets hus eller på en ungdomsgård. Installationen är tänkt att tydligt visa på de olika komponenterna som skapar en berättelse med anspråk på sanning, eller ifrågasättande av sanning. Eftersom det alltså skiljer någon minut mellan ljudet och filmen så får betraktaren alltid en lite annorlunda upplevelse av verket.

Vid två tillfällen kommer det även ljud från filmen, vilket gör att vissa delar av verket ändå är synkade med varandra. Berätta mer om det.

- Det är en sekvens vid tågstationen på natten och en sekvens när jag filmat ut genom ett tågfönster. Ljudet skär då igenom skikten av bilder och berättelser som byggts upp. Det skapar då ett absolut här och nu.

Filosofen Walter Benjamin var en tysk konstkritiker och litteraturvetare. En av hans mest kända texter är Konstverket i reproduktionsåldern från 1936, vilket kretsar kring hur massproducerade medier som film och fotografi står i kontrast till konst vars värde är kopplat till något autentiskt; en aura, som till exempel skulptur eller måleri. (1)Under nazityskland brändes hans verk på bokbål och han tvingades på grund av sitt judiska ursprung fly till Paris och sedan mot Spanien.

I verket utgår du ifrån Walter Benjamin och hans förmodade självmord i den lilla staden Portbou, där han dog endas några timmar innan gränsen öppnades mot Spanien. Hur kommer det sig att du intresserar dig för hans öde?

- Jag ville resa till platsen där han tog sitt liv. Platsen har en laddning genom Walter Benjamins död, men jag visste hela tiden att jag inte ville göra en dokumentärfilm om honom, istället fokuserade jag på flyktingen. Ämnen som liv, död, flykt och gräns finns som utgångspunkt i mitt arbete. En gång i tiden var Portbou en av Europas viktigaste gränsposteringar men nuförtiden är Portbou en anspråkslös liten stad. Det var dammigt och fuktigt och förmodligen hade ingen turist varit kvar där lika länge som jag. Det fanns inte mycket att se i staden, förutom ett Walter Benjamin-monument av Dani Karavan och ett Walter Benjamin-museum, dit det gick att låna nyckeln mot löfte att lämna tillbaks den och vara försiktig. Allt där inne var fuktigt och det luktade mögel. Walter Benjamins skrivmaskin fanns kvar, likt lite fotografier och texter. Hans öde är ett sätt för mig att samtidigt utgå ifrån hans situation som flykting. Hans sätt att arbeta med montage är en koppling till hur jag arbetar med bild och text, det skapar ett sönderfall som aldrig upphör utan bryter upp i nya former. Jag är ingen Walter Benjamin-expert på något vis, men ville besöka platsen där han avslutade sitt liv.

Det brummar i Linas telefon, och hon ursäktar sig med att det kanske är dagis som ringer. Det visar sig att det inte hänt barnen något utan det var hennes man Oscar Mangione som ringde. Jag tänker att det är ett bra tillfälle att fråga om just hur hon får livet att gå ihop som framgångsrik konstnär och förälder.

- Oscar supportrar mig jättemycket, han har verkligen tagit ett stort ansvar för barnen. Vi visste hela tiden att vi ville ha det såhär, att konsten skulle vara en del i vårt liv. Innan vi reste till Västbanken för att samla material till filmen Around the Cave of the Double Tombs (och jag var höggravid) bestämde vi oss för att skapa vår egen institution där vi gör allt själva i produktion av verken. (2) Min man är stor del i processen, bland annat är det han som talar in texten till Timmarna som rymmer formen. Sverige är ett fantastiskt land att bo i som konstnär om man jämför med många andra länder. Vi har inte bara skolor, sjukvård och dagis utan det finns även generösa konstnärsstipendier att söka. Man behöver inte heller nödvändigtvis en gallerist för att lyckas utan kan få det att funka själv. I till exempel London skulle det inte vara möjligt. Däremot har vi valt bort vissa delar i livet. Vi har ingen bil eller sommarstuga och kan inte åka på några lyxiga semestrar. Vi åkte till Västbanken med vår bebis och filmade istället. Friheten är värt enormt mycket, men man får vara beredd att se livet på ett annat vis och inte vara så bekväm. Under många år brödjobbade jag på bland annat på en bensinmack, ett café och som personlig assistent. Det är viktigt att vara medveten om den delen med yrket när man börjar på en konsthögskola.  Det är länge sedan jag brödjobbade nu, däremot undervisar jag en del på förberedande konstskolor och konsthögskolor, vilket är fantastiskt berikande och intressant. Jag tycker om att träffa studenter och diskutera deras arbeten och processer.

Dags att återknyta till verket Timmarna som rymmer tiden. Jag berättar för Lina Selander att jag vid ett tidigare tillfälle i våras pratade med en besökare på Moderna Museet som precis sett verket. (3)Han kom från Somalia och hade sin nyanlände brorson med sig vid besöket. Jag minns att jag var lite som på nålar och tänkte att han skulle bli upprörd när han såg verket med sin egen bakgrund som flykting. Det visade sig att han tvärt emot  tyckte verket var fantastiskt, och att just delarna som beskrev att att man aldrig kan lita på någons historia var extra viktiga. Jag frågar Lina om hon tänker på att verket kan väcka starka känslor hos betraktaren, och om det ibland blir möten likt detta för hennes del med publiken.

- Det är en liten sorg i att inte få uppleva ett sådant möte som du haft med besökaren på Moderna Museet, men helt ärligt även en lättnad. Mitt arbete är intensivt i perioder, och mycket äger rum i min ateljé. Jag får sällan träffa den riktiga publiken, men det har sin form och är okej. Jag blir glad att höra det du berättar, håret liksom reser sig på armarna. Jag måste arbeta med det som måste göras. Verken skapas, den publiken jag träffar är oftast med på vernissagen och vana konstkonsumenter.

Tänker du på dina verk som att de ska påverka besökaren?

- Visst vill jag det, jag är väldigt emotionell i processen och vill gärna få fram den känslan. På sätt och vis är jag politisk. Mina verk är som kompositioner av olika tankar. Utomlands har verken mottagits med öppna armar, kanske är det för att svåra livssituationer med döden närmare är verklighet där. I Sverige där vi har turen att ha haft fred under så lång tid kan jag uppleva att mer ängsligt här när det kommer till frågor om vem som får tala om vad. Det är som att jag som vit kvinna från Sverige inte får berätta en historia om människor på flykt. Sådant blir jag upprörd över, varför skulle jag inte får det? Konsten består av tankar och reflektioner, och alla har en rättighet att yttra sig.

Lina Selander tar in och bearbetar den värld vi lever i. Ett arbete som är komplext och saknar en historia med början och slut. Timmarna som rymmer formen (ett par dagar i Portbou) visar på hur den rörliga bilden tillsammans med ljud som loopas möjliggör en rörelse och förskjutning i tiden, vilket skapar en osäkerhet hos betraktaren om sanningshalten i verket. Verket speglar vår omvärld där vi skapar en individuell komposition av uppfattning om livet och hur vi ser vår omgivning.

 

(1)Benjamin, Walter, The work of art in the age of mechanical reproduction, London 2008, s. 1-13.

(2)Mer om verket Around the Cave of the Double Tombs finns att läsa på www.linaselander.com

(3) Verket visades i utställningen Moment på Moderna Museet i Stockholm mellan den 14 november 2015 – 28 januari 2016.