TILLBAKANÄSTA

längs med gator och vägar

TEXt: björn larsson, publicerat 2016-07-01

 

”Drive-by shooting eller bara drive-by är en engelsk term för att skjuta en eller flera personer från ett fordon, vanligen en bil eller motorcykel. Fordonet passerar offret/offren, eller gör ett kortvarigt stopp. Fördelen med metoden är att skytten snabbt kan ta sig från platsen efter utfört dåd, då skytten redan befinner sig i flyktbilen. Nackdelen är den dåliga precisionen från skyttens sida, detta gäller särskilt då bilen rullar under skottlossningen. Det finns också en risk att man av misstag råkar träffa andra personer än vad som avsetts.”(1)

Översatt till den fotografiska praktiken av att skjuta skulle man kunna se rörelse längs med trottoarer, boulevarder, lands- och motorvägar som gemensam nämnare i ett mycket stort antal fotografiska praktiker. Charles Baudelaires berömda figur flanören rörde sig längs Paris växande gatunät och publika platser under 1800-talet. Han, ja det var nog tänkt som en han, sades röra sig passionerat ointresserat, en slags stadens konstnär och poet observerandes till fots sökandes utan sikte och mål. Flanören lämnade senare trottoaren, hoppade in i bilen och kom att utvidga observationerna från stadens kondenserade verklighet ut i landsbygdens oändliga väg landskap. Numera undersöks gator och vägar kontinuerligt av halvautomatiserade Google Street view. (2) Bilen (och även i undantagsfall trehjulingar eller snöskotrar) med sin speciella takplacerade kamera för registrering i 360 grader rör sig även den längs gatunät och vägar, sökandes utan speciellt definierade mål.

Gator och vägar är spännande platser. Flanören, om utrustad med kamera, bildar en fotografisk figur och praktik - gatufotografen och gatufotografi. Gatufotografi är väl kanske inte en statisk företeelse men den verkar ändå följa ett visst mönster. Kanske teknikutveckling lurar i bakgrunden men det verkar ändå finnas en intresseförskjutning från arkitektur till invånare allt eftersom. Eugène Atgets Paris var tättbefolkat och ändå lyser människorna allt som oftast med sin frånvaro. Bara undantagsvis finns de människor med som befolkar hans stad. Via Berenice Abbot hamnar man i det som man kanske mest identifierar med gatufotografi, en amerikansk gata full med folk. Här jäser inte bara gatan av mänsklig aktivitet. Även bildplanet sväller ut av de människor som befolkar gatan/staden/bilden. Vivian Maier, Garry Winogrand, William Klein och Diane Arbus, för att bara nämna några mer namnkunniga inom genren, tecknar alla iakttagelser från nittonhundratalets metropolis. Gatorna är i sig inte huvudpersoner utan endast den plats där rörelserna sker och människor möts. Gatan finns där som infrastruktur men inte som huvudperson.

Någonting annat händer när fotografen lämnar trottoaren och tar bilen istället. Amerikanske fotografen Walker Evans går inte att sammanfatta som representant för en fotografisk genre. Hans mångfacetterade verksamhet och fält överskrider sådana förenklingar. Evans verkar vara i en observerande rörelse oavsett om det är längs trottoarer, vägar eller räls. Bilar som motiv och vägen som blick och position möter oss allt som oftast i hans fotografier. Kanske kan man till och med efter Evans lägga till bil-perspektivet till raden av metaforiska beskrivningar av olika seende perspektiv? Även om bil-perspektivet inte skiljer sig i relation till perspektivlagarna om avbildning av tredimensionella objekt på ett tvådimensionellt bildplan, som grod- och fågelperspektiven, så innebär det en förändring på andra sätt. Centralperspektivets centrum blir med bilen en rörlig plattform för en fotograf som tänker sig långa rörelser sett till distanser som inte går att avverka till fots. Det är möjligt att se en pragmatisk funktion i bilen. Evans och andra som berättade om amerikansk landsbygd under depressionsåren försökte fånga en verklighet som inte definierades av en förtätad stad utan av en utspädd landsbygd. Bilen var nog en nödvändighet med samma dignitet som kameran för att täcka ett i det närmaste oändligt geografiska område. Det finns ett fotografi (3)på en av Evans kollegor Dorothea Lange i arbete. Hon sitter uppe på biltaket av sin bil med kameran i knät. Bilen är så klart också bara en bil. Men det också är möjligt att med den bilburna fotografen se en förändring och förskjutning av intresse relation till gatan, eller vägen. Dennis Hopper och Lee Friedlander är några i raden av vägens undersökningsteam som gör det tydligt att de inte lämnat bilen för att stiga ut. Bilens interiör med backspeglar och andra detaljer är den svarta ram från vilket det omgivande landskapet betraktas.  Depressionens USA har bytts ut mot efterkrigstidens blomstrande ekonomi. Men redan Evans valde trettio år tidigare även han att inte kliva ur bilen. Ratt och motorhuv blir betydelsebärande bildelement bakom vilka själva det omgivande landskapet och befolkningen befinner sig. Engelske fotografen Tony Ray-Jones (4) sammanfattar sina erfarenheter i ett antal anteckningar som är en del av den kvarlåtenskap han lämnade efter ett allt för kort liv och en fotografisk gärning som ofta placeras i genren gatufotografi.

 

 

Be more aggressive

Get more involved (talk to people)

Stay with the subject matter (be patient)

Take simpler pictures

See if everything in background relates to subject matter

Vary compositions and angles more

Be more aware of composition

Don’t take boring pictures

Get in closer (use 50mm lens [or possibly ‘less,’ the writing is unclear])

Watch camera shake (shoot 250 sec or above)

Don’t shoot too much

Not all eye level

No middle distance

 

Många av hans förmaningar till sig själv och till den aspirerande gatufotografen handlar om att bryta distansen och att komma närmare människor. Bil-perspektivet skapar något av en antites till denna form av gatufotografi.

Behåll distansen och prata inte med någon, lämna inte vägen och stäng för allt inte av motorn.

Google streetview har visat sig rymma en uppsjö av intressanta detaljer om än inte fångade med passion eller komposition, trots sin, eller kanske på grund av sin automatiserande praktik. Mishka Henners arbeten kretsar allt som oftast kring automatiserade fotografiska praktiker som Google Street View eller Google Earth. Förment ointresserade och bara enkelt registrerande tekniker och praktiker. Inte minst i arbetet No Mans Land (5) får denna blandning av intresse och ointresse betydelser vars budskap inte enkelt låter sig avläsas men vars fascination är oändlig. Även om Street View funktionen saknar vad som skulle kunna betecknas som upphovsmannaskap i fotografisk mening, det vill säga den som trycker på kamerans avtryckare, så skapar mängden av osorterade data och bildfiler porträtt av en befolkning som inte kräver någon form av förhållande till distans eller närhet.

Gatan har varit och fortsätter att vara jaktmark för fotografer på väg att fånga befolkningars själ och samtidigt undersöka urbanitet, kultur och modernitet. Gatufotografi är den gemensamma nämnaren som sammanfattar denna genre. Det går utan tvekan att tänka sig naturfotografi som något av en motsats genre. Naturfotografen hyser en identitet som i mångt och mycket handlar om att fjärma sig från det av människan påverkade och i stället uppsöka natur fjärran iväg. Ju längre bort desto mer attraktivt. I naturfotografiska berättandet skymtar också en rörelse längs vägar men det är först då vägen slutat som berättelsen börjar. Efter vägens slut kanske stigen tar vid upp mot bergets topp, in mot skogens hjärta eller fram till någonting annat orört och fjärmat från mänsklig påverkan.

Anders K Johansson (6) utmanar denna naturfotografiska tankefigur i sitt arbete med att beskriva och undersöka djurliv längs motorvägar. Naturen visar sig i Johanssons arbete inte befinna sig långt borta från mänsklig påverkan utan den frodas och hittar sin hemvist i det modernaste av människans landskap – motorvägen. Som en slags hybridform av natur, mitt emellan stad och land befinner sig motorvägslandskapet. I Johanssons fotografiska praktik undersöks inte motorvägsrummets arkitektur eller ekonomi utan dess ekologi. Detta outforskade habitat visar sig vara rikt och myllrande av liv och av död.

Många fotografiska arbeten inom genren gatufotografi liknar socialantropologiskt fältarbete. Socialantropologi analyserar samhällsformer och människors relationer till varandra och sin omgivning. Översatt till Johanssons arbete är kanske termen social zoologi möjlig att använda. Eller är det kanske en bastard av gatufotografi någonstans mitt emellan väg och naturfotografi?

Anders K Johansson: Overkill

 

 

 

 

 

 

 

(1)Från Wikipedia, den fria encyclopedin

(2)Street View hade sitt ursprung i The Stanford City Block Project, ett forskningsprojekt på Stanford University sponsrat av Google 2001. Projektet avslutades fem år senare i och med att tekniken implementerades som en del av Google Maps. Än en gång kom alltså StanfordUniversity att bli centrum för fotografiska experiment i relation till rörelse, se Eadweard Muybridge.

(3)Fotografiet som refereras till är tagen av Dorothea Langes assistent Rondal Partridge 1936. Kameran som Lange håller i handen är en Graflex 5x7 Series D. Graflex är en amerikansk kamera som tillverkades under 75 års tid mellan 1898 till 1973. Bilen är en fyrdörrars Ford Model C, 1933.

(4)Tony Ray-Jones, engelsk fotograf 1941-1972.

(5)Mishka Henner, belgisk fotograf verksam i England.  I No Man´s Land söker Henner genom Street View efter bilder av gatuprostitution. I de bilder han sökt efter väntar prostituerade längs vägavsnitt och har mer eller mindre utan intention hamnat inför Googlebilens kameror.

(6)Anders K Johansson, svensk fotograf och författare till bland annat Beckombergalandet. Boken från 1999 hamnar med all säkerhet på en tio i topp lista av mest sålda svenska fotoböcker.