TILLBAKANÄSTA

samtal med lovisa ringborg

TEXt: Sookyoung Huh, publicerat 2017-04-01

Din senaste utställning som heter ”Night Remains” har varit framgångsrik. Kan du berätta om projektet bakom utställningen?

För mig handlar om en slags kvarlämningar från natten, förnimmelser, och skruvade tillstånd som är svåra att beskriva när man vaknat. Bilderna i utställningen är ju på sätt och vis ganska olika till ytan men det som är gemensamt och som går som en röd tråd igenom dem är tanken om olika metamorfoser, en alternativ tidsuppfattning, födsel och död i samspel. I en dröm så kan ett ögonblick pågå i oändlighet och ett helt liv utspela sig på sekunder, en människa kan bli ett djur, det som är hårt blir mjukt, det döda blir levande etc. Drömmen öppnar upp för ett annat sätt att uppleva världen på och jag försöker att få med det i mina bilder, åtminstone skrapa på ytan av vad det kan vara.

I detta arbete eller serie infinner sig en känsla för det raffinerade och subtila, både i ämnet och i utförandet. Vad inspirerar dig mest? Och vad i konsthistorien intresserad dig mest?

Inuti bär jag ju med mig en bildbank som byggts upp övertid och som består av en mängd konsthistoriska referenser från barock till samtida måleri. Detta kombinerat med egna naturupplevelser, drömfragment och livet självt såklart. Färgskalan i mitt senaste arbete har nog framförallt kommit av naturen, jag tycker om den skära lite ”köttiga” färgen från röd granit i kombination med de ljusgröna lavarna som växer över dem. Jag använde mig av samma färgkombinationer i bilden med filtarna och de larvliknande människolemmarna i ”Nesting”, som är den undre delen av diptyken som presenteras tillsammans med verket ”Dancing Wall”. Färgen i huden och filtarna tas upp i berget och lavarna, det blir något slags märkligt möte mellan mjukt och hårt, dött och levande.

Kontrasten mellan dag och natt, växtlighet och förfall är betonade i detta arbete. Jämfört med tidigare projekt är det relativt komplext och mer djuplodande. Hur växte din ide bakom projektet fram?


Jag har arbetat väldigt intuitivt med samtliga verk. Fotograferat en stor mängd material som jag sen utgått från, sorterat och sammanfogat under en lång process. Jag föredrar när ett verk ger ett annat och får växa fram, framför att konsten blir en illustration av redan utformade idéer, så analysen och tolkningarna blir en del av en organisk process under arbetets gång. Men i många av mina arbeten ser jag att det rör sig om övergående tillstånd och ständig förändring. Det ögonblickliga och det vi upplever som evigt. I verket Gremlin lät jag gång på gång spegelvända fragment från en bergsvägg med lavar så det till slut liknar ett rorschach-test. Symmetrin skapar en vilja att se mening, och man ser olika, projicerar olika saker in i bilden när man tittar på den. Man producerar sina egna ”tecken” och demoner.

Du använde diptykformatet inspirerat av måleri. Finns det en länk här mellan bild och form i din arbetsprocess?

Jag brukar anpassa formatet efter vad jag tycker passar verket bäst, det är något jag oftast bestämmer efterhand. Det finns såklart en stark koppling till äldre måleri där formaten ibland var anpassade efter ett specifikt rum såsom kyrkorummet till exempel. Att använda diptyken tex ger mig möjlighet att skapa en slags rörelse mellan de båda bilderna, som öppnar upp för andra tolkningar.”Dancing Wall” tänker jag med sin form, blir både till ett valv/en ingång, men i bilden möts man av en ogenomtränglig stenvägg. I Neon Vessel som är cirkulär i formen så var det motivet som bestämde, det hade sett märkligt ut med ett kvadratiskt format. Kvadraten som norm är konstig i sig egentligen, förmodligen ligger bara praktiska orsaker bakom, det är enklare att bygga en kvadratisk ram.

Du verkar utforska genom dynamiken hos vissa material. Textur i okända kroppar, i lager av tyg, i känsla för natur. Det verkar som att du utforskar genom olika material? Hur kommer det sig? Har du en bakgrund i måleri eller skulptur?

Jag tycker om det inneboende kvalitéerna i materialen, som ändå på sätt och vis blir likställda i den platta hårda fotografiska ytan. Filtar är mjuka och bär på ett grundläggande behov för människan, att hålla sig varm och trygg. De mjuka filtarna och kroppsdelarna blir frusna och skulpturala i bilderna. Kroppar och filtar hinner vittra sönder innan en lav på ett berg hinner växa några få centimeter ens. Jag tycker om mötet mellan dem.
När jag först började på konstskola så arbetade jag framförallt med måleri och till viss del skulptur, för mig är allt länkat och går in i varandra oavsett om jag väljer fotografi, video eller skulptur som metod.

Sist men inte minst, kan du berätta någonting om vad du arbetar med just nu eller vad som blir ditt nästa projekt?

Min enda regel när jag arbetar nuförtiden är att aldrig prata om det jag arbetar med eller planerar. Detta är inte för att framstå som mystisk på något sätt, men med tid har jag märkt att så fort jag pratar om mina idéer så tappar jag själv intresset för dem och så blir det ingenting av, och jag måste börja om. 

 

 

Sookyoung Huh är konstnär, curator och skribent.

 

 

Lovisa Ringborg, serien Night Remains, Cloudstorm : 114x87 cm, samtliga verk är från år 2017, silikonmonterade med plexiglas.

 

Dancing Wall : 182x124 cm

 

                     Fontain: 114x87 cm

 

Gremlin: 50x40 cm

 

Neon Vessel : 87 cm/ diameter, Shapeshifter: 73x137 cm, Wormhole : 114x87 cm.