TILLBAKANÄSTA

With the ship comes the wreck – ett samtal med Mandi Gavois

TEXt: Linda Bergman, publicerat 2017-10-01

Mandi Gavois, With the ship comes the wreck, 2017, 100 x 125 cm x 2, plexiglasmonterad C-print.

Det första fotografi jag såg i ditt projekt With the ship comes the wreck var det som är betitlat The sun shines today also, 2. Senare har jag förstått att det är fotograferat i Ralph Waldo Emersons (1803-1882) hem och kontor, där han skrev essän Nature 1836. Utanför fönstret i bilden finns en mur av grönska. Naturen är utestängd men hotar att inta rummet samtidigt som bladen och ljuset är häpnadsväckande vackra och rofyllda. Färgskalan är kort och det gröna, ljusa framträder som en målning eller ett altare mot det mörka arbetsrummet. Emerson tillhörde transcendentalismen[1], likt Henry David Thoreau (1817-1862) som också dyker upp i ditt projekt. Har denna filosofiska och litterära rörelse någon särskild roll i ditt projekt?

Jag tycker det är intressant hur deras syn på naturen står i kontrast till dagens och det vi idag kallar för klimatförändringar och dess utmaningar. De ansåg bland annat att naturen och människan har en inre godhet. Idag nämns ofta naturen och klimatet som ett hot och tanken på att bemästra naturen är så invand att jag inte vet om vi känner till något annat längre.

Thoreau har för mig själv varit närvarande även i tidigare verk, som i verket Nacka[2], där jag fotograferade de utomhusboendes boningar i Nackareservatet i Stockholm. Där levde de “off-grid” och med en tanke och idé om återvändandet till naturen. På samma vis som Thoreau i Walden bodde de i anslutning till samhället men ändå utanför det, till skillnad från Christopher McCandless i Jon Krakauers (f. 1954) Into the wild som valde att gå längre och verkligen ut i vildmarken. Jag läste Thoreau i sena tonåren vilket influerade mig mycket. Idag tycker jag kanske att myten och den romantiska idén om naturen är mer intressant.

I en av bilderna; The sun shines today also, 1, är titeln ett citat hämtat ur essän Nature och kan tolkas som att allt kan fortgå som vanligt, för solen skiner ju ändå. Den är fotograferad i Emersons trädgård som på sina ställen vuxit igen. I bildens mitt ser vi en trädtopp som fallit ner och hänger upp och ned.

Mandi Gavois, bild t.v. The sun shines today also, 1, 2017, 125 x 100 cm, plexiglasmonterad C-print. Bild t.h. The sun shines today also, 2, 2017, 125 x 100 cm, plexiglasmonterad C-print.

 

Du har valt en speciell tid för dina litterära referenser, nämligen en tid då industrialismen börjar växa fram – vilket är startpunkten för många problem men också många positiva innovationer. Längtan efter att lämna samhället, som det kommit att se ut, för någon slags ursprunglig oförstörd natur har regelbundet återkommit i litteraturen. Böcker som Moskitkusten (1981) av Paul Theroux (f. 1941) och som du nämnde Into the wild (1996) av Jon Krakauer är några någorlunda samtida exempel. Det känns också nu, 2017, som att det kanske skulle kunna komma en ny grön våg framöver. Hur kommer det sig att du riktat uppmärksamhet mot 1800-talet? Har platserna du valt att fotografera här kanske ytterligare betydelse för projektet? Walden nära Concord, Massachusets, är återkommande. Platsen har blivit synonym med Thoreaus bok Walden (1854) och är både mytomspunnen och romantiserad.

Kanske går vi mot en grön våg men samtidigt bor hälften av jordens befolkning i städer och jag vet inte om det går mot en ny utflyttningsvåg, även om jag själv nyligen valt att flytta ut på landet. Men idén om återvändandet till naturen är utbredd, till exempel så syns det i trender som stenålderskost och genom företagen som tävlar om att ha en så naturlig aura som möjligt. Samtidigt har vi nog aldrig varit mer alienerade till naturen än vi är idag. Vi har utvecklat samhället och teknologin avsevärt men samtidigt kvarstår många filosofiska och existentiella frågor från till exempel antiken obesvarade. Därför tycker jag att det är en intressant tid, när industrialismen har sin start och filosoferna börjar reagera på de tidigare upplysningsfilosoferna. Industrialismen är ju på många vis vår samtid. Det är den vi har präglats av och nu ser effekter av. Jag var intresserad av just den romantiska synen på naturen och myten kring Walden.

Med tanke på att du har valt att göra litterära referenser till ett flertal av verken i det här projektet undrar jag vilken din relation är till det skrivna ordet och till de författare du valt att väva in i ditt arbete?

Jag har alltid läst mycket och när jag var yngre slukade jag flera böcker i veckan. Nu läser jag istället, kanske respektlöst, flera böcker samtidigt under en längre period och alltmer sällan fiktiva böcker. Det är ofta böcker inom samma ämnen/teman och tillsammans kan de flyta ihop och bilda en upplevelse eller tvärkunskap som bara uppstår på det viset. Jag inser nu att det är lite så jag arbetat med projektet och utställningen With the ship comes the wreck också. En svit med verk som tillsammans i bästa fall skapar något som de en och en/var för sig inte kan säga. Detta är första gången jag plockar in litteraturen så tydligt i min praktik. Samtidigt kom det så naturligt att jag inte tänkte särskilt mycket på det. Det kommer från sådant som jag läser nu och sådant som jag återvänt till. Jag är mer intresserad av författarna som fenomen än som personer. Jag tar meningar ur deras verk och lägger dem till mina och gör dem till en del av läsningen av mina verk.

En av bilderna, vilken också givit namn till hela projektet; With the ship comes the wreck, fungerar lite som en nyckel för mig in till vad projektet eventuellt handlar om – eller åtminstone min tolkning av det. Du berättar för mig att titeln är inspirerad av en text av filosofen Paul Virilio (f. 1934) och den är också kopplad till en diptyk du fotograferat i Fresh kills, Staten Island, New York. Det vi ser i diptyken är det som en gång var världens största soptipp, vilken nu transformeras till att bli världens största park på en soptipp. Till ytan är den tre gånger större än Central Park.

Titeln är en nyckel. Paul Virilio menar att människan med sina uppfinningar även uppfunnit olyckan. Till exempel uppfanns samtidigt som skeppet även skeppsvraket, då de är länkade och oskiljaktiga från varandra.[3] Titeln leder in till att titta på människan, människans natur mer än naturen i sig.

Bakom det mesta av dagens natur står människan. Vi kan inte alltid veta vad effekterna av våra idéer och handlingar blir förrän senare, ett senare som vi inte vet när det är och det tycker jag finns gemensamt i alla de olika verken. Dåtid och nutid, gamla idéer som möter nutid, värderingar som förnyas, förändras och omvärderas. Verket från Fresh Kills är en diptyk, ett kluvet panorama bestående av två fotografier av en plats som inte bara är en utan minst två. Den är det vi ser men även sin historia och det som döljer sig under ytan.

Berätta om skulpturen Economy of nature som består av brunkol, valnötsträ, och stål. Vilken plats tar den i projektet och utställningen? Du har berättat att brunkolet i skulpturen kommer från det dagbrott som ägdes av Svenska Vattenfall i Lausitz, Tyskland innan det såldes vidare till ett tjeckiskt företag. Kolet är bland det sista från tiden då det fortfarande var i Vattenfalls ägo. Här förflyttar vi oss till 2016. Vad får dig att göra detta tidsmässiga hopp?

Jag tänker att det inte är ett så stort hopp. Soptippen i Fresh Kills öppnade 1948 och stängde 2008, då som världens största av människor skapade konstruktion. Det kändes viktigt för mig att på något sätt få utställningen att skava lite. Så fort ämnen som natur och miljö dyker upp så kommer plattityderna lika snabbt. Det är lätt att vi bara sitter och håller med varandra och där tänker jag att brunkolen skaver lite, åtminstone för mig. Brunkolet i Economy of nature är på sätt och vis vår egendom, vårt arv, det svenska folkets, genom att det ägdes av statliga Vattenfall. Det tyska brunkolet blev en större och större svart fläck i den svenska bilden av landet som gärna vill framstå som framträdande inom miljöpolitik. Vi valde att sälja det vidare till Tjeckien istället för att lägga ner gruvan. På så vis kommer utställningen närmare mig/oss, och frågar kanske oss som individer vilka värderingar vi har idag och hur de kommer att betraktas av kommande generationer. Hur påverkar våra val idag framtiden och hur vet vi att våra val är de rätta?

Verket består av 255 brunkolsbriketter som staplats på varandra så att de skapar en kvadratisk pelare, ovanpå detta är en piedestal i valnötsträ placerad. Titeln är tagen från Carl von Linnés (1707-1778) bok Oeconomia naturae (naturens ekonomi) publicerad 1749. Där ser han på naturen som ett perfekt gudomligt mekaniskt maskineri där vissa delar av naturen skulle kunna nyttjas av människan, som till exempel det han kallade stenriket och växtriket, och därigenom bidra till ekonomisk nytta. Idag är det så vi brukar alla våra naturresurser. Brunkolet och kolet som en gång i tiden drev samhället framåt har idag blivit en börda och en last.

Mandi Gavois, Economy of nature, 2017, 190 x 43 x 43 cm, Brunkol, Valnötsträ, Stål.

 

Du arbetar med fotografi och skulptur, samt med text i form av titlar och litterära referenser. Har du några tankar kring detta? Vi har ju tidigare diskuterat dina litterära referenser men jag vet ju också att du arbetat hos Anders Krisár (konstnär som arbetar med skulptur, installationer och fotografi). Var det där som du började arbeta med skulptur eller skedde det tidigare? De arbeten jag sett av dig innan 2011 har främst varit fotografiska verk.

Att ta in den fysiska brunkolen som en installation i rummet istället för ett fotografi gör det helt enkelt mer intressant för mig själv. Det finns något i dynamiken mellan fotografi och skulptur som jag gillar och när det fungerar tillför de något till varandra. Det får gärna finnas flera olika vinklar och perspektiv att ta in utställningen på och det tycker jag att de olika medierna, referenserna och titlarna bjuder in till. I mina tidigare titlar har jag velat ge så lite information som möjligt och tänkt på verken så som instrumental musik i bästa fall kan fungera, bortom ordet, och att de mer skulle ge en känsla i magen. Nu ville jag ha både en titel som säger något i sig självt och samtidigt tillför verket ytterligare ett lager.

Det var i mötet med Anders Krisár som jag insåg att jag känt mig begränsad av att endast arbeta med fotografi och att jag hade friheten att arbeta med vilket medium som helst. Det resulterade i att mitt examensarbete på HFF – Högskolan för fotografi (nuvarande Valand) blev installationen Towards [4]. När jag sedan efter examen arbetade för Anders så märkte jag det fanns möjlighet att uttrycka mig på vis som jag inte kunde med fotografi. Jag tog en paus från kameran, undervisade i fotografi, arbetade med skulpturprojekt och lät lusten till att fotografera komma tillbaka av sig själv. Resultatet blev With the ship comes the wreck. Att ha möjlighet att arbeta i rummet och inte bara förhålla mig till väggarna ger mig en frihet jag har behov av.

 

 

Linda Bergman är chefredaktör för och grundare av Verk tidskrift samt konstvetare, curator och konstnär.

 

Mandi Gavois, bild t.v. Where I lived and what I lived for 2. Fotograferat i Walden, Massachusets, där författaren Henry David Thoreau skrev sin bok Walden. Bild t.h. Where I lived and What I lived for 1. Stigen är densamma som Thoreau vandrade mellan sin boning vid Walden Pond och Ralph Waldo Emersons hus och "civilisationen”.

 

Mandi Gavois, Galleri Thomas Wallner, Simrishamn, 2017.

 

 

[1] Transcendentalism var en amerikansk litterär och filosofisk rörelse som hade sin storhetstid mellan åren 1836 och 1860 med centrum i Bostonområdet, speciellt i den lilla staden Concord.

[2] http://www.mandigavois.com/nacka (2017-09-29)

[3] Titeln With the ship comes the wreck är inget citat från Virilio utan mer inspirerat från hans lilla bok The Original Accident , först utgiven 2005. Hela boken handlar om olyckan och vad det är. I kapitlet The Inventions of Accidents skriver han om uppfinningar som människan gjort och att det med dessa kommer en olycka. Läs stycket som börjar "There is no science of the accident…"

[4] http://www.mandigavois.com/towards (2017-09-29)