TILLBAKANÄSTA

MÅLERI OCH FOTOGRAFI - ETT SAMTAL MED MATS BERGSMEDEN

TEXt: Linda bergman,  publicerat 2017-02-09

Border Line – Mats Bergsmeden, 2003-2012, storlek: 110 x 100 cm.

Är det måhända lite för stilla? Lite för öde? Lite för vackert?

 - Frida Arnqvist [1]

Om vi tar det från början Mats Bergsmeden; berätta om bakgrunden till serien Border Line.

Projektet började egentligen med att jag fotograferade platser i Sverige där olika extremhögergrupper hade varit i farten som Brottby, Sjöbo och Klippan. Det var anslående att de värsta övergreppen hade skett på platser som var påfallande vackra, pittoreska kan man säga.

Sedan ledde det vidare till att jag började leta efter platser där illegala invandrare hade omkommit i sina försök att ta sig över en av Europas så kallade yttre gränser. Projektet med sin nya riktning fick namnet "Border Line".

Fanns det en mening med att framhålla skönheten i de platser du uppsökte, eller anser du inte att du sökt någon slags skönhet?

Jag följde en av Europas gränsfloder och dokumenterade platser där människor dött i sina strävanden att ta sig över gränsfloden. Landskapet där floderna rann fram var vidunderligt vackra, vilket stod i en grym kontrast till de tragedier som utspelats där.                

Jag valde att fotografera platserna på ett sätt som skulle anknyta till landskapsmåleri från 1800-talet. I Danmark kallades det "Guldåldern" i Sverige för "Düsseldorffskolan", Caspar David Friedrich fanns i Tyskland. Det var en typ av måleri som existerade i de flesta av Europas länder och i USA (”The Hudson River School”) och gick hand i hand med framväxten av nationalstaten som vi uppfattar den idag och med en stark tankeströmning som kallas Nationalromantik. Tiden präglades av både interna och externa konflikter inom och mellan nationerna. Det gällde särskilt i idéernas värld - Schopenhauer som exempel var helt emot nationalism och många författare och konstnärer bytte stat när de blivit alltför obekväma för sina herrar/furstar.

Fotografierna skulle alltså vara vackra och harmoniska i motsats till innehållet som präglades av dramatik och tragedi.

Kopplingen till måleri upplevde jag och tänkte, eftersom jag vet att du också målar, att det var ett seende du utvecklat genom måleriet. Varför tror du att man kan få associationer till måleri när man betraktar dessa fotografier?

Associationerna till måleri finns i landskapet och beror till stor del på vilka platser jag valt, men det förutsätter ju att man känner till måleri och konsthistoria för annars är det kanske bara en vacker landskapsbild. Jag har också sökt en viss stämning.

Jag ser att bilderna är fotograferade analogt, vilket jag tänker bidrar till att de känns ”mjukare” och mer måleriska än vad digitalt skapade bildfiler ofta gör, och det finns något i färgskalan som också för tankarna till måleri.

Det stämmer att projektet som du påpekar är analogt fotograferat, och det med en mellanformatskamera, och skillnaden i exempelvis typ av skärpa är påtaglig om man jämför en digitalt skapad bild med en analog bild. Att jag säger typ av skärpa är för att även i otroligt skarpa storformatsnegativ skiljer sig skärpan från den i en digital kamera. Mycket av det här kan man givetvis styra över i hanteringen av materialet men det är inte särskilt svårt oftast, om man är bekant med fotografisk teknik, att se om en bild är analog eller digital. Det som man upplever som mjukare (med tanke på exempelvis skärpa i analogt fotografi) upplevs nog också som mer måleriskt, precis som du påstår.

Jag finner också någon slags brist på centrum, man kanske kan kalla det en avsaknad av punctum. Hur tänkte du kring komposition?

Avsaknaden av punctum, som du tar upp, kan vara en följd av att jag valt att inte inkludera några människor i bilderna. En människa i landskapet är dock något man ofta inkluderade i det måleri jag refererar till. Det som finns kvar som parallell är ett slags ”idealiserat landskap” men också ett landskap som på något sätt är påverkat av människan. Det saknas liv, om man bortser från växtlighet. Det finns däremot lämningar av människor, som sprängda och raserade broar. De finns där men det är kanske svårt att se dem direkt. Lämningarna är inte i fokus, utan finns där i det dolda.

Det finns ett dött träd i en av bilderna, vilket präglar hela serien. Det styr naturligtvis seendet och gör att man kanske också uppfattar en underliggande dramatik och när serien visades i en utställning jag gjorde i Helsingfors hade jag dessutom med ett antal bilder av vatten. Det är bilder tagna uppifrån och ner mot vattenytan, där man anar resterna av en sprängd bro i djupet. Det styr ju också uppfattningen av innehållet i alla bilder ur projektet som visades tillsammans. De andra bilderna i utställningen blir då i sammanhanget inte bara bilder av vackra landskap. Det är väl inte direkt att skapa ett punctum men en dissonans som tas med i betraktandet. Allt detta var medvetet gjort.

Jag tänker på en serie våtplåtskollodiumfotografier (en av de tidigaste och mest komplicerade fotografiska metoderna) av Sally Mann där motiven är gamla slagfält (serien ”Battlefields”), landskapsbilder där hon i mina ögon förstärkt platsernas historiska mörker och dramatiserat dem medan du arbetat precis motsatt. Bilderna är i ditt fall tagna i strålande solsken och i färg kontra Sally Manns svartvita, mörka, genom den komplicerade hanteringen skadade storformatsfotografier. Vad hoppas du uppnå med denna ljusa motsattverkan till det som skett i ditt val av sätt att avbilda platserna? Jag förstår att du spelar på kontrasten och platsernas, låt kalla det bedräglighet.

Jag har använt mig av en viss sorts estetik men det är inte estetik som har varit målet. Estetiken var bara ett medel för att skärpa diskrepansen i det som skett.
 
Det är intressant att du inte anger några exakta årtal när bilderna är tagna. Jag upplever inte att du har något intresse av det, vilket gör bilderna i någon mån tidlösa. Du anger inte heller exakt vilken plats du befunnit dig på. Det gör att de är dokumentationer men ändå inte med någon riktigt dokumentär funktion. I relation till tid tänker jag ofta på hur människan kommer och försvinner. Människan lämnar spår, ibland riktiga ärr, men en mänsklig livstid är kort och vad blir egentligen kvar? Rymmer platserna minnen? I vilken mån äger man egentligen mark? För mig dyker tankar som dessa upp här.

Där närmar du dig något som bör tas upp, för jag har valt platser som är arketypiska i någon mening. Det är en frånvaro av människor men uppenbart ett kulturlandskap. Det går inte att misstolka detta som vildmark. Detta är natur som är tyglad av människan och styrd av människans liv.

Vad tänker du om den fotografiska delen av din praktik? Du arbetar med många olika medier. Vad finner du är intressant med just fotografi? Varför använde du dig av fotografi i projektet ”Border Line”? Fyller det någon specifik funktion?

Jag tänker att funktionen du är ute efter är att fotografiet fortfarande har en aura av ”sanning” kring sig, som måleri aldrig har. Därför hade det inte fungerat att använda sig av måleri här. Då hade jag varit tvungen att bete mig på ett helt annat sätt. Då hade jag varit tvungen att måla in saker i bilden och varit övertydlig, annars hade inte de tankar jag var ute efter dykt upp. Det finns tillfällen och projekt där fotografi är oslagbart. Även om tanken om dess inbyggda ”sanning” är korrumperad finns denna idé ändå kvar. Dessa bilder är inte manipulerade eller ens beskurna utan precis presenterade som de är tagna. Den aspekten har dock inget egenvärde för mig, men så är det i det här fallet.

Har det någon relevans för det här projektet att du förutom att vara konstnär utbildad på Kungliga Konsthögskolan även är utbildad jurist?

Det har säkert betydelse för ämnesvalet och hur jag förhåller mig till ämnet, så nog finns det där i bakgrunden.

 

 

Linda Bergman som intervjuat Mats Bergsmeden är chefredaktör för och grundare av Verk tidskrift samt konstvetare, curator och konstnär.

Installationsbild: Border Line - The Finnish Museum of Photography, 2012.

 

 

 

[1] Frida Arnqvist, Aktuellt 2004-01-22 om Mats Bergsmedens utställning ”Floden” (senare kallad ”Border Line”) – då visad på Mia Sundberg Galleri, Stockholm.