TILLBAKANÄSTA

stina brockman - kroppen som labyrint

TEXt: Sookyoung Huh, publicerat 2016-10-01

Hur startade du projektet Crest Nos. 1-8?
Den här serien är en fortsättning på serien Oh! som föreställer män i ett rum utan tidsmarkörer vars kroppar uttrycker olika psykiska tillstånd.  Därför händer det ofta att åskådaren förutsätter att det är kvinnor. Serien Nr. 1-8 har nu fått byta namn till Crest Nos 1-8. Jag ville driva oskärpan längre här och det är en serie som handlar om orgasm.  Därför finns det även med kvinnor i serien. Det finns en tystnad som säger att orgasm inte är så viktigt för kvinnor. Annars är det mest män i mina serier.

"Kroppen" verkar vara ett av dina huvudsakliga konstnärliga intressen, Hur tolkar du kroppen som motiv och tema för dina projekt?
Jag är tacksam över kroppen som sådan. Ibland är det en svindlande känsla att ha en kropp. Man kan läsa kroppar och de rörelsemönster olika kroppar har, känslor, trauman och spänningar. Dessutom är de vackra. När jag jobbade med de här båda serierna ställde jag upp en begränsning; en kropp eller två, ett mörkt rum, inga tidsmarkörer, en lampa, en kamera och sen jobbade vi. Vilka bilder var möjliga att göra, där jag själv blev berörd eller intresserad? Jag jobbade med småbildskamera och film. Det var extra spännande att framkalla eftersom man inte kan se bilden direkt som man gör i en digitalkamera. Skulle det fungera? Om inte så fortsatte jag vid flera tillfällen och kanske med andra modeller. Filmkornet gör också att man kan använda mer oskärpa. Kornet ger stadga åt bilden. Men var gick gränsen, hur långt kunde jag driva detta med oskärpan?  Sedan scannades negativet och skrevs ut med hjälp av Eva-Terez Gölin på Projektor.  Hon har gjort mina stora utställningsprintar sedan hon kom till Stockholm. Eva-Teréz är extremt kunnig och har bra känsla, annars skulle jag göra dem själv. Egentligen är jag en sån som gör allt själv.  

Berör du en politisk agenda eller en analys av genusfrågor när det gäller avbildandet av kroppen?
Ja, maskulinitet engagerar mig mycket och jag hoppas fortfarande på en förändring i världen. Styrkekravet upplever jag som befängt eftersom svagheten är så viktig. Att stå ut med svaghet och smärta hos sig själv och andra. Så svårt men lönande på riktigt, att inte fly eller bli aggressiv.  Jag ville arbeta med manskroppar och göra de där bilderna jag saknat men man ska, när man ser dem, inte vara helt säker på könet och till det använder jag oskärpa. Förebilder är viktigt för alla. Vi behöver bilder i hjärnan som visar andra sorter av maskuliniteter, styrkor, svagheter och sexualiteter. När Obama säger till Bill Clinton, -“Förlåt mig Bill, men jag måste ju säga sanningen. Hillary är en betydligt bättre president än både du och jag. “ Så gör Obama något historiskt viktigt. Han gör det tillåtet för alla andra män att tydligt, inför hela världen, sätta en kvinna före en man. Det kan verka pyttelitet men det är jättestort.

I serien Crest nos. 1-8 är rörelsen lika viktig som kroppen själv, vilket betonar intimiteten i en relation. Hur fångar du rörelsen rent tekniskt, med långa exponeringar? Om så, varför? Finns det en anledning till det?
Vad roligt, precis så tänkte jag runt rörelse! Intimitet och rörelse hör ihop. Jo, det är lång exponering här. Jag har arbetat länge med olika oskärpor för att hitta de som fungerar för olika uttryck. Man kan åstadkomma dem på olika sätt. Jag ville här inte avbilda den kropp jag hade framför mig, utan modellen och jag gör en annan bild som faktiskt inte syns, inte i verkligheten eller på mattskivan. Ingen av oss har sett bilden innan den är framkallad. Fast jag har räknat ut att den bör finnas. Samtidigt vill jag med oskärpan markera att detta kan handla om något annat än det man ser.

Beskriver bilderna enbart kroppens förändringar eller handlar det också om det inre?
Absolut, och dessutom gärna så att man inte riktigt vet vilken del man ser, man mer upplever att det är kropp än ser det. Ibland vet man inte heller skalan och bilden kan ett ögonblick upplevas som ett landskap, en röntgenbild eller något helt annat.

Vad har du för pågående eller nästa projekt?
Det kan bli vatten och/eller en serie storformatsporträtt.  Jag har nu arbetat så länge med produktionen av boken The Sensation of Falling som gavs ut under sommaren på Kehrer förlag i Tyskland. Listan på saker att göra har blivit lång under tiden. Samtidigt har jag börjat använda mitt äldre material och “leker med” det i datorn, det är så himla kul.  På Konsthögskolans kurs The Photographic Artist Book, gjorde jag en artistbook/dummy med namnet Svalorna flyger in och ut i munnen, och blandade då “nygamla” och nya fotografier.  Men allra mest ser jag fram emot att att göra helt nya bilder igen.

 

Sookyoung Huh har intervjuat Stina Brockman. Huh är konstnär, curator och skribent.

Samtliga bilder från Stina Brockmans serie: Crest Nos. 1-8, Nr 1, Årtal samtliga verk: 2004. Storlek samtliga verk: 90 x 110 cm.

Nr 2.

Titel från vänster: Nr 3, Nr 4, Nr 5, Nr 6.