TILLBAKANÄSTA

störning

TEXt: björn larsson, publicerat 2017-01-13.

Innan projektionen fastnar inne i kameran på emulsion eller sensor passerar ljuset genom objektiv och kamerahus. Störningar i denna passage är oftast oönskade biprodukter i den fotografiska processen. Motljusskydd, rengöring av linser och svartmattering av ytor inne i kameran är tänkta att minimera en degenerering av det ursprungliga ljuset som emanerar från motivet. Väl landad på den ljuskänsliga ytan tillkommer nya störningar eller tillägg beroende av emulsion eller sensor typ. Fabrikation och ljuskänslighet är och har varit betydande faktorer i processen fram till färdig fotografisk bild. 

August Strindbergs experiment med exponering av ljuskänsligt material utan varken kamera eller lins var med säkert ett utslag av någon form av jakt på ursprunglighet.  Att insinuera ett försök att fånga stjärnornas ljus utan inblandning av för mycket teknik var kanske inte en så långsökt gest för en poet. I de så kallade celestografierna[1] utsatte han den nakna fotografiska emulsionen för atmosfären och makternas nycker utlagda under en bar natthimlen. Vad som uppenbarar sig på bilderna och som blev resultatet är inte enkelt att säga. Frånvaron av någonting annat än atmosfären mellan emulsionen och himlen öppnar för läsningar av kosmisk strålning och himlafenomen.

Det finns väl egentligen ingenting som kan liknas vid ett motiv i dessa bilder annat än spridda ljus och färg fenomen.  De är precis så svårtolkade och svårlästa som vetenskaplig fotografi allt som oftast är då betraktaren står utan nycklar till hur bilderna ska läsas.  Celestografierna är som fotogram av natthimlen.  Kamerabildens grundbult – den om projektion genom små hål – är i ett fotogram helt åsidosatt. Genomförda i början av 1890-talet i Österrike passar de in, både tidsmässigt och geografiskt, någonstans mitt emellan Fox Talbots och Anna Atkins arbeten på 1840-talet och Man Ray och Lazlo Moholy-Nagy på 1920-talet.

En fråga som har upptagit mycket utrymme i samtalet kring fotografi är hur fotografens ansvar ser ut i relation till omvärlden. Exploateringsgraden av de som befinner sig framför kameran är en riskzon att beakta. Rättigheten till sin egen bild står här allt som oftast i konflikt till immateriell rätt. Samtidigt är en objektiv observation och jakt efter ursprunglighet en del av fotografins uppdrag, bagage och arsenal. Observer effect är vad man skulle kunna beskriva som en slags medvetenhet och självförståelse inför den egna personens påverkan i undersökningstillfället. Det kan handla om människor som observationsobjekt eller mer fysikaliska undersökningar. Liknelsen med ett bildäck brukar förekomma för att exemplifiera vad som menas. Det är svårt, eller omöjligt, att mäta trycket i ett däck utan att släppa ut lite luft.

Ett exempel på observer effect[2] är Hawthorneeffekten. Hawthorne Works var ett stort industrikomplex i Illinois, USA. Undersökningen handlade om arbetsproduktivitet beroende av ljussituationen vid arbetsplatserna. I denna ljusstudie ansågs det bevisat att även väldigt små förändringar i ljus var mätbara som ändringar i produktiviteten. Det visade sig dock att inte bara testgruppens resultat förbättrades utan också referensgruppens resultat där inga förändringar skett. Resultaten pekar åt att den som blir observerad och samtidigt vet om att hen blir observerad, automatiskt förändrar sitt beteende och därför agerar annorlunda än de skulle gjort om de inte blir observerade.

Det är med andra ord svårt att vara observatör utan att undersökningen påverkar.  Sett ur den fotografiska praktiken(eller vilken annan praktik som helst) innebär det att man alltid gör ett avtryck oavsett hur man går till väga med sin undersökning. Det är en både jobbig och viktig insikt för en observatör. Vad som ändå verkar klarlagt är att alla är medverkande och alla är med och stör.

The Last of the Lucky, ett arbete av konstnärsduon Klara Källström och Thobias Fäldt, knyter an till Strindbergs arbeten med stjärnhimlen. De visuella likheterna är slående men metoden är desto mer annorlunda.  Källström/Fäldt arbetar inte på samma sätt subversivt i relation till det fotografiska mediet utan snarare gentemot historien. Deras procedur kan beskrivas i en slags tvåstegsraket.

Den första berör verkets titel och dess egennamn, Lucky[3]. Källström/Fäldt på resa i Kuba letar efter film till sin analoga kamera. Det visar sig som på så många platser vara svårt att uppbringa ens en enda rulle film. Omställningen till den digitala fotografin är verkligen en världsomspännande företeelse. Efter lite tur hittar de ändå vad som beskrivs som den sista rullen film i Kuba. Filmen är av märket Lucky.

Lucky är en kinesisk filmfabrikant och en av världens största producenter av ljuskänsligt material. Kubas ekonomi var under kalla kriget extremt lierat med Sovjetunionen. Kina kom att i viss mån efterträda Sovjetunionen som Kubas viktigaste ekonomiska stöd då landet upphörde att existerade. Och att då hitta en kinesisk film i Havanna verkar helt logiskt.

Den andra delen av arbetet är mer relaterad till gestaltning. Filmen, the last of the Lucky in Havanna, laddas i en kamera och en serie bilder blir till. Resultatet påminner om en slags dubbelexponering. Vi anar en konventionell serie bilder från en promenad i Havanna med klassiska bilar, monument och poser. Men ovanpå, eller under, finns en bild till och som påminner om Strindbergs celestografier. Promenadbilderna är mer eller mindre övertäckta av störningar. Underliga röda stjärnlika ljuspunkter och mönster dominerar. Även i Källström/Fäldts bilder är det svårt att förstå och tolka det visuella.  Det kan liknas vid ett makro såväl som ett mikrokosmos. Om de röda punkterna inte är ljus eller stjärnor kanske de är levande organismer eller bakterier?

Fotografier läses ju oftast utifrån dess indexikalitet med den omgivande världen. Till och med i celestografierna vill vi tolka in galaxer och nebulosor. I det här fallet förstår vi att Källström/Fäldt har varit på plats i Kubas huvudstad Havanna och själva fotograferat. Det finns en del landmärken, bland annat fortet La Punta[4] som berättar för oss att de verkligen varit och fotograferat i Havanna.  Det finns de klassiska gamla bilarna och en person i bilderna ser ut att kunna vara en av konstnärerna. Visserligen kan detta index vara falskt, eller falsifierat men jag tror inte det är aktuellt att ens fundera i de banorna i detta fall. Årtalet uppges i medföljande textmaterial vara 2014.

Men den där andra bilden. Hur är det med den? Ok, den går säkert att avfärda denna störning med argument om luftfuktighet, ljusinsläpp, eventuella produktions felaktigheter, kemi, fysik och biologi. Men mer intressant blir det att fundera i analogi med Strindberg. Vilka makter och konstellationer är i görningen här eller gör sig påminda?

Schizofreni är kanske är inte helt fel som beskrivning eller symptom på ett medium som kan låna sig till vad som helst.  Även om fotografi inte går att identifiera med en sjuk person som lider av en allvarlig sjukdom så finns det en viss koppling mellan ett medium vars främsta egenskap är att förvanska perceptionen mot vanföreställningar och hallucinationer och ett sjukdomstillstånd som lider av detsamma. Jakten på att fånga en undflyende verklighet verkar på ett liknande sätt både kunna ses som fotografins särart och förbannelse. En annan psykiatrisk diagnos, dissociativ identitetsstörning och kanske enklast förklarad genom Robert Luis Stevensons romanfigur Dr. Henry Jekyll/Mr. Edward Hyde [5], skulle också kunna beskriva mediet. Boken beskriver ett tillstånd där en enskild individ uppvisar distinkta multipla personligheter, alter egon, med olika mönster vad gäller uppfattningar och interaktion med sin omgivning. I en uppsättning framträder en galen vetenskapsman och i en annan en god medmänniska och humanist.

Foto: Henry Frederick Van Weyde, 1888.
Skådespelaren Richard Mansfield som Dr Jekyll ad Mr Hyde

Källström/Fäldts arbete The Last of the Lucky lyckas att förena flera nivåer av läsning i vad som skulle kunna beskrivas som misslyckade turistbilder. I läsningen finns så att säga både möjligheten att se en bit av himmelen och eller den tekniska förutsättningen. Och samtidigt kan man se dem som bilder av ett land, en tid och ett tillstånd.

Legio är de exporterade bilderna från Havanna. Gamla pastellfärgade bilar som inte går att undvika att reproducera för alla som kommer på besök. På ett sätt påminner bilarna på bilderna om Luckyfilmen. De minner om ett annat tidigare transformativt skede i Kubas historia där tiden så att säga tog slut, eller bara pausade och bytte tempo. Bilarnas tillstånd varierar kraftigt, interiörs såväl som exteriört. Alla är långt ifrån i toppskick. Men deras existens är en påminnelse om ekonomiska sanktioner och militära invasioner av grannen i norr. Även El Punta, fortet i en av Källström/Fäldts bilder är en historisk referens. Denna gång från kolonialtiden och kolonialmakternas kamp om Nya världens rikedomar. Luckyfilmen, den sista, sällar sig till raden av ekonomiska referenspunkter i en fotografisk berättelse med många historiska och visuella bottnar.

 

 

Björn Larsson är konstnär och lektor i fri konst med inriktning fotografi på kungliga konsthögskolan i Stockholm.

 

Klara Källström and Thobias Fäldt, The Last of the Lucky nr 1-15, 2016.

 

[1] Experimenten genomfördes under åren 1893-94 i Österrikiska Dornach där Strindberg vistades hos sina nya svärföräldrar.  Han och Frida Uhl hade nyligen ingått äktenskap och Strindbergs arbete med såväl fotografi som måleri var aktivt I de bevarade bilderna av stjerhimmlen slås man av olikheterna snarare än av likheterna med varandra.


[2] Begreppet observer effect kan relatera till ett flertal fält av undersökningar. Allt från psykologiska undersökningar till kvantmekanik. Undersökningarna vid Hawthorne Works genomfördes under flera års tid i slutet av nittonhundra tjugotalet och en bra bit in på trettiotalet. Hawthorne effekten som beskriven ovan av Henry Landsberger 1958 är inte utan sina kritiker.


[3] Jag måste säga att mina första associationer inte gick till den kinesiska kamerafilmtillverkaren utan till cigarett märket Lucky Strike. Och ungefär samtidigt som suget efter en cigg satte in tänkte jag på Pink Champagnes låt sista cigaretten.


[4] Castillio San Salvador de La Punta började byggas 1590 för att tillsammans med El Morro kontrollera infarten till Havanna. Det fanns ett ökande behov att skydda hamnen mot framför allt engelska kapare som till exempel Francis Drake och som en del av fientligheterna mellan Spanien och England.  1762 intogs befästningen och raserades i det så kallade slaget vid Havanna men återställdes efter att hamnen återbördats till Spanien.


[5] Strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde, novell av Robert Luis Stevenson, utgiven 1888. Termen dissociativ identitetsstörning är dock av senare datum och dyker upp etthundra år senare i facklitteratur.