TILLBAKANÄSTA

THE SOLITAIRES av ANNeÈ OLOFSSON

TEXt: Susanne FEssé, publicerat 2017-07-01

Anneè Olofsson, The Solitaires, (2014) #1897012019930930, 40x58x30cm,  #19220228244420050110, 31x37x30cm, #19440323269920130425, 35x45x33cm.

Teknik: SLS 3D print.

 

Skulpturerna i serien The Solitaires är baserade på 3D utskrifter av fotograferade porslinsfigurer. Kan du berätta om bakgrunden till arbetet?

När min far dog 2013 hittade jag i hans hus ett par små, blåvita danska porslinsfiguriner föreställande barn i olika poser (en pojke och en flicka). Det fanns en tid då människor köpte dessa figuriner för mycket pengar, behandlade dem som guld och placerade dem i glasskåp. Idag har värdet reducerats kraftigt och de går att finna på loppmarknader. För mig var det de enda föremål från min fars hus som rörde mig på djupet, som om de var levande och hade en historia att berätta.

Jag bestämde mig att ändra deras karaktär och känsla genom att scanna in och printa ut en uppförstorad version i 3D för att sedan måla dem i svart. Originalfärgen är vit. Från spöke till skugga. Numren i titlarna är personliga födelsenummer + dödsdatum i en linje (dessa nummer tillhör min far, min farmor och min gammelmormor). Det som i normala fall kommer ut ur en 3D scanner är polerat, men jag beslöt att behålla dem råa. Det är likt topografi för mig, jag ser hur skulpturerna har byggts upp från grunden, ett lager på ett annat. När de målas svarta blir de likt skuggor från en anonym barndom, siluetter från en svunnen tid. Deras poser ser helt plötsligt märkliga ut, introverta och något osäkra.

Skulpturerna i The Solitaires skapar förnimmelser av förändringens påverkan i våra liv, och hur maktlösa vi är när vi möts av det oförutsägbara. Jag ser dessa 3D skulpturer som fotografier, precis som jag ser mina fotografier som skulpturer.

Verken blir en abstraktion av fotografi som flyttas ut i rummet, baserat på en skulptural förlaga. Vad tänker du om fotografi som tvådimensionellt objekt i relation till skulptur som tredimensionell objekt?

För mig är allt i min produktion skulptur. Allt är tredimensionellt. Jag är utbildad på skulpturlinjen på Konstakademien i Oslo där jag började arbeta med foto och video/installation för att tänja på begreppet. På den tiden och med lärarkåren på den avdelningen så ifrågasattes detta. Det var stora skulpturer i järn, stål och sten som skulle produceras. Inget annat var accepterat så det var en stor utmaning att ifrågasätta skulptur.  

För några år sedan gjorde jag fotot/skulpturen I caught a glimpse now it haunts me med ett foto format som en sjö/pöl på golvet med ett motiv där jag speglar mig i en sjö. Bilden fick många lager komprimerat till ca 9 mm. Himmel, trädkronor, löv på vattenyta, yta, min spegelbild och botten på sjön. Det är ett fotografi men det är också en skulptur.

När jag arbetar med fotografi tänker jag ofta skulptur och när jag arbetar med skulptur tänker jag ofta fotografi. Jag tänker inte på fotografi som ett tvådimensionellt objekt. Och med mina 3D skulpturer är det som att man bygger med bilder lager på lager av vita ”ark” som till slut blir en tredimensionell svart bild/skulptur. Tredimensionellt fotografi.
 

När jag slår upp ordet abstraktion i Nationalencyklopedin står: En tankeprocess (eller resultatet av en sådan) i vilken man bortser från vissa egenskaper hos en företeelse eller ett föremål och i stället uppmärksammar en eller några få egenskaper. Jag tänker att processen med att lyfta fram några få delar är intressant i en värld full av intryck. Vad har du, som utbildad skulptör för relation till abstraktion?

 

Jag har ju hela tiden arbetat mest med fotografi och video även under min tid som student på skulpturlinjen men tankarna är alltid tredimensionella vad jag än gör. När jag arbetar fotografiskt finns det alltid ett rum i fotografiet även om bakgrunden är helt svart (jag tar bort detaljerna) och jag tar fram det väsentliga och det allmänna/gemensamma. Detaljerna blir oväsentliga.

Om det är ett foto på min pappa bakifrån så ser man även honom framifrån. Ögat tänker skulpturalt och kan likt en scanner gå runt kroppen. Ögat kan upptäcka något som inte varit ett medvetet val vid fotograferingen något bortom vad du faktiskt ser. Man kanske helt bortser från den verkliga kroppen med händerna och ens tankar kanske tar en annan riktning där kroppen blir en symbol för något mer psykologiskt och inte bara fysiskt. Vi känner igen en man, en pappa, ett barn men också en känsla. Min pappa associerar jag ju numera med dessa skulpturer.

Solitärerna har ju den abstrakta egenskapen att de känns igen på något sätt, man ser ett barn i en viss ställning men de är svarta och ansiktsdrag mm har suddats bort, men man känner igen något i dess uttryck. Just detta att de är baserade på porslinsfiguriner som många sett och har i sina hem men här är det något avskalat och nytt. Andra lägger en betydelse i det de ser som kanske inte jag ser för jag sitter ju bara med mitt eget facit. Jag lyfter fram en annan känsla i mina skulpturer än vad kanske originalfigurinerna gör.

Det är intressant med din reflektion om hur abstraktion kan lyfta fram en känsla hos betraktaren genom att förenkla former. På ett sätt sluter det en cirkel från figurinernas förmodade primära syfte, att väcka känslor hos en person genom att stå i ett glasskåp. Har du i ditt konstnärskap med betraktaren av verken i tanken?

Inte direkt när idén infinner sig men senare under den långa tankeprocess som min konst har - från tanke till färdigt verk - så kommer betraktaren mer och mer in i processen vilket gör att det aldrig blir privat utan bara personligt. Det finns något allmängiltiga som många kan känna igen sig i och ta till sig i verken. Det är viktigt att betraktaren får tänka och känna själva för att avgöra vad verket handlar om. Jag kommer ju inte med svaren utan bara med frågorna. Och så är det ju så att jag själv är mina verks första betraktare, kritiker och vittne!

 

 

 

Susanne Fessé är ansvarig utgivare för och grundare av Verk tidskrift samt curator och konstvetare med inriktning mot fotografi.