TILLBAKANÄSTA

att se annorlunda: Skadade ögon bryter fotografiets vaneseende

TEXt: vendela grundell, publicerat 2016-10-01

“Nu lever vänster öga i en drömvärld, medan höger ögat ser lite grann, suddigt, och rött dominerar över andra färger.” Göran Rydberg, dövblind fotograf

Göran Rydberg, 2011/2012. Pressbild från utställningen Våga se! - En fotoutställning som känns.

Att se annorlunda innebär två sorters avvikelser: att se på ett sätt som inte följer gängse vanor, och att därför se det som ofta förblir osynligt. De här avvikelserna hänger ihop. Seendet utvecklas av vad som finns tillgängligt att se, och det som redan blivit sett bekräftas genom sin synlighet. Sambandet mellan seendet och det sedda utgår från synen – en tredelad bas i den visuella kultur som genomsyrar mångas vardagsliv. Att ta synen för given – och dessutom ge den en given prioritet – innebär att bygga denna kultur på ett snävt kriterium: synen bestämmer människors visualitet. Synen formar visualiteten som handlingsutrymme i betydelsen att se och att synas – och att göra frukten av ens seende synligt för andra. Att hävda det utrymmet utan att ha full tillgång till sin syn – till sin visuella omgivning – gör det möjligt att bryta ett vaneseende. En sådan handling kan sätta igång händelser som synliggör avvikelser, och som därigenom bekräftar deras existensberättigande. Dessa handlingar och händelser är särskilt betydelsefulla på fotografins fält, då fotobaserade uttryck dominerar dagens visuella kultur.

I bilder som skapas av individer med synskador kan fotografiets normer kring syn och seende lyftas ut ur sin funktion som självklar förutsättning och blottläggas som förhandlingsbara. En konsekvens av denna förskjutning är ett välbehövligt – annorlunda – ljus på en central fotografisk relation: hur bilden inbegriper olika kroppar och kroppsligheter.

Relationen mellan fotografi och kropp har de senaste åren utforskats med ett särskilt intresse för avvikelser från synens primat. Media-konstnären Eric Siu skapade kameran Touchy 2012 som ett fenomenologiskt experiment i social interaktion. Touchy täcker ögonen så att användaren blir blind – tills någon rör vid huden. Beröringen aktiverar kamerans ögon, och om den varar längre än tio sekunder genereras en bild till en inbyggd LCD-skärm. På ett mer praktiskt plan erbjuder företaget Etre en tjänst där användare kan ladda upp fotografier till ett nätbaserat program som simulerar tre typer av färgblindhet som gör det svårt att läsa av datorskärmar.

Utställningen Våga se på Stockholms stadsmuseum 2014 visade resultatet av det treåriga projektet Taktil foto där dövblinda Graciela Gonzalo-Sundström, Göran Rydberg och Rolf Eriksson arbetat med fotografen Truls Nord för att gestalta upplevelsen av en bild istället för bara dess beskrivning fångad i exempelvis Braille-skrift. I Umeå har fotografen Lars Öberg sedan 2011 samarbetat med en grupp synskadade, och även dokumenterat synskadades tillvaro i utställningar som Vad vi ser på Västerbottens museum 2014. Elva synskadade konstnärer – däribland Kurt Weston, Bruce Hall, Rosita McKenzie och Annie Hesse – och Seeing With Photography Collective deltog 2009 i Sight Unseen, den första museiutställningen om det som curatorn Doug McCulloh kallar fotografiets nollpunkt. I september 2016 publicerades The Blind Photographer – den första antologin om och med synskadade fotografer från olika delar av världen, vars publicering sammanföll med utställningar på fotofestivalen Les Rencontres d’Arles och The Photographer’s Gallery i London.

Graciela Gonzalo-Sundström 2011/2012. Pressbild från utställningen Våga se! - En fotoutställning som känns.

Grupperingar av disparata fotopraktiker väcker frågor om urval och definitioner. Ryske Vladimir Kurashov började arbeta med svartvita fotografier av urbana landskap i terapeutiskt syfte efter att ha förlorat synen på vänster öga efter ett gatuslagsmål. Amerikanske John Dugdale arbetade som kommersiell fotograf då en HIV-relaterad stroke gjorde honom nästan blind, varpå han började utforska seendet som en tidlös inre upplevelse genom experiment med albumen-processer och andra äldre tekniker. Kanadensiska bröllops- och porträttfotografen Tara Miller blev helt blind till följd av en tidig starrsjukdom, och vann en fototävling anordnad av Canadian National Institute for the Blind – med ett digitalt foto bearbetat genom att zoomas in fler hundra procent på en 27-tumsskärm. Norske Axel Röthe fotograferar för att återuppleva de intryck han miste tillsammans med synen som tioåring, omvandlade till konstbilder tillsammans med en assistent och inkluderade i bland annat Nordic Light International Festival of Photography. Göran Rydberg, med öppningscitatet, är född helt döv och började i 40-årsåldern få en ökande synfältsinskränkning – han fotograferar digitalt för att jämföra sina synintryck med det bilderna visar, för att gå till nya platser, och för att kunna berätta utan tolk.

 

Dessa få exempel pekar ut att synskadades bilder är mångskiftande som annan fotografi. Bortom etiketter som ”blind fotograf” finns individuella variationer av såväl blindhet som fotografi. Ett gemensamt drag hos dessa variationer – som gör dem mer snarare än mindre lika andra fotopraktiker – är ett hävdande av det egna seendet både som personlig och kollektiv egenskap och aktivitet. Kanske just för att detta seende konfronteras med ett fysiskt hinder, påminner de synskadades bilder om de kroppsliga aspekter som alltid lagras in i fotografier.

Bild och kropp följs åt genom fotografiets tillblivelse. Dagens bilder bär med sig ett arv av fysiska tillstånd och aktiviteter som utspelas genom mediets historiska faser och dess iscensättning i ett konkret bildskapande. Hur jag rör mig – stort och litet – tillsammans med kameran, förstoringsapparaten eller mobilen. Hur jag interagerar med analoga och digitala gränssnitt: kontaktkartor, skärmar, utskrifter. Hur jag sparar och sprider, håller i och visar fram, delar och kommenterar bilder. Med ett sådant kroppsligt fokus sätts fotografiets ansamling av objekt in i en relationell process – i ett kontinuerligt tillblivande.

 

Långt från ett cartesianskt okroppsligt synsinne etableras fotografi som en kroppspraktik – ett arbete i, med, och om kroppen. När fotografiet får kretsa kring förkroppsligande – inte bara i kameran och fotopapperet, utan i människan – blir kroppen också en fotopraktik. I fotografiska re/presentationer omsätts jaget så att det tar fysisk plats i de informationsflöden som bygger identitet i en nätbaserad tillvaro: seendet får kropp i de digitala systemen. Liksom kroppen kompenserar en brist genom att förstärka det som återstår, blir seendet akut i fotografier där det är frånvarande hos fotografen. Att fotografera trots denna frånvaro – med och inifrån den – framstår som en motståndshandling. Synskadan innebär ett kroppsligt motstånd med personpolitiska och därmed sociala konsekvenser för vad såväl fotografer som fotografier kan göra.

Det som utspelas i och genom bilden utspelas också i och genom olika kroppar med varierande konstitution – någonstans mellan människa och maskin. Om visualiteten tas för given placeras människan och maskinen i en dualistisk relation som snävar in fotografiets emancipatoriska potential. Agens och automatik fördelas mellan människans intuitiva subjektivitet och maskinens objektiva förutsebarhet. Agensen tillskrivs främst människan – men med en förväntan på att synen fungerar automatiskt. En synskadad fotograf framstår då som en självmotsägelse. Att istället tolka fotografi som en perceptuell teknologi tillskriver mediet en egen agens som förlänger och förändrar kroppen, så att såväl subjektet som synen – subjektets förment primära uttryck – förflyttas från sin upphöjda position. En implikation av den här tolkningen är att den transformation som sker via fotografiet sammanför det sensoriska och det tekniska som två apparaturer – två kroppar – med olikartad men likvärdig agens.

Apparaturer kan liknas vid en maskinell motsvarighet till vanor – de rullar på. Liksom en vana är mer än de strukturer som får den att verka automatisk, är en apparatur mer än de protokoll som bestämmer dess komponenter och funktioner – instruktionerna för vilka komponenter som ska utföra vilka operationer på vilka sätt. Båda inbegriper såväl materiella element som idéer om vad elementen betyder och former för hur de kan och bör användas. På så vis öppnas en yta för överlappning dem emellan. Den tekniska apparaturens sensorer, kemikalier, gränssnitt, korn, pixlar och papper – och dess associerade handlingar som exponering, överföring, agitering, framkallning och bearbetning – integreras med den sensoriska apparaturens rörelser, extremiteter, proportioner, hållningar och grepp. För fotografen ter sig med tiden denna integrering självklar, om än inlärd. Den är vanemässig – en förutsättning för ett vaneseende där synen framstår som oproblematiskt tillgänglig. Samtidigt kan ytan för överlappningar användas för att utforska avvikelser i respektive apparatur. Ett avvikande synsinne speglar alltså den emancipatoriska potentialen i en avvikande kamerautrustning: möjligheten att se något annorlunda, på ett annorlunda sätt.

Relationen mellan fotografi och kropp utspelas på den yta för överlappning och avvikelse som öppnas upp då teknik och sensorium tolkas tillsammans. Ytans struktur ger ledtrådar till hur en viss sorts synsinne premieras i den här relationen. Strukturen formas av de protokoll som styr den tekniska apparaturen och har en motsvarighet i den sensoriska apparaturen. Både människa och maskin följer och förkroppsligar instruktioner för hur de förväntas fungera. Ett underliggande protokoll blir ett användarkontrakt som blir en förväntning – en vana. Att fotografen kan se tas lika mycket för givet som att kameran kan se. Synen skrivs in som ett fotografiskt protokoll för människan så som ljuset skrivs in i maskinen – som i sin tur blir en förutsättning för seendet. Ljuset finns där och gör det ljuset ska göra: det gör synligt.

Att utmana seendet är en fotografisk trop, en basnot i såväl modernistisk som postmodernistisk bildproduktion. En sådan utmaning utmynnar ofta i en mer eller mindre destruktiv omstöpning av den tekniska apparaturen. Fotogram behåller ljuset men kringgår negativet, och glitch-fotografier skapas med kortslutna digitalkameror – men utan ljus. Vidare utmanas seendet i överförd bemärkelse då liknande omstöpningar väcker frågor om vad och hur betraktaren ser. Det underliggande kriteriet – protokollet – är dock ofta att såväl betraktare som bildskapare ser som vanligt: ser vanligt. Alla inblandade opererar enligt instruktionerna, oavsett om dessa instruktioner är verktyg för en dold internalisering eller en självmedveten lek. Protokollet sätter ramen för fotografiets kroppslighet och för de mänskliga kroppar som gestaltar den. I den här inramande processen kan synskadade fotografer synliggöra fotografiets vaneseende. Samtidigt förstärker de en potential som finns där det finns ett protokoll: möjligheten till motprotokoll. De skriver om den förinställda visualitet som verkar i och mellan oss genom det vaneseende som fotografi ofta befäster. I likhet med glitchade kameror kan vanebruk brytas med en förändrad teknologi – eller fotografroll. Därmed kan vi betraktare inte bara ställa mindre vanemässiga frågor till de bilder vi möter, utan också möta fotografen genom det seende som vi delar – och inte delar: Var, när och hur – och av vem – dras seendets gränser?

 

 

Vendela Grundell är fotograf och filosofie doktor i konstvetenskap. Hon är inbjuden att medverka i tidskriften av Linda Bergman som är chefredaktör på Verk tidskrift samt konstvetare, curator och konstnär.

 

Rolf Eriksson 2011/2012. Pressbilder från utställningen Våga se! - En fotoutställning som känns.