TILLBAKA | NÄSTA

Ytans begärelse - simon berg

TEXt: iréne berggren, publicerat 2017-07-01

Simon Berg, Sår (2015) Wounds. Teknik: Fotografi / Lambda

Skrivmaskinens metalltangenter visar bokstäver men jag söker efter frågetecknet för att försöka förstå - men ser det inte.

Här finns inte Madeleinekakans söta förnimmelse i munnen, inte ord utan metalliskt skarpa färgbilder. Stilleben. Något hemvant, något som Simon Berg sökt fram, förnummit i ett restaurangkök, i ett hem - just i det hemtama. Drabbade det plötsligt, troligen inte men som något som letat sig fram genom upprepande betraktande och välkända lukter. Det som vi i ett ögonblick kan känna igen då vi stiger in i ett rum då vi varit borta en tid, något åtrått, avskytt eller åtminstone igenkännligt.

Vi samtalar. Kretsar runt Julia Kristevas begrepp abjekt. Märkligt nog finns det inte med varken i SAOL eller SAOB. Ett ord som behöver en definition och som undflyr även i hennes egna texter. Men det beskrivs. [1] Det som är en gräns, det som överskrider, visar det vämjeliga, kladdiga, smutsiga, orena, gränsen mellan innanför och utanför.

Jag låter bakgrund, familj, trauman bli ohörda, ställer inte ens frågan. Bara nickar, skinande kastruller, perstorplattan som möter en kant med ett märke av smuts...

Kommer att tänka på den lilla musen i Boris Vians Dagarnas skum, som förtvivlat försöker tvätta bort all smuts som dödar allt runt den och som i slutscenen ber en lat katt, som vilar på trottoaren, att döda honom. Musen får lägga sitt huvud i kattens öppna gap och om någon trampar på kattens svans ... ”Elva blinda flickor från Julius den Apostoliskes barnhem kom sjungande vägen fram”. [2] En utvikelse som ändå pekar mot det som är kroppens förruttnelse. Köttigt, sår, de spår vi lämnar efter oss, kadavret, och det som inte syns, fasa, saknad och död. Förintad.

Simon Berg talar om verken som självporträtt. Det är hans konstnärliga personliga process men som också är ett arbete för betraktaren att kunna hitta sina egna spår och förståelse utifrån verkens många lager. Eller så blir det ett igenkännande genom ett fniss, ett skratt som förskjuter det abjektala och bilden förblir på den yta som fotografiet avbildar.

I Sår ges en kommentar till mediet självt när en kontaktkarta med sina 36 bilder visar det röda som kryper ut ur en närmast generisk tub och det som varit innanför bryter sig genom till ett utanför. I Bergs arbeten är kompositionen, arrangerandet av föremålen, utsnitten av kroppsdelar minutiöst vackert frammejslade.

Detta senaste verk Sår är brutalare än tidigare arbeten genom sitt rakbladssnitt, vassa kanter, den fläckiga bananen med en skuren skåra. Märkligast är delen av en helt slätt ansikte som enbart visar en stängd mun med ett nästan avätet läppstift och näsborrarnas öppningar. Svarta hål med ljusa näshår. Näsans öppningar som förbinder sig med kroppens eget kön och en erogen zon, men också till tömmande av snor, andningens kanal och luktsinnet som hjälper oss att minnas. Detta innan förruttnelsen helt tagit över då inte ens skalet finns kvar. Förföriskt, förrädiskt vackert.

Bergs många bilder på mat och kroppar är snarlikt men ändå långt från Stephen Shores 'American Surfaces' av otaliga färgbilder på måltider från matställen i USA och Martin Parrs vulgärt närmande till sår och mat. För Simon Bergs konstnärskap ser de viktiga tre referenserna överraskande annorlunda ut.

Den första var El Lissitzky Beat the Whites with the Red Wedge 1919

Den andra Caravaggios målning Judith beheading Holofernes 1599

Den tredje Otmar Thormann Old Spice 1987

Simon Berg, Materiens motstånd (2014) Resistance of matter. Teknik: Fotografi / Lambda.

I de två första finns rörelsen som blir det grundläggande i kompositionen. De röda vinklarna som skär in i det vita, Judits svärd som halshugger och får blodet att spruta ur Holofernes. Den sist är det svart/vita fotografiet som visar en blek korv som ligger på något som liknar ett förkläde, skäggstubb översållar ytan och en gammal rakapparat ligger bredvid. Det oväntade och frånstötande. Tre centrala verk för Berg. Komposition, rörelse och det abjektala, det abstrakta och linjen, död, blod, kött, äckel.

Inom surrealismen var fotografiet det som visuellt starkast kunde få fatt i det omedvetna, det man strävade efter att undersöka, just genom fotografiets förmåga att kunna undanröja det eftertänksamma genom fingrets snabba rörelse på avtryckaren.

I Georges Batailles tidskrift Documents [3] låter han begreppet Informe [4] Det formlösa hjälpa oss att ställa frågor och inte ge svar. Dictionnaire som ingick i tidskriften gav förklaringar till begrepp som Le Gros Orteil [5] med fotografier på stortån mot svart bakgrund. Tån som är den kroppsdel som gräver sig ner i smutsen, i dyn. Människans närmaste del som den delar med apan. Fotografier av Jacques-André Boiffard. Abattoir [6] Slakthus, ett annat uppslagsord, talar om människan fasa för de stinkande, blodiga djurkropparna, och där ordningen återställs då klövarna av de slaktade djuren prydligt kan ställas emot en vägg. Fotografen var Eli Lotar. I Simon Bergs Materiens motstånd gräver sig en stortå med nagelns ojämna struktur ut ur en svart socka. Sockans mjukhet mot nagelns hårdhet och trägolvets slitna yta.

L’Œil [7] Ögat är ett annat centralt begrepp hos både Berg och Bataille. I Materiens motstånd finns två bilder som överraskade konstnären själv när han så småningom la dem över varandra. Den ena en del av ett kvinnoansikte som visar hudens sårighet och rödaktiga bristningar och med ögonlocket slutet. Den andra en skinkstek där en stor kniv skär bort fettet. Kladdigt och motbjudande. Knivens snitt kom att lägga sig precis över ögonlockets maskaralinje. [8] Slump knappast men onekligen ett bortträngt minne av öppningsscenen i Luis Buñuels Den andalusiska hunden (1929). Både bild och film utför våldsamma handlingar, begär och avsky mot en (moders-) kvinnohud.

Ögat som letar sitt objekt, kameran som fullföljer rörelsen, objektet som blir till en färgbild. Beskådat, fetischistisk i sin utmaning mot betraktaren. George Bataille beskriver ögat som det mest attraktiva, förföriska hos människa och djur men också det som framkallar mest fasa.

Simon Berg, A Journal of Selected Bibliography (2014). Teknik: Fotografi / Lambda.

A Journal of Selected Bibliography

Spår av smuts under ojämna nagelkanter, hud med röda märken, ojämnheter. Ett blottat leende som visar vita, jämna tänder är det mest skrämmande i hela verket. Det som motstår förruttnelsen. Sju bilder där den som visar ryggarna av anteckningsböcker lockar fram papperets doft och fantasier om orden som de gömmer. En andningspaus. Genom åren har bilderna blivit tydligare, mer mot det encyklopediska de också kan läsas som.

Var i det latenta finns abjektets hot och vämjelse? Kan det bli synligt? Hur är det möjligt att hitta en tråd att följa i det för(v)irrande som också Kristeva antyder.

Sår bär ordet dödfödd. Dödfödd det kortaste spannet mellan liv och död. Det spann som Simon Bergs konstnärskap rör sig runt. Längst blir spannet under den förruttnelse som kroppen ständigt genomgår. Där fotografiets försök att fånga döden kan ses som en banal eller förtvivlad gest men där verklighetens trauma inte undgår någon.

Simon Berg: Slutsatsen är att den fysiska världen kan upptäckas och studeras genom fotografiet, därtill bättre genom fotografiet än något annat medium. Däremot kommer det aldrig närmare världen än abstraktionen, som är den enda fullständigt begreppslösa bilden. Efter abstraktionen är nästa steg världen. [9]

 

 

Iréne Berggren är fotohistoriker, curator och kritiker.

 

 

[1] Kristeva, Julia. Pouvoirs de L’horeur, 1980 samt Stabat mater Julia Kristevai urval av Ebba Witt-Brattström.1990, 197-231

[2] Vian, Boris. Dagarnas Skum, Stockholm 1968, 301

[3] Bataille, Georges, Documents, Paris 1929-1930

[4] Bataille, Georges, Documents 1,1929:382

[5] Bataille, Georges, Documents 1,1929:297-302

[6] Bataille, Georges, Documents 1,1929 327-329

[7] Bataille, Georges, Documents 1,1929:216

[8] Instagram: Simon Berg, 2017

[9] Berg, Simon, Fysiska bilder – Bilder av en köttslig värld. Göteborg, 2011, 59 Masteruppsats. Högskolan för Fotografi Göteborgs Univeristet