Martin Bogren. Ur boken Passenger.
Fragmentet, det lösryckta stycket, skärvan av något.
Martin Bogren. Jag tänker på böcker, på fotografier med ett romantiskt skimmer i dessa böcker. Kornigt, oskarpt, rörelser som fångas i långa slutartider. Starka emotionella uttryck men ofta i subtila gester. En intensitet som finns just precis innan något sker.
Passenger. En bok av Bogren med ett omslag med en svart fågel på en sned stolpe.
Ett av mina tidigaste fotoboksinköp, som ung foto- och filmstudent, blir End Time City av Michael Ackerman. Jag kan inte låta bli att tänka på den när jag bläddrar i Passenger. De två böckerna har Indien gemensamt och känslan jag får i bilderna i båda fallen är att befinna mig nära ett slut.
Varför blev just End Time City en bildberättelse jag fastnade för? Den är direkt, dramatisk och samtidigt drömlik. Döden är ständigt närvarande. Jag tror mörkret drog, som det gärna gör i den åldern. Nyfikenheten sträcker sig åt alla håll. Självbevarelsedriften är inte så stark, för kanske tror man att man klarar mer än vad man gör. Gränser testas. End Time City är ett exempel på hur jag gärna dök ned i svåra historier. Jag arbetade också i den åldern i ett fotolabb och spelade alltid deppig musik tills att en arbetskollega sa till mig; ”det där gör dig låg”.
Att bläddra i Bogrens Passenger påminner mig om mitt eget vemod, hur verkligheten är ogripbar och att fotografier är fragment. Det betyder inte att de är svaga. Tvärtom. Kanske fastnar den fotografiska stillbilden så lätt för att den erbjuder ett koncentrat, en reducering, en fokuspunkt i ett föränderligt förlopp som inte går att hejda. Livet som rusar mot döden i olika takt för var och en, men ofrånkomligt skenande.
Fotografi är inte bara ögonblick. Det kan vara längre, flera sekunder, flera minuter, flera timmar beroende på hur länge du exponerar. Rörelsen skapar abstraktion. Vi ser tid, som egentligen inte går att se. Tiden är ju svår att fånga och förstå sig på och vi har nog alla känt att den i någon mån är subjektiv. Ibland kan en timme kännas lång, ibland kort. Bogren visar tiden i bild samtidigt som han använder sig av tekniker som till viss del gör bilderna tidlösa. De är inte tidstypiska. Det är ofta så att det inte finns något i dem som bestämmer när, var och hur.
Min första tanke var; hur skriver jag om något där det inte finns ord, för många av bilderna i Passenger är ordlösa. Det finns ingen tydlig historia, bara lösryckta tillstånd, skuggor som sveper förbi.
Jag tycker om att skriva om bilder som inte är ord, just för att det finns en frihet, men till en början är det alltid svårt. Det kräver ju något av betraktaren, att fylla i där inget ansikte finns, där miljön är suddig, ofullständig.