TILLBAKANÄSTA

Det fiktionaliserade subjektet

Text: Lars O Ericsson, publicerat: 2018-07-01

Inser vi i vilken utsträckning världen och vi själva blivit bild? Alltså inte bara hur den yttre verkligheten och historien medialiserats, utan också hur vi som subjekt fiktionaliseras och dessutom, mer eller mindre energiskt, fiktionaliserar oss själva? Historia är förvisso fiktion upphöjd till officiell sanning. Men vi själva då? Hur sanna är våra sanna jag? I slutet av 80- talet sade den amerikanske konstnären Richard Prince i en intervju: om jag sätter på tvn, så flyter hundratals personligheter emot mig, och efter 25 års tv-tittande är det svårt att veta var dessa slutar och jag börjar. Detta var alltså långt innan bloggandet, twittrandet, flickrandet, youtubandet, snapchattandet, facebookandet och selfiefieringen blivit normal vardag för miljontals människor.

Vi har länge vetat hur bedrägliga självbiografier är. Men vad händer när vi dagligen för in biograferandet i våra liv? Vad sker med vår identitet? Blir den porös som frigolit? Krämigt flytande som balsam? Vad blir kvar av gränsen mellan sanning och lögn? För inte så länge sedan trodde vi att kameran talade sanning. I den digitala, postfotografiska världen av idag vet vi bättre. Kameran återger allt den ser, också fiktioner och lögner. Den är numera lika mycket ett fiktionens, manipulerandets som sanningens redskap. Dokumentarismens dogmer – i fråga om motiv, format och teknik (svartvitt) – har sedan länge övergivits för fotografiska strategier med rötter i framför allt koncept- och popkonsten samt minimalismen. När vi talar om virtuell verklighet i motsats till den ”verkliga” verkligheten, glömmer vi ofta bort att det artificiella inte är mindre verkligt för att det är artificiellt. Den virtuella verkligheten må vara artificiell, men utgör likafullt en verklighet som tar allt större plats i våra liv. En dag kanske vi kliver in där för gott?

Våra en gång i tiden föregivet fixa identiteter har lösts upp i en prismatisk medielösning spetsad med tilltagande tvivel. Vem är jag? Vem är du? Jaget har till synes blivit en tummelplats för iscensättningar, mer eller mindre banala. Jag misstänker att identiteten är på väg att förvandlas till en protes förlagd till cyberrymden. Fråga inte: vem är du, fråga istället: var/vad är du och hur många är du?

Frenetiskt tar vi bilder av oss själva och skickar ut dem på nätet, sen sitter vi och kollar på dem på youtube och instagram. Vi köper inte bara kropp, vi konsumerar dessutom oss själva som bild. Vi längtar efter att bli erkända som subjekt, men som subjekt är vi blott bilder som drömmer om att bli uppladdade, nedladdade, uppspelade.

Vi vill bli hits, men hits betyder ömsesidighet: hitten älskar dig därför att du älskar den därför att den är en hit. Det är där och endast där, i den fiktiva verkligheten vi existerar. Lögnen har blivit sann. Den enda sanningen? De som är resistenta mot fakta, de som skapar ”fake news” är alltid de andra. Själva är vi – vi med de ”rätta” åsikterna – enbart resistenta mot lögnen. Men tänk om vi istället bär på ett annat slags resistens: oförmågan att se den andres verklighet?

Självförverkligande är inte längre ett slags gruvbrytning av en djupt därinne förborgad äkta materia i fast form. Jaget liknar inte ett plommon, snarare då en lök: istället för innersta kärna, lager på lager. Att förverkliga sig själv ter sig som en komplicerad tillverkningsprocess som äger rum under resans gång; likt ett rymdskepp vilket konstrueras och konstruerar sig självt under själva färden ute i rymden.

Vi försöker inte ens dölja fiktionaliseringen av oss själva. Tvärtom, vi synliggör och blottar själva iscensättningsmaskineriet. Se här hur jag blir till! Våra protesjag flimrar förbi på skärmen likt hektiska klipp ur en musikvideo.

 

 

Lars O Ericsson är docent, konstskribent, författare och curator.