Gunnie Moberg Archive, Orkney Library & Archive www.gunniemobergarchive.wordpress.com
Ett mindre samhälle kan vara svårt att se. På insidan av hemmablindhet, från utsidan av obekantskap. En nykomling kan öppna blicken åt båda håll. Gunnie Moberg (1941-2007), fotograf med bakgrund i en konstnärsfamilj i Göteborg, fick ett liv tätt sammanflätat med Orkney som blev hennes hem. Hon var öarnas fotografiska berättare och en centralgestalt, men relativt okänd utanför. Min egen första kontakt med hennes fotografier var på Stills Gallery i Edinburgh, där de under den stora konstfestivalen Fringe ställdes ut tillsammans med verk av filmaren och poeten Margaret Tait, en annan Orkneypersonlighet som Moberg porträtterat.
Allt började med en korrespondens med poeten George Mackay Brown. Gunnie Moberg bodde i Edinburgh efter konststudier, och seglade med vännen Sigrid Mavor år 1975 till Stromness för att besöka honom, och fick genast känslan att hon skulle bo där. Hon hade fyra söner tillsammans med sin make, den amerikanske skulptören Tam McPhail, och det gick inte att vara alltför impulsiv. Men en ovädersdag året därpå, den första mars, reste familjen med hund och katt norrut i sin Morris Minor med sikte på de 70 öarna med sina 20 000 invånare.
Gunnie Moberg.George Mackay Brown with Gypsy, 1990.Photograph, silver gelatine print, 32.00 x 21.30 cm. National Galleries of Scotland permanent collection © Estate of Gunnie Moberg. Gunnie Moberg. Liz Lochhead, b. 1947. Poet and dramatist, 1984. Colour print photograph, 30.20 x 20.40 cm. National Galleries of Scotland permanent collection © Estate of Gunnie Moberg. Gunnie Moberg. Margaret Tait.Colour photograph, 24.20 x 38.10 cm. National Galleries of Scotland permanent collection © Estate of Gunnie Moberg.
Det var ekonomiskt svåra tider för familjen, men konsten fick alltid plats mellan olika jobb. Gunnie Moberg arbetade på den lilla flygplatsen och blev vän med piloten Andy Alsop som flög passagerare mellan öarna och brukade låta henne följa med när det fanns ledig plats i det åttasitsiga planet. Moberg, som en gång arbetat i fotoateljé i Stockholm, fick tillbaka lusten att fotografera och det skulle bli från luften hennes karriär som fotograf ganska plötsligt återupptogs. Ett amerikanskt stridsflygplan hade kraschat i havet utanför Orkney och Gunnie Moberg hade, tack vare sina flygkontakter, bilder som publicerades över hela världen. Hon blev efter det de skotska tidningarnas fotograf för händelser på Orkney. Hon fortsatte att lifta med Alsops plan, för att på låg höjd skildra sitt nya landskap i tvådimensionella linjespel. Efter tre år publicerades 18 bilder av det naturliga och det av människan förändrade landskapet i boken Stone Built. Churchill Barriers visar en väg på en barriär som skär en diagonal i bildytan med en lastbil i vänsterkant, medan en bildruta fylls av den 5000-åriga gravhögen Maeshowes cirkelform. Kompositionerna är precisa och de svartvita negativen används alltid i sin helhet. Intresset för övärlden sträcktes ut till bokproduktioner om Shetlandsöarna och Färöarna. Men hon lämnade inte ofta Orkney.
Istället gjorde hon det mesta som går att göra fotografiskt på en plats och satte aldrig upp en skiljevägg mellan olika fotografiska genrer.
Människan och fotografen kan inte skiljas åt. Det nära mötet låg i Gunnie Mobergs personlighet. Ute på uppdrag valde hon alltid att lifta, för att få tillfälle till intressanta samtal, och inte sällan bli hembjuden för att fortsätta dem. Flera vittnar om hur de knappt märkte att hon tog deras porträtt, de bara umgicks. Porträtt av konstnärer och författare blev en av de framträdande delarna i hennes produktion. När familjen flyttade till Orkney var det i en kulturlivets blomstringsperiod. St Magnus-festivalen tog musiker, kompositörer, konstnärer och författare till öarna, och Gunnie Moberg var i två decennier dess husfotograf. Den nordirländske författaren Bernard MacLaverty, den amerikanska författaren, sångerskan och medborgarrättsaktivisten Maya Angelou, och Astrid Lindgren är några av kulturpersonligheterna som stått framför Mobergs kamera. En redaktör antog att hon måste resa mycket, med tanke på alla porträtt av berömda författare.
Det behöver jag inte, de kommer till mig, svarade hon.
Porträtten är okomplicerade, och här skiner kanske den privata Moberg igenom i yrkesrollen allra mest. Det svartvita porträttet av George Mackay Brown tillsammans med grannkatten Gipsy är ett klassiskt, enkelt i formen och intensivt. Andra är påfallande informella, och det gäller särskilt i färg. Ett porträtt av författarna Duncan McLean och Irvine Welsh med armarna om varandras axlar och omgivna av ölparasoller skulle kunna vara ett semesterfoto. Det följer inte normerna för hur författarporträtt brukar se ut, men vinner i mellanmänsklig intimitet.
Rebecca Marr, fotograf på Orkney som arbetar med Mobergs arkiv, väljer ordet öppenhet för att beskriva Gunnie Moberg.
Det finns en generositet i arbetet. Tolkningen är öppen, inget är dolt. Det betyder inte att det är enkelt, men det lediga sättet hon rör sig mellan genrer och verkens olika nivåer är öppet, som en gåva.
Hon förklarar Mobergs bredd med hur det lilla ösamhället fungerar.
Hon arbetade i, levde i och älskade samma fysiska plats. Hon dokumenterade människorna som bor här, konstnärerna, fiskarna, besökarna. Hon fotograferade festivaler och nyheter. På gatan, på stranden, från luften. Djur, byggnader, stenar, blommor. Hennes arbete hade ingen distinkt avgränsning, hon var intresserad av allt. Det kan kopplas till livet på ön. I en storstad är allt specialiserat, medan det på Orkney är mer blandat. Affärer säljer allt möjligt, för samhället är inte stort nog för att hålla nischintressen vid liv. Som öbo lönar det sig att kunna lite av varje.
Här förenas en yttre nödvändighet med ett sätt att vara. Det fanns en ekonomisk nödvändighet att göra alla de uppdrag som fanns. Mobergs make, Tam MacPhail, beskriver hur familjen alltid hade ont om pengar och att alla uppdrag var välkomna. Själv berättade hon en gång om hur hon kommit till ett läge där hon kunde säga nej till uppdrag men alltid fann dem intressanta.
Men en ambivalens till fotografyrket fanns. Med tiden anlade hon en trädgård och lät all kraft gå till det krävande arbetet i den saltmättade luften. Här var hon redo att lämna fotografiet bakom sig. Istället integrerades även det snart i det fotografiska arbetet, med sju utställningar av växtfotografier. Här blir hon mer experimentell och arbetar med skira mulitexponeringar i färg.
Stor bredd belönas sällan med internationell berömmelse, men det var heller inte något Gunnie Moberg sökte. I en intervju med lokaltidningen fick hon frågan: “vad tycker du är den mest överskattade egenskapen?” Hennes svar: “berömdhet”. Rebecca Marr tror istället att hon var helt tillfreds med den starka och integrerade roll hon hade i lokalsamhället. Gunnie Moberg ville bli hågkommen som “The Swedish Orcadian”, och Orkney kan inte skiljas från hennes identitet. Hon gick bort 2007, 66 år gammal, och lämnade efter sig ett stort avtryck.
Rebecca Marr menar att sättet Orkneyborna ser på sitt samhälle färgas av Gunnie Mobergs bilder.
Ibland när jag tänker på en plats i Orkney, inser jag att jag tänker på ett av hennes fotografier.