Mårten Lange, 100%, 2017.
Mårten Lange, Melting man, 2017.
Vi kommer i den här intervjun utgå ifrån serien The Mechanism (2017). Vill du berätta lite kring den metod du arbetat med?
Det är egentligen en sorts gatufotografi. Serien The Mechanism (2017) är fotograferad i flera storstäder i olika länder. När jag kommer till en ny stad utgår jag oftast från finansdistriktet och utforskar sedan staden i större cirklar. Jag går långa sträckor. Jag tittar på kartor och satellitbilder och försöker att identifiera intressanta områden. Ofta är jag intresserad av någon specifik byggnad eller plats, men bilden jag kommer hem med den dagen är ofta av något som fanns på andra sidan gatan. Så metoden har ett stort mått av osäkerhet i sig. Det är ett slags drivande där min ursprungliga plan oftast överges. Det är en öppen metod.
Mårten Lange, Billboard workers, 2017.
Ordet mekanik kan ha betydelsen: Ett system av delar som arbetar tillsammans i en maskin eller en del av en maskin. Jag tänker på kameran, och dess olika delar som tillsammans möjliggör hur ljus fastnar på ett negativ eller en sensor och resulterar i en sammansättning av pixlar eller korn, vilka ligger till grunden för ett fotografi. Vad har du för relation till kameran och dess mekanik som arbetsverktyg?
Jag skulle säga att det är en komplicerad relation. Kameran möjliggör bilder, men begränsar också vilka bilder jag kan göra. Så det är ju ett slags pågående förhandling och ett utforskande av vad maskinen tillåter och vad jag kan få den att göra. Mekaniken i en digitalkamera är mestadels dold, till skillnad från en analog kamera där saker ska sättas på plats, vridas upp och spolas tillbaka. Så för mig är det mekaniska något som äger rum i bakgrunden, dit jag inte har tillträde och inte är välkommen. Verkets titel hänger också ihop med det, tanken på att världen kontrolleras av mekanismer som vi inte längre styr över.
Precis. Ordet mekanism för tankarna till en händelse som följer en annan, en process, en ordning som följer en annan. Lite som när en fjärils vingslag kan framkalla en tornado på en annan plats. Hur ser du på relationen mellan att kontrollera tekniken och att släppa kontrollen och hänge dig åt slumpen i form av omgivningen, motiven, ljuset etc?
Kameran har inte så många variabler om man jämför med världen ur vilken bilden framställs. Att kontrollera kameran är enkelt, att kontrollera omgivningen är omöjligt, så jag har aldrig tänkt mig att det skulle finnas något motsatsförhållande eftersom skillnaden är så stor. Däremot är kanske mitt bildspråk ett uttryck för ett försök att kontrollera världen genom kameran. Jag hänger mig inte åt slumpen. Jag har aldrig tänkt så utan ser slumpen som något givet. Fotograferandet är sedan en förhandling med slumpen där jag förhoppningsvis når det resultat jag vill ha.
Digitalkamerans uppkomst innebar för många fotografer en jobbig förändring men för andra en teknisk möjlighet. Motiven i serien The Mechanism (2017) ser ut att vara högteknologiska stadsmiljöer. Vad har du för relation till digital kamerateknik och teknik generellt?
Skiftet från analog till digital fotografi var väldigt frigörande för mig. Jag lärde mig att fotografera med mellanformat, film och det svartvita mörkrummet. Efter mina studier hade jag inte längre tillgång till ett mörkrum och jag flyttade runt mycket. Jag köpte en digital kompaktkamera för att kunna fortsätta fotografera. Jag märkte fort hur den lilla kameran var kravlös på ett sätt, mycket mer lättarbetad och flexibel. Jag hade börjat skanna mina negativ istället för att göra analoga kopior, men filerna som kom från digitalkameran var mycket mer flytande än de som kom från filmskannern. Allt gick att ändra i efterhand. Nya möjligheter uppenbarades.
Vill du utveckla begreppet flytande filer, och på vilket sätt du arbetar med att ändra filerna?
Jag menar att en råfil innehåller mer information än ett skannat negativ. Det går att ändra exponeringen ganska mycket i efterhand. Mjukvaran har också verktyg för att automatiskt korrigera alla optiska fel i varje objektiv. Det är imponerande.
Vilken skillnad ser du mellan den digitala råfilens kvadratiska pixlar som bearbetas i photoshop och ett negativs runda korn som ligger till grund arbetet i ett mörkrum?
Alla pixlar är likadana, men kornstrukturen i en film är slumpartad och organisk. Om man fotar med en digitalkamera med hög ljuskänslighet får man ett brus över pixlarna som liknar korn. Det är intressant. Kanske ligger det någon naturlag om kaos bakom det där.
Många fotografer och konstnärer jag träffat vittnar om hur de möts av frågan: Vad använder du för kamerautrustning? Trots det pratar konstnärer sällan om kamerateknik. Det är nästan lite tabu skulle jag vilja påstå. Jag vill gärna göra tvärtom i vårt samtal, fråga dig vilken kamera, linser och övrig utrustning du arbetar med och varför du valt dessa?
Jag använder en vanlig digital småbildskamera och oftast ett 70-300 mm zoomobjektiv. Min behandling av motiven är nästan alltid ett reducerande. Tidigt i mitt konstnärskap använde jag blixt för att klippa ut motiv från sin omgivning, zoomobjektivet kan göra något liknande. Objektivet ger mig möjligheten att beskära en scen ned till just det jag vill ta med i bilden, och de långa brännvidderna låter mig lyfta ut specifika detaljer. Jag uppskattar hur kameran kan användas som ett slags beskärningsverktyg, gjort inte för att visa skeenden, utan för att visa på detaljerna vid sidan av. Hur funktionen av kameran är ett slags optiskt ritinstrument, som dess ursprungliga funktion faktiskt var.
Det finns vissa som hävdar att man ska beskära bilden i fotograferingsögonblicket. Några fotografer sparade lite av den svarta ramen på negativet för att bevisa att bilden inte är beskuren i efterhand. Det känns som du ligger nära en dylik metod men ändå långt ifrån, eftersom du i efterhand arbetar med fotografierna vid reducering av motiv om jag förstår rätt?
Jag har aldrig förstått den dogmen, då fotografiet i sig själv alltid är en beskärning av världen. Jag beskär nästan alltid bilden i efterhand. Alla bilder i The Mechanism (2017) är beskurna från småbildskamerans 2:3 proportioner ned till 3:4. Jag rätar upp linjerna om det är en byggnad jag fotograferat, så där försvinner ju en del av bildytan. Sen kan jag ofta fortsätta in i bilden om jag tycker att det behövs. Det är lätt att skära ned bilden för mycket, men då kan den tystna på något vis och jag behöver backa tillbaka.
I serien The Mechanism (2017) ser vi svartvita fotografier med motiv ur en stadsmiljö. Gråskalan är perfekt, alla valörer finns med. Jag tänker på Ansel Adams och hans zonsystem, vilket gick ut på att dela in gråskalan i 11 zoner från 0-X. O var total svärta och X var den vitaste ytan. Zon 9 var den vitaste nyans som kunde särskiljas från zon X och zon 5 var medel grå nyans. Systemet var ämnat att tillämpas vid alla delar av en fotografering; vid exponeringen med hjälp av ett gråkort och ljusmätning, vid framkallning och vid kopiering på fotopapper. Allt för att fotografen skulle kunna styra det färdiga resultatet. Vad har du för relation till gråskalan i ditt arbete?
Digitala bilder har ju också ett slags zonsystem, där en 8-bitarsfil har en tonskala i 256 steg. Men det är ju en rent matematisk konstruktion, ögat kan inte urskilja så många toner. När jag studerade fotografi på folkhögskola fick jag lära mig att de mörkaste delarna av en bild skulle ligga kring värde 7 och de ljusaste kring 250 för att bli bra i tryck, och det har liksom satt sig. Det finns inget hantverk som i mörkrummet längre, utan siffrorna berättar helt enkelt den matematiska sanningen om en bild. Det kan kännas väldigt stelt och lite sorgligt, att det finns ett kvantifierbart rätt och fel. Å andra sidan kan man ju stänga ned rutan med siffrorna i Photoshop och göra som man vill.
Mårten Lange, Resting man, 2017.
Skärpan i bilderna är så otroligt fin. Jag funderar på relation mellan upplösning och skärpa i en bild. Är dina verk skapade för en viss färdig storlek och skärpa och hur arbetar du tekniskt med detta?
Mina verk som hänger på väggen i ett galleri finns bara i en enda storlek, men de existerar också oftast i en bok och i en myriad olika storlekar på internet. Så rent praktiskt måste de skärpas för varje storlek de ska visas i och för respektive tryckteknik.
Skärpan går i efterhand att ställa på en mängd olika vis, det finns en hårfin gräns när skärpan nästintill blir skarpare än verkligheten. Hur arbetar du rent tekniskt med att skärpa en bild?
Det finns olika filter och funktioner i Photoshop. Skärpa är ju samma sak som kontrast, fast lokaliserad till små detaljer. Det som ser alldeles för skarpt ut på skärmen kan bli bra i en utskrift. Ibland behövs inte hela bilden skärpas utan bara vissa partier. Alla bilder kan inte behandlas på samma sätt, mängden av efterskärpning beror på bildens storlek. Små bilder är svårast för de betraktas alltid på nära håll. Man får testa sig fram.
Om du fick möjlighet att önska en ny funktion för en kamera, helt fritt, vad skulle det vara, vad tycker du saknas?
Mobilkameran har blivit en förlängning av kroppen och jag ser fram emot nästa steg inom kamerateknik; total cybernetisk integration med näthinnan och occipitalloben.