TILLBAKANÄSTA

Keld Helmer-Petersen, en pionjär i färg

Text: Mattias Lundblad, publicerat: 2018-10-01

Keld Helmer-Petersen, fotografier från boken 122 Farvefotografier, 1948.

Barriären mellan konstvärlden och färgfotografi är idag oåterkalleligen bruten. William Eggleston brukar tillskrivas detta, men den danske fotografen Keld Helmer-Petersen spelade en viktig roll med sin diskreta ankomst på den fotografiska scenen och 1948 års bok 122 Farvefotografier. Det kan tyckas märkligt att färgen tog så god tid på sig att komma in och erkännas som konst i fotografiets värld. Inom en bildteknik tätt förknippad med exakt och ärligt avbildande borde den vara självskriven, men över hundra år efter att Gabriel Lippmanns nobelprisbelönta metod visat sig fungera, skriver Nicholas Mirzoeff, professor i media, kultur och kommunikation vid New York University år 1999 att “än idag är konstnärligt fotografi mycket oftare svartvitt än i färg, trots att vardagsfotografi är nästan uteslutande i färg”. Kanske beror det på fotografiets dubbla identitet som å ena sidan vetenskapligt instrument, å andra sidan ett konstnärligt uttryck. Som konst behövde den hitta en position, och det gjordes genom att ta avstånd från den mer bruksfotografiska färgen. Om fotografiets tidiga historia, då handkolorerade svartvita fotografier var vanliga, beskriver fotohistorikerna Heinz och Bridget Henisch hur de “besitter en oförtjänt tvivelaktig situation: konstnären rynkar på näsan, och fotografen ser på dem med en fnysning. Den ena säger att de inte är målningar, den andra att de inte är fotografier”.

Samhällets industrialisering och världskrigens 1900-tal tog en rad nya konstnärliga uttryck. Den krigshetsande futurismen och den pacifistiska dadaismen stod som varandras intellektuella motpoler, trots att stoffet de byggde på var snarlikt. Den amerikanska precisionismen skildrade det förändrade landskapet i industrialiseringens spår. Influerat av futurism men mer saklig och neutral sätter den riktiga människor och, ännu mer, riktiga föremål och miljöer i centrum. Målare som Elsie Driggs upphöjde de nya industrilandskapen till konst. Hennes blytunga Pittsburgh från 1926 blir ett porträtt av det av människan förändrade landskapet. Föremålen blir till bildelement, varken mer eller mindre, trots att de misstolkades som social kritik. I Tyskland förde Bauhausskolan en kortlivad men inflytelserik tillvaro där konst, design och hantverk samsades, men tvingades av naziregimen att först flytta och sedan slå igen. Flykt undan krigen formade transatlantiska relationer och krigens slut gav en längtan efter nystart. Skolor som Black Mountain College i North Carolina drog till sig några av Bauhauslärarna och banade väg för den abstrakta expressionismen. Ännu kämpade fotografiet för sin roll som konstform i den visuella kulturen, i svartvitt och med näsan fortsatt rynkad mot amatörernas och reklamfolkets färg.

Keld Helmer-Petersen, nr 1-3 fotografier från boken Black Noise. Nr 4 fotografi från boken Back To Black.

I Köpenhamn struntade den unge Keld Helmer-Petersen i detta avståndstagande. Som nybliven student fick han 1938 en Leicakamera i present. Han laddade den med diafärgfilm och cyklade runt i Köpenhamn på jakt efter arkitektur, stadsmiljöer och industriella detaljer. Danmark var på denna tid inte särskilt fruktsam jord för fotografi, och saknade vid det här laget en scen vid sidan av dokumentärt arbete och smått sentimentalt, romantiskt svartvitt fotografi. Kanske var det en förklädd välsignelse som tvingade Helmer-Petersen att med tysk och amerikansk fotolitteratur som bränsle utveckla sin fotografiska praktik på egen hand och bli pionjär, influerad av bland andra Bauhausfotografen Albert Renger-Patzsch. “Den danska modernismens fader” är ett epitet som numera används om Helmer-Petersen. “Den bäste fotograf ni aldrig hört talas om” ett annat. På många sätt kom han att personifiera den transatlantiska modernistiska rörelsen. Han rörde sig mellan USA och Europa, där han skildrade det framväxande moderna samhället. Det var inte genom dokumentära berättelser, utan genom att reducera dess fysiska uttryck till beståndsdelar av form och ljus. Liksom precisionisterna låter han maskindelar, hamnmiljöer och oljekannor uppträda som skulpturer i egen rätt, och finner magi i dem som en surrealist. Han har kallats formalist, och höll i stort sett med om den etiketten.

Efter tio års fotograferande gavs 122 Farvefotografier ut, finansierad ur Helmer-Petersens egen ficka genom arvet efter fadern som tidigt gått bort. Boken väckte internationell uppmärksamhet, och året därpå publicerade Time Magazine sju sidor med hans bilder under titeln “Camera Abstractions”. Den ledde också till ett stipendium som tog honom till New York där han träffade Richard Avedon och Alexej Brodovitj, och vidare till Chicago där han kom att studera under Harry Callaghan vid Chicago Institute of Design, som grundats av Bauhausläraren László Moholy-Nagy under namnet The New Bauhaus, och sedan undervisa där. 

Med boken såddes fröet till färg, men den svartvita hegemonin var stark och definierade fortsatt fotografi på högre konstnärlig nivå. Keld Helmer-Petersen gick över till svartvitt arbete i Chicago, men fortsatte vandra på gränsen för vad som normalt ansågs vara fotografi i konstnärlig mening, med industrimaskiner som visuella beståndsdelar och blicken vänd ned mot gatan för att upphöja funna objekt som nedtrampade handskar till bildobjekt. Stadens förorenade, jämnvita himmel lämpade sig väl för silhuettbilder. Tiden i Chicago mynnade ut i boken Fragments of a City. Arbetssättet han tar med hem till Köpenhamn där han fotograferar frihamnen i en starkt tvådimensionell metod och i svart och vitt, utan gråskala. Han var skelögd och använde därför bara sitt vänsteröga. Han trodde själv att det kunde ha bidragit till att han såg världen så tvådimensionell. Som yrkesfotograf byggde han upp en långvarig och framgångsrik verksamhet med arkitektur som huvudfokus, mestadels i svartvitt. Han var samtidigt noga med att hålla sitt kommersiella och sitt konstnärliga fotografi åtskilda.

Nära tre decennier efter 122 Farvefotografier var konstvärldens främsta rum redo för färgfotografi, och det var William Eggleston som under lång tid tillskrivits äran med den rejält kontroversiella genombrottsutställningen Color Photographs på Museum of Modern Art i New York år 1976, kurerad av John Szarkowski. Fem år tidigare blev Stephen Shore först i Metropolitan Museums historia att ställa ut färgfotografier. Keld Helmer-Petersen står ännu i skuggan av dessa, men respekterad och till synes ödmjukt men självsäkert medveten om att han föregick dem. Hans frö av färg hade slagit rot och är avgörande för den nuvarande höga aktningen för hans arbete. Ett viktigt steg till detta erkännande kom så sent som 2004, då en annan av färgfotografiets giganter, Martin Parr, tillsammans med Gerry Badger lyfte fram 122 Farvefotografier i första volymen av tre av The Photobook: A History. Parr blev Helmer-Petersens viktigaste anhängare och kurerade en utställning med hans verk på Rencontres d’Arles 2005. Med utställningen Colour Before Color sökte han vidare rätta till färgfotografiets historieskrivning och gav Helmer-Petersen sällskap av verk i färg av Saul Leiter och Ernst Haas. Ett par år senare gavs en retrospektiv bok ut. Medan den första upplagan av 122 Farvefotografier idag är en raritet, har en mer tillgänglig version getts ut av Errata i serien Books on Books, med en essä av den danska konstkritikern och -historikern Mette Sandbye. Fotografierna är bleka med hårda övergångar mellan färgerna, vilket både bidrar till deras grafiska och abstrakta kvaliteter och tidsbestämmer dem.

Ibland tycks sen eller postum storhet vara ett ödets villkor för konstens viktiga. Tiden måste komma ifatt. 2014, året efter Helmer-Petersens död är hans färgfotografier tillbaka i New York med en utställning på Yossi Milo Gallery. Hans konstnärliga ande svävar över fotografiet i hög grad idag, och han har många medvetna och omedvetna efterföljare. I mitt eget Instagramflöde finns en rad konton som hashtaggas med #minimalism och behandlar ljus och form som påminner starkt om 40-talets Keld Helmer-Petersen förflyttad till nutid. Sinziana Velicescu, under instagramnamnet @casualtimetravel är kanske det främsta exemplet. Med stor och Helmer-Petersensk elegans skildrar hon ett urbant landskap under påverkan av mänsklig aktivitet. Hon gav nyligen ut On the Periphery på förlaget Aint-Bad. Abstrakt måleri finns som inspiration. Vinklar, färg och skuggor blir bildelement och där kontexten subtraheras, adderas mystik. 

Keld Helmer-Petersen lär oss att fotografiska motiv och skönhet kan hittas överallt. Han har citerat den franske surrealisten Paul Eluard: “Det finns en annan värld, men den är i denna”. Att lära känna hans fotografi närmare gör det egna ögat vaket för vardagens detaljer. För egen del finner jag att sedan jag bekantat mig med hans verk, har den lilla digitala kompaktkameran, grovt räknat dagens motsvarighet till Helmer-Petersens Leica, oftare fått följa med på hundpromenad, och den upprepade rutinen förvandlas till ett samlande av detaljer och skuggspelens variation på slitna husfasader som isoleras i den rektangulära rutan. Enkla ting som en metallplatta med skruvhuvuden i ett särskilt mönster på en perrong sedd genom ett tågfönster förvandlas till ett fotografiskt motiv. Att se världen med Keld Helmer-Petersens blick gör den helt enkelt lite vackrare.

Mattias Lundblad är frilansfotograf och skribent med bas i New London, Connecticut.