TILLBAKANÄSTA

Böcker, bibliotek och berättande

Text: Annika Thörn Legzdins, Verk: Annika Thörn Legzdins & Anna Tullberg
Publicerat: 2020-04-01

Läsande barn på Stadsbibliotekets södra filials ungdomsavdelning. 1928-1928

Läsande barn på Stadsbibliotekets södra filials ungdomsavdelning. 1928-1928. Fotograf: Malmström, A. Stadsmuseet i Stockholm.

Jag har ofta delat upp världen i fragment. Jag ser på saker i separata delar, för att sedan foga samman delarna till en helhet. Kanske borde vi fundera mer över fragmentet, fragment som skapar kombinationer som förmår ge en mer uttömmande och komplex beskrivning, i flera dimensioner.

När jag växte upp tillverkade jag små böcker med teckningar, skrivna texter, fotografier och urklipp. Mitt dåliga tålamod visade sig snabbt vara ganska ogynnsamt för tankar om att bli författare, där jag såg framför mig att behöva sitta stilla i flera timmar varje dag och skriva. Det blev för komplicerat och det drev mig till att hitta andra sätt att söka information och kommunicera.

Min första kamera fick jag när jag var nio år, en Kodak Brownie som min mamma hade fått som ung. En magisk låda. Tidigt insåg jag att bilden kunde hjälpa mig att berätta. Genom förflyttning och vandring och genom att gå vilse kunde jag förlora mig på ett sätt som Rebecca Solnit beskriver:

Att gå vilse: att förlora sig, vällustigt ge sig hän, förlorad i din famn, förlorad för världen, fullständigt uppslukad av det som är så närvarande att allt annat runt omkring har bleknat bort.

Att vara vilse i Walter Benjamins mening är att vara fullständigt närvarande, och att vara fullständigt närvarande är att ha förmåga att befinna sig i osäkerhet och mysterier.

Och man kommer inte bara bort utan går vilse, man förlorar sig, vilket implicerar att det handlar om ett medvetet val, en självvald kapitulation, ett själsligt tillstånd som går att uppnå med geografins hjälp. (Ur Gå vilse av Rebecca Solnit.)

Dagen startar med en skön promenad i en fuktig, välmående lövskog, eller för att vara specifik en bokskog, där kronorna sluter tätt över huvudet på mig, grenarna breder ut sig vågrätt och bladen bildar en tät mosaik vilket gör att nästan inget ljus släpps igenom. Det lilla ljus som silar ned mellan löven är sparsamt och skapar ett alldeles eget trolskt ljus. Så fuktigt är det att det verkar ånga om träden.

På min vandring funderar jag över böckernas betydelse, bibliotekens ursprung och betydelsen av berättelser. Jag har brutit upp från vardagens mönster, det vana och trygga och begett mig ut. Själen och kroppen aktiveras. Jag möter människor både i verkligheten och genom fiktionen som jag inte skulle möta annars. Genom att vandra till synes planlöst tar jag i anspråk möjligheter som jag annars inte ser och får därmed ett annat perspektiv på min omgivning i en tid då så mycket händer att det är svårt att se helheten. Utan rörelse inget liv. Det generella mönstret är att livsmiljöer för samhällen, organisationer och individer blir allt mer komplexa.

Bibliotekens betydelse för lagring och bevarande av litteratur och människans förmåga att distribuera böcker och kunskap har haft en avgörande betydelse för den historiska utvecklingen i vårt samhälle. Man kan väl säga att våra förfäder trodde att tillgången till kunskap inte bara bringade lycka, välstånd, hälsa och rikedom åt människan utan även att det skulle lägga grunden till ett jämlikt och rättvist samhälle. Mångfalden har alltid funnits på biblioteken med fragment av olika världar med berättelser och transaktioner av olika slag. I Sverige är offentliga bibliotek en självklarhet, då det i bibliotekslagen står uttryckt att ”varje kommun ska ha folkbibliotek”. Alla som har ett lånekort har möjlighet att ta del av bibliotekens resurser, både på plats och som hemlån.

Där i bokskogen slår det mig att jag inte vet om trädet bok hänger samman med ordet bok som betecknar boken i ett bibliotek. Informationen jag hittar är att ordet 'bok' som betecknar den bok vi läser, troligen har sitt ursprung i att tidiga böcker ristades på tunna skivor av bokträ som häftades ihop till böcker. Ordet är belagt i svenskan som 'bök' sedan åtminstone 1600-talet och böjdes från början i plural som 'bökar'. Även andra indoeuropeiska språk har liknande kopplingar mellan sina ord för bok och trädet bok.

Med fotografiets hjälp försjunker jag in i en annan värld för en stund. Jag återknyter till fragmentet. Fragment som betyder brottstycke, spillra eller skärva. Ibland en del av något större. Andra gånger ett lösryckt stycke. Med fotografier producerar jag nu egna böcker. Jag blandar gammalt och nytt och försöker tvinga fram en framtidsvision.

I fotobokens form träder olika berättelser och erfarenheter fram, präglade av vår gemensamma samtid och tidsanda. Fotoboken som konstform ledde mig tillbaka till barndomens sammanfogande av fragment där längtan efter att formulera en helhet med en personlig berättelse av bild, text, arkiv och olika typer av material har vuxit sig allt starkare.

I min senaste bok, som är ett samarbetsprojekt, har fotografier och intervjuer från två olika städer sammanfogats med ett historiskt bildmaterial och faktatexter. Drömmen om framtiden då och framtiden nu uttrycks genom ett körverk av intervjufragment varvat med olika bildflöden. Både rösternas och platsernas geografiska förankring har decimerats för att sammanbinda två städer. Boken har också flera avsnitt med faktarutor och ett historiskt bildmaterial som uppmärksammar likheterna mellan städerna. Det drömlika som finns i intervjuerna och fotografierna fångas upp i valet av material. Genom olika fragment har vi genom våra vittnesmål och skildringar försökt skapa ett personligt sätt att berätta om världen.  

Det finns en önskan om att göra kunskap mer åtkomlig. Drömmen är att berättelserna ska göra oss klokare när vetandet finns inom räckhåll. Tillgängligheten av olika exempel på berättelser torde göra oss mer eftertänksamma. I framtiden borde vi kunna foga samman alla fragment av nya och gamla berättelser till en helhet där vi öppnar för nya sätt att berätta. Våra sinsemellan olika berättelser skulle kunna prata med varandra, de olika delarna skulle kunna bli en helhet.

För att återknyta till Rebecca Solnit och Gå Vilse:

”Det som man inte alls vet vad det är kan ofta vara just det man behöver hitta, och för att hitta det behöver man gå vilse.”

 

Annika Thörn Legzdins är konstnär, gallerist och för närvarande ordförande för Fotoförfattarna på Svenska Fotografers Förbund. Annika Thörn Legzdins är utbildad på Institutionen för Konst, Konstfack Stockholm 1996-1999, och Kungliga Konsthögskolan 2014-2016.

Fotoförfattarna är en sektion inom Svenska fotografers förbund som verkar för att stärka den fotografiska litteraturens ställning, samt för att stödja fotografer, både inom och utom förbundet, som ägnar sig åt bokutgivning.

TILLBAKANÄSTA

Deconstructing, Diagramming, Dreaming - A Synthesis of the Two Cities Daugavpils & Detroit. Mått på bok: 14,5cm x 20cm. Fotografi, text, illustration i bok Annika Thörn Legzdins & Anna Tullberg. Bilder på bok ovan: Robin Hayes. Förord: Alf Rehn. Koncept och design: Sandra Praun & Oscar Guermouche. Förlag: Praun & Guermouche.