1)Chris Kraus, porträttbild Linda Bergman. 2-7) Installationsbilder ur utställningen Films Before and After på Index Foundation i Stockholm fotograferade av Emmeli Person. I utställningen presenteras Kraus kompletta filmproduktion som gjordes mellan åren 1982-1995. Filmerna presenteras med några exempel av hennes böcker som korsar film och litteratur. Utdrag ur böcker som I Love Dick, Aliens & Anorexia, Torpor och Summer of Hate, och teoretiskt förankrade böcker som Where Art Belongs och Video Green är en del av utställningen som gestaltar Kraus förmåga att hoppa mellan film och litteratur, och tillbaka till film igen.
Den 30:e maj 2019 träffar jag Chris Kraus i samband med hennes separatutställning på Index Foundation i Stockholm. Jag har en halvtimmes intervju med den legendariska författaren, som bor och är verksam i Los Angeles men är född på Nya Zeeland. Chris Kraus är vänlig, mild och sitter mycket nära när vi pratar på ett sätt som känns intimt, öppet och som att det är en person utan problem med just närhet. Hon svarar väldigt direkt och okonstlat på alla mina frågor. Hon frågar själv. Hon är intresserad av vad jag gör, tänker, hur jag arbetar. Detta känns relevant att berätta i förhållande till hennes konstnärskap och för att det inte är helt vanligt i en intervjusituation. Ofta är den intervjuade upptagen med att framställa sig själv på bästa sätt och jag, som den som intervjuar, är ett verktyg för den intervjuades berättelse men inte så mycket mer. Jag upplever henne som en person som inte viker undan i mötet med omvärlden och som gärna tar in och ger. Detta är förstås en kort analys av ett kort möte men något som jag också upplever återspeglas i hennes verk.
Veckan innan vi ses ser jag mängder av intervjuer med Kraus på nätet. Jag kan hennes röst utan och innan när vi möts. Hon har en fin röst som är behaglig att lyssna till. En av mina frågor till henne är vilket som är det bästa råd hon fått. Hon svarar att det var ett råd hon som ung fick av en dramalärare, som sa: ”Du ska inte bli skådespelerska”. Jag tänker att med den rösten hade hon varit en fin skådespelerska. Det går inte att undgå att lyssna på det hon berättar, inte heller att sluta läsa det hon skriver.
För mig är det intressant att höra hur hon arbetar och jag låter intervjun följa det spåret. Chris Kraus är konstkritiker, konstnär, redaktör på förlaget Semiotext(e) och som sagt berömd författare. Tidigt i intervjun berättar Kraus att hon känner sig väldigt klar med en bok när den väl kommer ut och egentligen vill lägga den bakom sig. Vad det gäller filmerna som visas på Index Foundation, vilket är hennes kompletta filmproduktion, känner hon likadant. Utställningen är fint kurerad med sidor ur hennes böcker uppförstorade på väggarna. De valda textstyckena behandlar just hennes filmproduktion, som är ett återkommande tema i hennes böcker. Kraus är väldigt speciell som konstnär då hon låter olika genrer, olika uttrycksmedier, fiktion och verklighet glida in och ut ur varandra friktionsfritt. Kraus berättar att idén att kombinera text och film i utställningen kom från Marti Manen på Index Foundation och att hon gillar presentationen av hennes verk. På en hylla bredvid varje förstorat textstycke hänger den bok stycket är taget ur, som en tredimensionell källförteckning med möjlighet till vidare läsning i utställningen.
Film Stills Chris Kraus:1)Gravity and Grace (1995), 16mm överförd till video. Längd: 1 timme 29 min. 2) How to Shoot a Crime (1987). Co-director: Sylvère Lotringer. Digital video. Längd: 28 min 50 sek. 3) Foolproof Illusion (1986), digital video. Längd: 17 min 41 sek. 4) The Golden Bowl or Repression (1984-88), 16 mm överförd till ¾ video. Längd: 12 min 23 sec.
I boken Aliens & Anorexia skriver Chris Kraus om sin film Gravity and Grace, vilken vi kommer att prata om då jag frågar henne om hon gjort sina filmer med hjälp av ett stort team. Hon berättar att fram till just Gravity and Grace gjorde hon det mesta i sina filmer själv men för just den filmen åkte hon tillbaka till Nya Zeeland. På Nya Zeeland hade de på den tiden ingen tradition av independentfilm, gerillafilm eller experimentell film. Om någon skulle göra film där skulle det finnas finansiering, catering och ett stort filmteam.
Kraus berättar hur chockerad hon var första dagen, då det var 80-tal personer på hennes inspelning. Hon berättar hur hon tänkte: ”Vad ska jag göra med alla dessa människor?” Kraus var van vid att det bara var hon, en filmfotograf och skådespelarna och att de fick förflytta sig från inspelningsplats till inspelningsplats i taxi. I de mindre filmproduktionerna berättar hon hur hon fick be människor att arbeta för lite pengar eller inga pengar alls. Det var tröttande och hon säger att hon inte skulle kunna göra det mer. Då är det enklare att skriva. Allt du behöver är dig själv, din dator och ett rum. Chris Kraus talar om sitt skrivande som en slags performance, även om skrivandet sker i ensamhet och på ett papper istället för framför en publik. Hon började skriva ganska sent i livet och innan dess studerade hon skådespeleri och just performance. Hon berättar att det inte känns som att hon skriver sanningen utan att hon upplever det som att hon skriver genom en mask. Hon betonar att det inte betyder att det hon skriver är falskt, för en mask kan vara en slags sanning, men att hon ändå antar en mask för en bok.
Kraus är också redaktör på förlaget Semiotext(e) och vi diskuterar det arbetet. Hon förklarar att Semiotext(e) också är ett slags konstverk och hon separerar det inte från sina andra verk på så sätt. Semiotext(e) är ett samarbete mellan Kraus, Sylvère Lotringer och Hedi El Kholti. De delar inte bara på förlaget utan flera saker i livet, är vänner och Kraus beskriver det som att Semiotext(e) därmed är mer än ett företag. Hon kallar det inte för en professionell verksamhet utan en amatörverksamhet med betoning på att ordet amatör i detta sammanhang står för kärlek. Utgivningslistan är som en intellektuell dagbok skapad av de tre, menar hon, som visar på vad de tyckt har varit viktigt att lyfta vid olika tidpunkter. Som redaktör försöker Kraus vara den mest förstående läsare hon kan vara och försöker greppa kärnan i vad skribenten försöker åstadkomma. Hon berättar att Hedi El Kholti är hennes redaktör sedan en väldigt lång tid och att hon upplever just de nämnda kvalitéterna hos honom, att han visar på en djup sympati för vad hon försöker göra som författare. Han är hennes förstaläsare och hon sänder honom kapitel efter kapitel allteftersom boken växer fram.
Vad det gäller både böcker och filmer har Chris Kraus som sagt svårt för att se tillbaka. Jag frågar henne vad hon tycker om sina filmer idag. ”Jag ser inte på dem”, säger hon och skrattar. Efter att under produktionen ha levt med verken så intensivt är hon verkligen färdig med dem. Som exempel tar hon upp biografin hon skrev om Kathy Acker (After Kathy Acker - A Biography), som kom ut 2017, där hon varit uppslukad av Ackers verk och liv i åratal och där hon när den var klar bara ville gå vidare. Det går i detta läge inte att undvika att fråga hur det känns att få frågor om boken I Love Dick, som Kraus skrev 1997 och som blivit kultklassiker som Kraus nu fått prata om i intervjuer i över 20 år. Hon berättar att det känns som att hon verkligen ansträngt sig med den boken och tvingat sig själv att ända gå tillbaka i tiden, då den berör läsare fortfarande.
När jag frågar Kraus om vad hon skulle ge för råd till andra konstnärer poängterar hon vikten av uthållighet. Hon tar sina filmer som exempel, för att även om de som hon uttrycker det inte betyder något för henne längre, är det ett sådant nöje för henne att alla begär, all energi och de tankar och den passion som hon investerade i dem för tre decennier sedan nu når en publik. Hon tror inte det hade hänt om hon som konstnär bara försvunnit. Hon poängterar vikten av att hon fortsatt arbeta, med ett annat medium som skrivandet, men dock. Hon menar att även om man inte hittar en publik på en gång så kommer det ske om man fortsätter arbeta vidare tillräckligt länge.
Linda Bergman (f.1976) är konstnär/fotograf, konstvetare och skribent/kritiker utbildad på bland annat Stockholms universitet, Uppsala universitet, Linnéuniversitetet och Konstfack. Linda Bergman driver bokförlaget Boris Press och är chefredaktör för och medgrundare av VERK tidskrift.
Chris Kraus (f.1955) är idag en kulturell ikon. Som författare, redaktör och konstkritiker har hon publicerat en rad olika böcker som skildrar subjektiva erfarenheter i kombination med teori och konst. Hennes böcker inkluderar även konstkritik och teori sammankopplat till vardagliga händelser. Förutom kritikerrosad författare är Kraus även filmskapare och har i sitt konstnärskap producerat en serie filmer som monterar ner tidigare pre-konfigurerade format genom att undersöka hur emotionella kopplingar relaterar till kunskapsproduktion. Kraus kända bok I Love Dick blev 2017 tv-serie på Amazon Video med Kevin Bacon, Kathryn Hahn och Griffin Dunne i rollerna.