Att ordet fotografi betyder ”att skriva med ljus” har nog alla som intresserat sig för fotografi, troligen läst i flertalet texter, men vad som menas med ”ljus” kan jag inte erinra mig att några av dessa texter tagit upp. Att det som avses, är de elektromagnetiska våglängder som våra ögon uppfattar, tas för givet. Överensstämmelsen mellan de ljuskänsliga emulsionerna och, det för oss synliga spektrat, har dock inte alltid varit särskilt god, utan har utvecklats efterhand [1]. Utanför det för oss synliga spektrat, finns både längre och kortare våglängder – närmast utanför återfinns ultravioletta och infraröda våglängder som båda kan uppfattas som ljus, av vissa insekter och fåglar, samt lika så av olika fotografiska material och kamerasensorer. Den fotografiska känsligheten kan också sträcka sig ännu längre ner i de kortare våglängderna och påverkas både av röntgenstrålning och radioaktivitet. Två konstnärer, som i sina arbeten nyttjat fotografins möjlighet att avbilda våglängder på var sin sida utanför det för oss synliga spektrat, är Mandi Gavois och Lina Selander.

En bit utanför Kumla finns den så kallade Kvarntorpshögen, omnämnd som Sveriges största industriminne [2]. Miljöskandal är tyvärr en mer rättvisande beskrivning för något som sannolikt är den största enskilda miljöförstörande verksamheten i modern svensk historia [3]. Från1942 till 1966 bedrevs här ett skifferoljeverk som årligen utvann 100 000 kubikmeter olja ur skiffret som bröts i området, och vid nedläggningen efterlämnades ett svårt sargat landskap och ett 110 meter högt berg av skifferaska som läckte svavelångor och höll en innertemperatur på 300 till 500 grader, då askan som lades på hög under åren inte hade kallnat [4]. Snart 60 år efter det att verksamheten avvecklades pyr det fortfarande i ”berget” som nu svalnat till knappt 100 grader på det stora hela, men som i vissa partier når upp till 700 grader [5].

Under 2020 fotograferade Mandi Gavois Kvarntorpshögen med en värmekamera, en kamera med en känslighet i det infraröda spektrat. I bildserien Matter Mind blir värmekameran till en röntgenapparat som blottlägger vulkanen bakom växtligheten som nu fått fäste på högen. Bland grenar och blommor ser vi rakt ner i en krater med magma, vilket förstärks av de falska färger [6] från den kameramodell som Gavois valt att arbeta med och där olika grader av värmestrålning återges likt färgerna i en eldstad – intensivt gult som övergår till vitt i de allra varmaste partierna, och där orangeröda färger representerar de partier som är något svalare men som här fortfarande är glödheta. Siluetterna av växtligheten, det som i andra infraröda landskapsfotografier vanligtvis reflekterar mest strålning från motivet till filmen eller kamerasensorn, och som i monokroma avbildningar därför återges ljusast, avtecknar sig här i en kall mörkt blålila färg. Också markytan avbildas i denna blålila färg, men där sprickbildningar låter oss se hur bäckar av lava rinner ner för bergssluttningen, och där glödande håligheter i bakom buskagen påminner om de instörtningar, 4 till 5 meter stora hål med över 2 meters djup, som i praktiken kan uppstå när- och varsomhelst på berget, och som de flesta besökare till skidbacken och skulpturparken på toppen, är helt omedvetna om. Kamerateknikens förmåga att registrera och avbilda det vi varken kan se, och dessutom, genom lager av täckmassor försökt dölja, är fantastisk!

Men faktum är att vi inte behöver varken optik eller kamerahus, för att låta de fotografiska materialen visa oss det vi inte kan se. Att skapa fotogram genom att placera objekt på ett ljuskänsligt fotopapper, som sedan belyses i ett mörkrum eller exponerats för solens strålar, har brukats sedan fotografins tillblivelse i mitten av 1800-talet. Innan århundradet var slut hade både röntgenstrålning och radioaktivitet, oavsiktligt, och oberoende av varandra, upptäckts då de påverkat ljuskänsliga emulsioner. Att skapa fotogram genom att belysa objektet med röntgenstrålning istället för med synligt ljus, har dessutom gett oss möjlighet se rakt igenom hud och andra material som för vårt seende är ogenomskinliga. Skuggan av sitt eget skelett var troligen den första icke abstrakta bild som Wilhelm Röntgen såg under sina experiment med de katodstrålerör han arbetade med vid upptäckten av röntgenstrålning [7]. Med åren har vi lärt oss att det inte är så nyttigt att utsätta sig för röntgenstrålning i onödan, pedoskopet – en röntgenapparat för att se fotens passform vid provning av skor – förbjöds efter några årtiondens användning [8], och genom krigsföring och kärnkraftsolyckor har vi också blivit smärtsamt medvetna om radioaktivitetens dödliga inverkan.

Mig veterligt, har radioaktiv strålning inte använts för att skapa fotogram, trotts att fotopapper har en känslighet också för dessa elektromagnetiska våglängder. Men i likhet med Henri Becquerels upptäckt av uransalters förmåga att svärta en ljuskänslig fotografisk glasplåt, har Lina Selander skapat radiografier utifrån uranhaltiga stenar placerade på fotopapper i ljustäta lådor. Till skillnad från ett fotogram är det alltså inte en extern ljuskälla, utan strålningen från stenarna, som svärtat pappret och skapat abstrakta mönster. De 22 exponerade arken är ena delen av Selanders verk Lenins Lamp Glows in the Peasant’s Hut (2011) som bygger på en resa till staden Pripyat nära Tjernobyl. I motsats till om detta hade varit en vetenskaplig undersökning, finns här inga angivelser om stenarnas storlek, mängden radioaktivitet, eller exponeringstidens längd. Istället tillåts mina tankar att vandra fritt.

Den radioaktiva strålningen från de olika stenarna har oftast skapat mjuka gradationer i grå toner på fotopappren, men ibland syns hårdare övergångar mellan mörkare och ljusare toner. Det fantastiska är inte endast hur något osynligt gjorts synligt, utan också hur det getts en materiell form som förstärkts genom Selanders presentation av arken som objekt i en vitrin. I några av bilderna finns avgränsade partier som är vitare än den lätt slöjade omgivningen. Kanske kan det ha varit någon sten utan radioaktivitet som blockerat strålningen från intilliggande stenar? På andra ställen syns mörka små prickar, likt en negativ bild av en stjärnhimmel. Kan stenarna ha avgett radioaktivitet i form av små strålar som träffat pappret, eller kan prickarna uppstått i kontakt med lite utspritt radioaktivt grus? Frågorna till trotts, är jag alls inte intresserad av några svar – att inte veta är så mycket mer spännande.

I en intervju beskriver Selander sin arbetsprocess och samarbetet med sin man Oscar Mangione, kring nya verk – det börjar med ett tankearbete dem emellan – vartefter Selander reser iväg och samlar in material, för att de sedan åter samarbetar i redigeringen [9].

Jag föreställer mig Selanders resväska innehållandes en mängd radioaktiva stenar, och funderar på hur de kan ha avbildats i flygplatsskannern, ifall resan företogs med flyg. En sådan skanner är ju en form av röntgenmaskin, avsedd att genom sin strålning se rakt igenom väskan och genomlysa dess innehåll. Vad skulle resultatet kunnat bli av dessa stenar som inte låter sig genomborras av röntgenstrålarna utan själva utsänder strålning tillbaka mot maskinen? Kanske skulle de två olika våglängderna i motsatt riktning ta ut varandra och utplåna den tänkta bilden på skannerns bildskärm, eller möjligen förstärka varandra och sammanstråla till en slags härdsmälta i skannerns sensor?

Jag gillar att tänka ”genom tekniken”, särskilt på hur jag skulle kunna motarbeta dess avsedda funktion. Funderingar likt dessa är sådana som många gånger ger mig energi och idéer till nya arbeten, men tanken på att radioaktivitet kan exponera fotografiska materiel är inte enbart positiv. Skulle fotopapper kunna exponeras genom att badas i någon av alla de enorma behållarna fyllda med radioaktivt vatten från kärnkraftverket i Fukushima? Och än värre, kommer det likt Anna Atkins cyanotypi-fotogram av alger, bli möjligt att under årtionden framöver göra radiografier av både alger och fiskar, efter det att 1,25 miljoner ton [10] av detta radioaktiva vatten nu släpps ut i havet?

Eva-Teréz Gölin (f. 1972) är verksam som konstnär och bildbehandlare i Göteborg, där hon också undervisar i fotografi vid HDK-Valand. I flera av sina arbeten använder hon sig av processer som utnyttjar maskininlärning och maskinell perception. Hon har studerat vid Konsthögskolan, Novia University och har en MFA i fotografi från Akademin Valand. Hennes arbeten har visats i flertalet utställningar och hon har också gett ut tre artist books.

Mandi Gavois (f.1982), bildkonstnär verksam utanför Falkenberg. Utbildad vid Högskolan för fotografi vid Göteborgs universitet 2008 - 11. Han arbetade som assistent för Anders Krisár 2011 - 16. Aktuell i grupputställningen Polyfoni 6 på Galleri Thomas Wallner 2024 och en duoutställning på Hallands Konstmuseum 2024. Representerad av Galleri Thomas Wallner sedan 2013.

Lina Selander är konstnär och professor i Konst på Konstfack. Selanders filmer och installationer tar ofta sin utgångspunkt i historiska brytpunkter. Det kan handla om relationen mellan minne och perception, fotografi och film eller språk och bild. Selanders verk återkommer till en fascination inför de fenomen och teknologier som möjliggjort bild, och på så vis låtit historien dokumenteras.