Sara Appelgren. Medsols. Installation Skaraborgs sjukhus i Skövde.
Jag vaknar utan att förstå varför. En känsla av olust i kroppen. Det är fortfarande mörkt. Vad är klockan? Bara 04.11. Varför vaknar jag nu? Några irriterande tankar dyker upp. Försöker somna om. Efter någon timme går jag upp. Hoppar i gympaskorna och går ut. Fyller lungorna med frisk luft. Går genom skogen ner mot vattnet. Solen håller på att leta sig upp över horisonten. Ljuset är svagt gult. Morgonen är ny. Känslan från timmarna mellan natt och gryning rinner sakta av mig. Vad var det jag tänkte på? Vad var det jag oroade mig för? Jag minns inte. Med den nya känslan är nattens tankar liksom borta. Allt runt mig utstrålar nytt. Morgonen är ny, dagen är ny. Kanske är också jag en smula ny. Varje dag, en ny dag.
Bara några dagar innan den nybyggda vårdbyggnaden för psykiatri vid Skaraborgs sjukhus i Skövde ska öppna får jag följa med konstnären Sara Appelgren för att se hennes nyinstallerade konstnärliga gestaltning Medsols på plats. Jag har sett skissbilder, modeller och dokumentationsmaterial innan, men nu går vi in i den vårdmiljö för vilken konsten skapats. Vårsolen lyser in genom innegårdens fönster. Avdelningen är formad med en gård i mitten, dagrum runtom och patienters och personals rum på motsatt sida av ett öppet utrymme som löper som en cirkel runt innegården. På de omgivande väggarna finns bänkar inbyggda i utrymmen som det går att krypa upp och sitta som lite skymundan i. Det finns matplatser i en mer öppen del och sittgrupper som omgärdas av rumsavdelare i bågformade rader av lameller. Lamellerna går från golv till tak och är placerade på trettio centimeters avstånd. Det är på dessa 176 lameller vi finner Saras verk, där och på väggarna runtom. Verket består av 11 grupper med väggbild och tillhörande lameller på två våningsplan, på fyra avdelningar. Väggbilder och lameller med snarlikt motiv från samma plats printade på glas infällda i vägg respektive rumsavdelare.
Jag rör mig runt. Försöker föreställa mig hur det kommer att vara för dem som behöver vård här under en tid. När kroppen och själen inte vill samarbeta, när mörkret letat sig in eller när lugnet aldrig vill infinna sig. Det är slutna avdelningar för olika diagnoser och vårdbehov vilket betyder att patienterna är hänvisade till att spendera alla dygnets timmar här. De sover, vaknar, äter, tar del av vården, fördriver tid, äter, sover. Allt som står oss fritt att göra i våra liv är kraftigt begränsat. I och med inläggningen har villkoren för tid och rum ändrats. Jag tänker att det nog kan kännas som att tiden har stannat lite. Jag försöker föreställa mig tankar och känslor i en kropp som nått en punkt när man bedöms utgöra en fara för sig själv. Jag tänker på vargtimmen – när oro för inget särskilt gnager, då demonerna är som mäktigast för att tala med Ingmar Bergman. Och så tänker jag på mötet med ljuset någon timme senare.
I Sara Appelgrens verk har bilder av landskap i milt gyllene ljus placerats så att solens rörelse adderas till rummet. På de omgivande väggarna har hela bilder, hela motiv, fotografier föreställande utsikt över landskap med låg horisontlinje, placerats. De utgör en källa för det uppbrutna motivet, den mer skulpturala delen av verket, på lamellerna. Väggbilden och bilderna som fördelats som långa remsor över lamellerna hör ihop, har samma motiv. Genom korridorerna syns väggbilderna på avstånd. När man närmar sig rumsavdelarna träder bildmotivet fram på lamellerna.
Sara Appelgren, Skissmodell av installationen.
Landskapen som fångats på bild utstrålar ett ljus som när det upplevs i naturen är flyktigt och mäktigt i sin förgänglighet. Den gyllene timmen. Det varma, djupa ljuset som syns en kort stund efter gryning och sedan innan dagens ljus klingar av i skymningen. I de vackra bilderna syns ett tålmodigt väntande på att fånga ett på en gång precist ögonblick, och en rörelse. Bildernas uttryck är mjukt, lent och skonsamt. Jag upplever att de förmedlar något själsligt genom sitt sätt att fånga in ljuset och bjuda in blicken långt in i landskapet. Den låga horisonten ger stort utrymme för himlens färgskiftningar. Konturerna har finstämt tonats ut till skikt med mjuka övergångar mellan olika färglager. Utan hårda skarvar, mjukt och subtilt, likt sfumato, visar de ljusets eget måleri.
Sättet som lamellerna placerats på i relation till varandra, till rummet och till sin väggbild, bjuder in till rörelse. En liten förflyttning av min kropp innebär en ny inblick i landskapet.
Detaljer träder fram. En fågel jag inte sett i väggbilden syns när jag tittar nära på en av lamellerna, en byggnad gör sig tydlig i den nedre delen på en av glasprintarna. Ljuset skiftar beroende på var jag väljer att stå. Bilden spridd över lamellerna lockar till kroppslig och mental rörelse. Vad finns på nästa bild? Hur blir det om jag ställer mig på en ny punkt? Hur ser det ut från andra sidan? Det finns också något filmiskt över upplevelsen. Det uppbrutna motivet, med bild efter bild efter bild, bildar ytterligare en rörelse. En rörelse som inte finns i väggbilden, som har lagts till i mellanrummen, i glappen mellan bilderna, likt en rumslig filmremsa.
Att Medsols skapats för en plats som är möjlig att gå runt ger verket flera olika dimensioner av rörelse och riktning. En handlar om kroppens rörelse, kroppen som bjuds in till en fysisk rörelse i rummet. På ett annat plan finns här cirkuläritet i fler lager. Solens rörelse. En gestaltning av solens, tidens och rummets cirkuläritet. Dygnets riktning. Ljuset över tid. Tiden genom rummet. Tidens gång. Vår tid på jorden.
Sara Appelgren. Medsols. Installation Skaraborgs sjukhus i Skövde.
Vad betyder det att naturens cirkuläritet gestaltas rumsligt? Att genom rumslig gestaltning förmedla det återkommande: dagar, dygn, veckor, månader, årstider, år. Växlingen mellan ljus och mörker. Riktningen framåt, och på samma gång, rörelsen i cirklar. Vad betyder det just i den här miljön? För människorna som befinner sig här? Jag föreställer mig – obeskrivligt mycket. Att ha tillgång till ljusets rörelse när jag hamnat i en svår situation. Ungefär som att ha förmånen av att leva med en utsikt. Att efterhand börja se de små detaljerna i landskapet. Horisonten med olika skarp kontrastlinje, landskapets färger i olika väder, i olika årstider. Det som finns i Medsols är inte i första hand avbildad natur. Det är en rumslig gestaltning av flera rörelser som naturen ger oss. Solens rörelse, vår rörelse, dygnets rörelse – naturfenomen. Det är en konstnärlig gestaltning av naturens sätt att ge oss en ny dag.
Inom psykiatrivården är behoven av olika rumsliga stämningar i vissa hänseenden större än i övrig vård. Dels skiljer sig anspråk på avskildhet och möjlighet att umgås, dels, en mer specifik skillnad, behövlighet av olika mängd stimuli. Beroende på diagnos har patienter olika förmåga att hantera stimuli. En manisk person har mer behov av lugn och därmed begränsat med stimuli, medan en deprimerad person ofta har behov av mer. Det är därför lite extra fint att se vad som händer när jag i slutet av visningen av Medsols tas med på ett varv motsols i dagrummen, och ser att skillnaden i behov tagits hänsyn till. Baksidorna på lamellerna har bevarats vitmålade. Så ett varv i den här riktningen innebär en helt annan upplevelse med avsevärt mindre stimuli att välja för den som vill det. Oavsett riktning så finns ingen början eller slut. Det är upp till var och en att kliva in från där den befinner sig i rummet, i den takt som önskas. En känsla likt den när vi strövar runt i ett landskap, går i en skog eller sitter och tittar ut över en sjö.
När jag lämnar avdelningen och går ut genom sjukhusets entré tänker jag på konstens förmåga att balansera den kliniska miljön, på hur svår miljön kan vara när den består av allt det vita, allt det kliniska, och vilken skillnad en omsorgsfullt gestaltad miljö kan göra. På tåget hem är solen på väg ner och jag tänker på hur Medsols ur mitt sätt att se tonar ner tiden mellan natt och gryning för att istället bjuda in till ljuset mellan dag och skymning.