TILLBAKANÄSTA

Roxy Farhat - en konstnär i konstant flux

Text: linda bergman, verk: Roxy Farhat
publicerat 2019-07-01

Still_HOUSEKEEPING.png

Roxy Farhat - Housekeeping (HDV video, 02:33, 2009)[1]. Verket visades på Index Foundation i Stockholm i Roxy Farhats separatutställning WUH-PSHHH! (2019).

Dina arbeten utspelar sig i gränslandet mellan performance och film, mellan konst och musik, mellan samhällskritik och kommersiell estetik. Genom ifrågasättandet av etablerade identiteter och genrer har du utvecklat ett konstnärligt språk som rör sig fritt över annars strikta genregränser. Det finns parallella och disparata frågeställningar och uttryck som samsas sida vid sida i din produktion, ofta presenterade i starka färger och med en lekfull men samtidigt kraftfull estetik. I videoverket Housekeeping (HDV video, 02:33, 2009) blandar du samhällskritik med dans, musik och videoeffekter. Det finns både ilska och humor i verket. Hur kom det verket till?

2004 bodde jag i Oslo och arbetade som hotellstäderska tillsammans med min gymnasieklasskompis Pernilla Börjesson och vi hittade på en ramsa som var lite som Housekeeping. Vi spelade in den och gav den som födelsedagspresent till en annan städerska på hotellet. Vi tog bilder på oss själva där vi poserade med städhandskar och sprayflaskor med rengöringsmedel till omslaget. Jag jobbade på hotell i Oslo under ett år innan jag bestämde mig för att satsa på konsten. Jag kände mig ouppskattad på den arbetsplatsen, vilket jag tror de flesta städerskorna gjorde. Själva premissen för det jobbet var: ”tro inte att du är något”. Jag sa upp mig och sökte till konstutbildningar och när jag sedan gick på Konstfack flera år senare sökte jag extrajobb på sidan om studierna. Jag tänkte att ”nu går jag på högskola, jag kan få ett bra jobb” men det enda jobb jag fick var just att städa på ett fancy hotell igen. Det kändes som att vara tillbaka på ruta ett. Om det var störigt att jobba på hotellet i Oslo så var detta hotell ännu värre. Exempelvis var våra arbetskläder inspirerade av Hollywoodfilmen Maid in Manhattan [2], vilket var absurt då det är en Hollywoodfantasi och kläderna i filmen inte är lämpliga arbetskläder. Jag städade hotellrum i nylonstrumpor och pennkjol, för det viktigaste var hur vi såg ut inför gästerna. När jag gick där och städade plockade jag upp idén med städerskeramsan igen och gjorde den här låten, smög in en kamera på hotellet i en soppåse och spelade in när jag städade. Detta var 2009 och kamerorna var inte små då, så jag var sjukt nervös. Sedan sa jag upp mig, sydde om mina arbetskläder från hotellet så de blev ännu tightare och fick hjälp av en klasskompis, Sam Hultin, att göra en koreografi som skulle vara baserad på städrörelser och spelade in mig själv framför en green screen [3] på Konstfack. Det är som du säger mycket humor i verket men också mycket ilska. När jag gjorde den tänkte jag på den som en städerskas hämnd och att den skulle fungera som en slags anthem för andra städerskor. De var min tänkta publik i första hand.

Musikvideos är en spännande genre som i hög grad speglar samhället och dessutom i någon slags uppskruvad form. Du har gjort videos till artister som Zhala, The Knife, Gnučči och Marit Bergman. Vad tänker du kring musikvideon som uttrycksmedium och hur skiljer sig ditt sätt att arbeta på uppdrag kontra när du gör videoverk avsedda för konstscenen? Jag upplever att det finns en röd tråd genom alla dina arbeten.

Det finns absolut en röd tråd. Skillnaden är att med musikvideos arbetar jag med någon annans konstnärskap men också en annan konstform, vilket skiljer sig från när jag gör exempelvis samarbetsprojekt då jag arbetar med andra bildkonstnärer. Musikvideon ska ju också existera i en annan värld än ett konstverk gör. Med musikvideos vill jag göra något som är troget mitt eget uttryck men som också får fram det artisten vill förmedla. Med många musikvideos har jag haft ett helt team som jobbar med mig. Det finns fotograf, ljussättare, elektriker bland andra, som i regel inte finns med när jag gör konst. Ibland har jag med en fotograf när jag göra mina egna verk men oftast filmar jag själv.

Roxy Farhat - Film stills ur: Minimal Kompetens [9] och Still Acting Woman [8].

Jag älskar att samarbeta. Jag älskar också mina egna idéer men det kan vara tråkigt att bara vara i sitt eget huvud och att kunna studsa mina idéer mot någon annan gör att det blir det något nytt. Med exempelvis artisten Gnučči så har vi gjort många videos tillsammans och där har jag kunnat leka mycket med uttrycket. Första videon Finders Keepers [4], som var med hästtjejer, var en dröm för mig att göra då jag älskar att rida. Jag började rida när jag var nitton år. Jag fick aldrig rida när jag var liten för mina föräldrar, för det var dyrt och farligt. När jag började rida så var det så tydligt att det inte finns några invandrare på ridskolor, så när vi gjorde Finders Keepers ville vi ha hästtjejer med utländsk bakgrund i videon. Vi jobbade hårt i tolv timmar i sträck (vilket ofta är fallet med musikvideos) för att sätta alla scener men vi hade samtidigt kul. Gnučči är så fantastisk. I alla videos vi gjort tillsammans skulle varje tagning kunnat vara en entagningsvideo, just för att hon är ett sådant leveransproffs.

Använder du dig av bildmanus?

Ja, jag har väldigt detaljerade bildmanus till alla musikvideos, utom till en video som jag gjorde med Gnučči där vi spelade in i en kiosk på Ringvägen. Vi bara var i kiosken i fem timmar och spelade in och hade två GoPros (små actionkameror), där vi fäste en kamera på en dansaren Stina Anderssons rumpa och där jag själv höll en kamera i handen. Normalt när jag får ett uppdrag att göra en video för en låt lyssnar jag helt maniskt på låten och ser framför mig var varje scen börjar och slutar i förhållande till musiken och skriver ut det i tidkod. Så strikt med bildmanus som jag är med mina musikvideos är jag absolut inte i mina konstvideos.

När jag arbetar med musikvideos arbetar jag ofta med fotografen Iga Mikler och vi jobbar med ett helt team, men när jag arbetar med eget material är det ju oftast bara jag och en person till som arbetar och då kan allt vara mycket mer löst och flytande.

Du arbetar en del med arkivmaterial, som jag gissar är från kommersiella bildbyråer bland annat. Hur tänker du kring dessa bildsekvenser, hur du använder dem och kring vad de ursprungligen var/är avsedda för? Jag tänker då exempelvis på hur du byggt upp videoverket How Was Your Morning? (Video, 03:04, 2018).

Still_How was your morning?.jpg

Roxy Farhat - How Was Your Morning? (Video, 03:04, 2018)[5].

Jag undrar verkligen vad dessa bildsekvenser är till för. Jag hittar dem på stock-sidor [6], vissa har jag hittat på YouTube. För några år sedan spelade jag in en video tillsammans med en annan konstnär på ett residency i Malmö. I samband med det gjorde vi en performancekväll med projektioner och då sökte jag särskilt efter objekt filmade framför en green screen på YouTube. Det var som att stöta på en guldgruva. Folk producerar allt möjligt rörligt material, som ett roterande skrivbord, och så lägger de ut det för folk att använda. Jag jobbade också mycket med denna typ av material inför en video med United Colors of Bitchaton [7]. Just de här stock-grejerna tycker jag är väldigt roliga, då bildsekvenserna ska vara så allmänna så att de går att använda till vad som helst, presentera vilken produkt som helst. Det blir allmänt att det blir ingenting. Det blir helt enkelt en tom gest, som ändå på något sätt säger jättemycket. Olika människor ställer sig och presenterar osynliga produkter med gester mot green screen, där du ska kunna lägga in olika objekt i efterhand. Allt är utbytbart. För mig säger det något om tomheten i kapitalismen och den ständigt växande ekonomin till priset av alltings förfall. Det har gått så långt att uttrycket är absolut ingenting.

Verket How Was Your Morning? kom till under väldigt specifika omständigheter. Jag var gästlärare på konstskolan Idun Lovén och bodde då vid Hägerstensåsen och brukade ta med min hund till jobbet. På morgonen åkte vi tunnelbana och tvärbana dit och på vägen hem promenerade vi en lång bit längs motorvägen. Då tänkte jag på hur mycket reklam som finns i det offentliga rummet och hur absurt det är att betala 900 SEK i månaden för att åka tunnelbana och så kan jag inte ens tänka för att det är så mycket reklam överallt. Så att på morgonen färdas genom den här reklamen, sedan gå längs motorvägen gjorde att jag tänkte på infrastrukturen och att samhället är så byggt utefter tanken på människan som en ekonomisk varelse, att jag är en kropp som ska hjälpa till att producera mer profit och att samhället väldigt lite är utformat för en människa av kött och blod med känslor, där dina intryck spelar roll och miljön är viktig för hur du mår. Motorvägarna exempelvis handlar bara om effektivitet. Det ska gå så snabbt som möjligt, många ska kunna åka samtidigt och det spelar ingen roll om det är jätteotrevligt, ser hemskt ut och förstör miljön. En del av den dystopiska känslan i verket kommer också från hur alla alternativ till vårt rådande system framställs som helt otänkbara. “Försök inte föreställa dig något bortom motorvägar och effektivitet. Det finns inget bättre än det här.”  Jag tänkte mycket på detta när jag gjorde det här verket, att jag ville förmedla känslan jag hade vägen till och från jobbet och omsätta den i bild. Hur var din resa till jobbet? How Was Your Morning?

Hur tänkte du/ni kring rummet och hur ni installerade dina verk i den senaste separatutställning WUH-PSHHH! på Index Foundation i Stockholm? TV-skärmar är presenterade på tre triangelformade podier i klarrött, vinrött och en matt rosa färg. På varje sida av de triangelformade podierna, som också är gjorda i tre olika höjdnivåer, finns en TV-skärm. Ett av podierna är placerat i galleriets kontorsdel, ett ljudverk är placerat på toaletten och ett videoverk visas på en liten läsplatta ovanför galleriets kopiator.

Det var Emmeli Person, som arbetar på Index Foundation, som föreslog att vi skulle bygga upp de här scenerna. Det hade varit så tråkigt att bara ha skärmarna på väggen, så jag älskar verkligen hur scenerna blev. Det var tänkt som att varje scen/podium hade sitt eget tema. Vi ville skapa en fysisk upplevelse, en kroppslig relation till podierna och hade därför gjort dem i olika höjdnivåer och de tre färgerna klarrött, vinrött och matt rosa de är målade i är tagna från verket Acting Woman [8], som jag gjorde med Zhala, och vårt smink (färger på läppstift och rouge) i den videon.

Att vi exempelvis placerade verken Minimal kompetens [9] och How Was your Morning? i galleriets kontorsdel berodde på att de relaterar till en kontorskultur och ljudverket och läsplattorna är tänkta lite som gömda easter eggs, en kul överraskning om du hittar dem.

Linda Bergman (f.1976) är chefredaktör för och medgrundare av VERK tidskrift samt konstvetare, skribent, curator och konstnär.

Roxy Farhat (f.1984 i Teheran, Iran) bor och arbetar i Stockholm. Hon har en BFA från Konstfack i Stockholm och en MFA från UCLA i Los Angeles. Tidigare verk inkluderar radiopjäsen Självporträtt för Sveriges Radio med Dimen Abdula och Zhala, filmen HUR med Iga Mikler, filmprojekt med Göran Hugo Olsson, samarbeten som Minimal Kompetens och United Colors of Bitchaton. Hon även verksam som musikvideoregissör och har gjort prisbelönta videor med artister som The Knife, Zhala, Gnucci och Marit Bergman.

Installationsbilder, fotograferade av Emmeli Person, från Index Foundation i Stockholm och Roxy Farhats separatutställning WUH-PSHHH! (2019). [10]

 

[1] Roxy Farhat - Housekeeping: http://roxyfarhat.com/housekeeping.html


[2] Maid in Manhattan (2002) är en film med Jennifer Lopez och Ralph Fiennes i huvudrollerna. Se mer om filmen på: https://www.imdb.com/title/tt0252076/


[3] Green screen är en grön bakgrund som gör det lätt att byta ut bakgrunden vid filminspelningar eller stillbildsfotograferingar.

[4] Se Finders Keepers med Gnučči av Roxy Farhat på: https://vimeo.com/76864921


[5] Roxy Farhat – How Was Your Morning?: https://fjardescenen.folkteatern.se/node/9

[6] Arkivfoton/filmer (stock photography) är professionella fotografier/filmer av platser, landmärken, natur, händelser eller personer som köps, säljs och kan användas och återanvändas för kommersiella ändamål.


[7] United Colors of Bitchaton är ett samarbete mellan Roxy Farhat, Sarah Cromarty, DRE och Eden Batki. Se United Colors of Bitchaton – Not Your Bitch på: https://www.youtube.com/watch?v=Gd-2WOyl9W0

[8] Acting Woman (performance/video, 05:04, 2017) av Roxy Farhat och Zhala.


[9] Minimal Kompetens (performance, installation och video, 06:52, 2014) av Roxy Farhat, Johanna Friedman och Hanna Stenman.

[10] Zhala - I´m in love (music video, 03:55, 2014), How was your Morning? (Video, 03:04, 2008), ThE KNIFE- A TOOTH FOR AN EYE (MUSIC VIDEO, 04.34, 2013. CO-DIRECTED WITH KAKAN HERMANSSON), MINIMAL KOMPETENS (PERFORMANCE, INSTALLATION OCH VIDEO, 06:52, 2014. I SAMARBETE MED JOHANNA FRIEDMAN OCH HANNA STENMAN), housekeeping (HDV VIDEO, 02:33, 2009), WELCOME (00.22, LOOP, 2019), MINIMAL KOMPETENS (PERFORMANCE, INSTALLATION OCH VIDEO, 06:52, 2014. I SAMARBETE MED JOHANNA FRIEDMAN OCH HANNA STENMAN), THINK TANK (00:14, LOOP, 2019).