Gustav Gräll, ur projektet Blues från Sverige.
Snöflingorna yr, kylan biter och himlen hänger tung.
Ändå kämpar vi på.
Skrapar rutor, stretar längs den gröna och blå linjen, ställer upp för laget.
Hänger i, nöter på, rättar oss i ledet.
Men så ibland får vi andas ut,
släppa ner axlarna.
Känna storheten i landskapet, tryggheten i det hemvana och värmen i ljuset.
Ljuset som får träden att luta sina skuggor mot husväggen och som förnimmer en vår.
En vår då vi ska tina upp och
allt ska bli härligt igen.
Jag tittar på Gustav Grälls bilder från vinter-Sverige och skriver ”den lilla människans strävan” i mitt anteckningsblock.
Kanske är det jag som gör mina egna projiceringar – jag som är uppvuxen i det skånska slask-bältet och alltid har varit på väg någon annanstans. Ofta rent fysiskt från en blåsig busskur invid en länsväg.
Själv är Gustav född i november – ”månaden som alla beskrev som årets absolut mörkaste och tristaste period”.
- Som barn försökte jag alltid sälja in oktober som värstingen i stället, berättar han på telefon.
Utan större framgång. Födelsedagsmånaden var, och förblev, grå.
Gustav Gräll, ur projektet Blues från Sverige.
Uppvuxen i Valbo utanför Gävle kan han relatera till det kalla och råa i Tunbjörks ”Vinter”. Men även om han och Lars ofta jämförs som fotografer, och för sin förmåga att skildra det vardagliga, dras inte Gustav till det tungsinta på samma sätt.
- Mycket av det jag fotograferar är en slags förlängning av min uppväxt i småstaden. Det är sådant jag har sett och upplevt och känt – och som många som också har växt upp i en mindre stad, kan känna igen sig i. Hur en konsert, med egentligen vilken artist som helst, kunde skapa en förväntan i flera veckor. Hur man absolut inte ville missa en ”pizzakväll” på den lokala restaurangen. Hur en egen bil kunde betyda allt, redan i 14-årsåldern. Besöken på Valbo köpcentrum, helgens avgörande pingismatch. Det stora, men långt ifrån storslagna.
Som inflyttad till Stockholm för 13 år sedan kan han ibland sakna den där känslan av happenings och ”Det där ska bli kul!”
- I storstaden är man mer bortskämd, missar man en grej här händer det ju alltid något nytt.
Och kanske är det det där ”förväntanshålet” han försöker fylla genom sitt fotograferande, tänker jag under vårt samtal. Kanske är det längtan efter magin i det lilla som gör att han till exempel alltid väljer en ny väg när han ska någonstans?
- En gång frågade jag en kollega vilken väg han skulle ta när han körde hem från jobbet. ”Samma som vanligt, så klart. Eller vad menar du?”, svarade han – och jag kunde inte alls relatera!
Gustav Gräll, ur projektet Blues från Sverige.
Han beskriver hur han i början av sin fotografkarriär bestämde sig för att låta bilen stå kvar i garaget och i stället gå, cykla eller åka kollektivt till sina uppdrag.
- Jag kände att jag bara tog mig från punkt A till punkt B hela tiden. Gjorde ett jobb, tog bilen hem och utvecklades inte alls. Jag hade svårt att hitta det lustfyllda i fotograferandet.
När han bytte färdsätt fick han se så mycket mer av Sverige – och vardagen.
- Idag hoppar jag ofta av en station tidigare än jag behöver och går sista biten. Och ofta är det på de där promenaderna som mina mest omtyckta bilder blir till. Plus att de ger mig en större förståelse för den jag ska fotografera. På vägen dit får jag en uppfattning om vilken miljö han eller hon lever i, och hur vardagen ser ut just där.
Kameran hänger alltid över axeln, det vet alla som har träffat Gustav Gräll. På Instagram har han över 25 000 följare och i somras ställde han ut ”Blues från Sverige” på Galleri Kontrast i Stockholm. Många undrar när han ska ge ut sin första bok.
- Problemet är urvalet, jag har så mycket bilder. Jag har försökt, men så går det två månader och så har jag plötsligt tagit 20 000 bilder till…
Det flitiga fotograferandet har inte bara resulterat i fulla hårddiskar och ett väldigt aktivt flöde på sociala medier, det har också gjort honom mer säker på vem han är som fotograf.
- När jag gick på Nordens fotoskola på Biskops-Arnö var ”vilken fin bild!” det tråkigaste betyg man kunde få. Idag gör det mig genuint glad!