Harald Lönnqvist, fotograferad av Leif Wigh.
I arbetet med att uppordna de olika museisamlingarna fann vi bilder av en rad intressanta fotografer. Kända som okända. I Bäckströmsamlingen fann vi ett tjugotal fotografier av Harald Lönnqvist. En fotograf som under 1920- och 30-talen deltog i en rad olika utländska bildexposéer och salonger. Någon ytterligare information om Lönnqvist fanns då inte att få. Men i Nordisk Tidskrift för Fotografi fanns på sina ställen publicerade bilder av Lönnqvists hand med bylines i form av titel, namn och bostadsort. De flesta angav att han tydligen varit verksam i Gävle. Äldre fotografer som Karl Sandels och Curt Götlin tillfrågades och de var nästan helt säkra på att Lönnqvist avlidit under 1950-talet.
Nyfikenheten ledde till en omfattande personforskning med bistånd av pastorsexpeditioner och kyrkböcker. Datoriseringen var då ännu inte inledd i Svenska kyrkan. Däremot hade Mormonkyrkorna bidragit med medel så att kyrkböckerna kunde avfotograferas. Genom att gå igenom mängder av information i Gävle så fann jag äntligen Harald Lönnqvists namn. Där fanns också information om att han flyttat till Stockholm 1934. I Stockholm upptäckte jag senare att han endast stannade i tre år innan han flyttade vidare till Norrköping.
Vid sökningarna i Norrköping framgick att Lönnqvist arbetat där ett tiotal år innan han flyttade till Katrineholm. Men då hade han avslutat sin fotografiverksamhet. I tidigt 1960-tal övergav han det sörmländska samhället och flyttade till Örebro. Och där blev det tillfälligt stopp i sökandet. Det fanns där i församlingsuppgifterna inga uppgifter om att han flyttat vidare eller avlidit.
Han kanske lever, var min första tanke. I församlingens telefonkatalog fanns en person med namnet Harald Lönnqvist angiven. Så återkommen till Skeppsholmen skrev jag ett brev till Lönnqvist på den angivna adressen och angav att jag skulle ringa honom någon dag senare. Men ibland griper märkliga sammanträffanden in. Samma dag som Harald fick brevet knackade det på hans dörr. Utanför stod en journalist och en fotograf. De arbetade för Nerikes Allehanda och samarbetade om en serie med märkliga fastigheter i Örebroområdet. Harald bodde i ett minst sagt märkvärdigt hus. Så deras intresse var inte att undra över. Harald och journalisten tittade runt i huset och fotografen letade efter en bra plats för en porträttbild på Harald.
Fotografen såg plötsligt mitt brev. Eftersom vi var bekanta tittade han litet extra nyfiket och läste brevet. När Harald och journalisten återkom sa fotografen: ”jag tror att vi hittat en levande död”. Så de övergav tanken på huset och koncentrerade sig istället på Harald.
Dagen därpå ägnades Harald fyra helsidor i tidningen med bilder och intervju. Ett par dagar senare ringde jag Harald som lite stressat berättade att han inte fick vara ifred nu. ”Alla tanter i Örebro vill visst bli fotograferade av mig.” Dagen därpå satt jag mig i bilen och for iväg till Örebro. Adressen var Glomman 123. Harald tog emot mig med nybakade wienerbröd och nybryggt kaffe.
Torrborstar du, frågade han. Jag tittade lite osäkert på honom. Då berättade han att han var Waerlandist och vegetarian. Varje morgon borstade han sin kropp med en hård borste för att hålla sig i form. Käkade kruska och grönsaker. Så jag var tvungen att själv äta upp wienerbröden. Jag intervjuade honom. Han berättade att han var innerligt trött på fotograferandet och önskade att han istället hade arbetat som trädgårdsmästare.
Som pensionär hade han tänkt sig att utveckla sitt måleri. Han hade på de få lediga stunderna i livet målat litet. Så nu skulle det bli dags att på allvar skapa bilder med andra tekniska hjälpmedel. Men av det blev intet. Haralds hustru Signe drabbades av Parkinsons sjukdom och han beslutade sig för att vårda henne i hemmet. Han bar henne i hemmet, ut till en väntande taxi och in på sjukhuset för vård och undersökningar. Han blev sned i kroppen och drog på sig vissa smärtor. Något som han försökte arbeta bort med diverse kroppsövningar.
Harald blev ensam i sitt hus och i sin mer än lovligt vildvuxna trädgård. Efter den stora artikeln i Nerikes Allehanda gjorde filmaren Claes Gabrielsson som var verksam i Örebro tillsammans med två kolleger en tv-film som fint beskrev Harald.
Under 1950-talet gav Harald upp fotograferandet. De första tio åren i Norrköping hade varit bra och ateljén bar sig väl. Han investerade i ny utrustning och kunderna strömmade till. Men så började marknaden förändras. Gemene man började själv fotografera och ansåg sig vara minst lika skickliga som yrkesfotograferna. Kamerorna blev samtidigt mer lätthanterliga och fotograferna fick i flera fall börja framkalla negativ åt amatörfotograferna. Det blev andra tider. Harald avskydde både småbildskameran och färgbilderna. Så han lade av. Han och hustrun Signe flyttade ut på landet.
Harald Lönnqvist (1898-1990) köpte sin första kamera redan före första världskriget för pengar han tjänat i faderns byggfirma under sommarlovet. Efter att studerat vid Tekniska Läroverket i Västerås började han som praktikant hos fotografen Ernst Blom. Han var inte helt säker på att han ville bli fotograf och arbetade därefter som kontorsbiträde vid Asea en tid. Men så beslutade han sig. For till Stockholm. Gick upp till hovfotografen Ferdinand Flodin vid Norrmalmstorg. Han fick en praktikantplats på direkten och som kunnig i mörkrumsarbete fick han dessutom betalt för arbetet. Men när han erövrade både diplom och hedersomnämnande i Fotografiska Föreningen blev Flodin sur.
Han började då arbeta hos den då inte mindre kände Anders Wiklund. Han fick förtroendet att ta hand om Wiklunds filial i Falun. Senare efter några månader hos olika fotografer i Jönköping och Östersund blev han inkallad till Västermanlands regemente i Västerås. Efter militärtjänsten började han arbeta hos det välkända fotografiföretaget Bernhard Hakelier i Örebro.
Hos Hakelier blev han bekant med Signe som senare skulle bli hans hustru. Men Signe ville inte ingå äktenskap med en fotograf som inte hade en väl inarbetad rörelse. Så Harald for iväg till Gävle där han hittade en bra lokal. Han fick draghjälp och bistånd av vänligt sinnade journalister och fick därmed fart på verksamheten. Han skickade efter Signe som började arbeta i ateljén samma dag som hon anlände Gävle. Hon var kunnig i retuschering, ekonomi och visste väl hur man tog hand om kunderna när de anlände.
Efter tio år i Gävle flyttade de till Stockholm och hyrde Jaegers gamla ateljé. Ingen av dem trivdes i huvudstaden. Kundunderlaget var svagt och konkurrensen stenhård. Efter tre år blev det Norrköping där affärerna gick mycket bättre. Men som sagt under 1950-talet blev allt sämre för porträttfotograferna och Harald avslutade sin fotografiska verksamhet.
Fotografi av Harald Lönnqvist, utan titel.
Redan under de första åren på sin yrkesbana började Harald sända fotografier till salonger och tävlingar i både Sverige och utlandet. Idag är det svårt att göra sig en bild av den enorma betydelse dessa tävlingar och salonger hade i tidigt 1900-tal. Ibland kan denna företeelse verka litet löjeväckande med sina märkliga tävlingsregler och stränga bedömningar men för Harald och hans jämnåriga var det ett fantastiskt tillfälle att mäta sina krafter med andra länders fotografer. Harald fick själv aldrig möjlighet att resa utomlands. Det var inte heller så vanligt som det blev i den senare delen av århundradet men Harald följde i fantasin sina bilders resor över världen, till USA och till olika städer i Europa. Så vad han kunde kosta på sig var portot till försändelserna och till att dagdrömma. Anseendet i hemlandet växte med framgångarna utomlands. Han bidrog till att göra svensk fotografi känd och uppmärksammad utomlands. Fotografiska Föreningen belönade honom för att han spred goodwill utomlands och 1937 erhöll han diplom och medalj för att han fört fram nationens namn utomlands. Diplomet undertecknades av Helmer Bäckström och K.O. Sjöström. Två namnkunniga profiler i det dåtida fotosverige.
Han deltog inte i vare sig Svenska Fotografernas Förbunds aktiviteter eller i Fotografiska Föreningens. Han umgicks överhuvudtaget inte med fotografer utan med konstnärer inom andra områden. Två fotografer som han dock av och till träffade var Jan de Meyere och John Hertzberg. De uppskattade Lönnqvist bägge två.
Flera av hans bilder var utförda enligt tidens smak och humor. Tabletopbilder av leksaker, mjuka djur och andra föremål. Idag är dessa bilder enbart att betrakta som dokument från en svunnen era. Däremot utförde Harald bilder med motiv från städerna där han arbetade. De är betydligt mer intressanta och vittnar om hans formkänsla parad med en klar syn för vad som gjorde sig i bild. Hans landskapsstudier var också av betydelse och utan nationalromantiska drag. Även bilderna av Allan Ebelings keramik väckte uppmärksamhet både i Sverige och utomlands. Harald Lönnquist donerade 1980 etthundrafemtiotvå bilder till Fotografiska Museet. Bilder som han sparat ifall något museum någonsin skulle bli intresserat av hans konst!