Mikko Rikala. 1) Sea in my pocket. 2) Year in my pocket (autumn). 3) Year in my pocket (spring). 4) Year in my pocket (summer). 5) Year in my pocket (winter).
Minnet av våren i fickan försvinner långsamt under sommaren.
Först, vad vi ser.
Ett fotografi av en vattenyta, med lätta vågor och speglingar av solen. Det är taget i augusti 2014, bilden har sedan vikts två gånger och lagts i konstnärens ficka. Platsen är för betraktaren okänd och allteftersom tiden går och fotografiet stannar kvar i fickan försvinner vattenytan, för att bli enbart en spillra av vad den en gång var. Bilden har i december, efter flera månader i fickan, slitits så till den grad att den nästan helt dunstat bort. Årsringarna som täcker hela bilden berättar en ny historia, hoppet om att bevara ett minne har gått förlorat. Genom sin dokumentation av denna process i verket Sea in my pocket skapar Mikko Rikala ett förlopp av snabbspolad tid och fotografierna blir en del av ett kretslopp. Platsen förblir okänd för betraktaren och trots, eller är det tack vare, sin anonymitet går mina tankar till det vatten som jag själv vill erinra mig om. Mina egna minnen hjälper till att slutföra fotografiets historia som till slut försvinner bort.
Det har blivit vår, isen håller på att smälta, körsbärsblommorna har slagit ut och regnet känns varmare. Det kollektiva minnet av föregående vår har långsamt under året blivit till fragment och varje vår föds ljuset/hoppet på nytt. I Rikalas verk Year in my pocket (spring) har minnet av våren i fickan försvunnit långsamt under sommaren. Som en vulkanö tittar en sten fram ur den bräckliga isen, en lavaström av is sträcker sig ut ur bilden men fotografiet känns varmt. Platsen är en annan, det vet jag som hemligheter viskade till mig, men min blick ser det som samma.
Platsens vikt, platsen är vikt.
I de båda fotografiska serierna finns en romantisk tanke om att hålla fast vid minnet av en plats, och är ett fastställande av att platsen är viktig genom att dokumentera den. Rebecca Solnit beskriver i sin bok Det avlägset nära: ”[…] hur vi ofta pratar om kärleken till platser men sällan om hur platserna älskar oss tillbaka, om vad de ger oss. De ger oss kontinuitet, något att återvända till, och de erbjuder en förtrogenhet som gör att någon del av våra egna liv fortfarande har ett samband och ett sammanhang[…]” [1]. Det är kontinuitet jag fastnar för, känslan av att en plats skapar ett lugn hos oss är ofta förbundet med platsens trohet. Platsen försvinner inte, den förändras med årstiderna men den finns kvar. Minnet av en plats blir sekundär jämfört med den faktiska vetskapen om att platsen finns kvar för oss. Ett minne är fragilt och försumbart.
Vi befinner oss i landskapet Mellersta Finland vid landets näst största sjö, Päijänne. Vattnet har en historia som vik i Ancylussjön men blev sedermera en insjö vid landhöjningen. Det är ett vatten som följt med Rikala i hela hans liv. Han har vuxit upp vid en del, studerat vid en annan och idag dricker han vattnet varje dag i sitt hem i Helsingfors. 119 kilometer lång är sjön som räknas som den längsta i Finland. Jag ser framför mig alla de nyanser som reflekteras på ytan, hur de förstärks av solen. De höga träden som sträcker sig längs med strandkanten. Ett lugn infinner sig. Tittar du upp ser du molnen torna upp sig, som vispad grädde flyter de fram över himlen.
Det har blivit sommar och i verket Year in my pocket (summer) följer du molnen som svävar ovanför dig när du ligger där vid strandkanten. Sjön är en miljö förknippad med ledighet, en plats dit konstnären reser för att vara fri. En plats där det finns tid att organisera, planera, längta. Molnen försvinner bort så småningom och skrynklas ihop till att bli ett imaginärt inslag i naturen i tanken. Peter Handke skriver i Långsam hemkomst: ”Denna skenbara sjö, i alla väderstreck endast avgränsad av till synes flacka områden, strömmade hur som helst fram ofixerbart snabbt och, så när som på vågornas badkarskluckande mot den dyiga stranden, även ljudlöst och nästan enhetligt jämt, som en främmande kropp utfyllande hela låglandet, gulspeglad av solnedgångshimlen[…]”[2]. Lika snabbt rinner tiden ut för det lilla stycke moln som finns kvar, nu endast bevarad i vår minnesbild. Tillbaka till vattenytan.
Ett smattrande regn och kylan smyger sig fram bakom mig. Precis som i Roni Horns serie Still Water (The River Thames, for Example) känner jag inför verket Year in my pocket (autumn) ett lätt obehag. I Horns verk för ytan men också de berättelser som hon tillskriver fotografiet. I Rikalas verk för den oenighet som spräcker vattenytan så till den grad att den blir oigenkännlig. Varje regndroppe skapar en krater så väldigt svår att fånga med blicken. Bortom ytan finns historier som enbart betraktaren kan fylla i med egna upplevelser, och sen låta minnet av hösten långsamt försvinna i fickan. Till vintern och Year in my pocket (winter).
Till sist, vad vi ser.
Hemlängtan, tillbakalängtan. En yta fylld av kyla fångad på ett ark lika ömtåligt som den frusna luft som du utandas under årets kallare månader. Ett vackert mönster som döljer sjöns djup, men som suddas ut och försvinner. Vetskapen om att det djupaste djupet är 104 meter uppfattas knappt av mig, jag ryggar tillbaka av den kyla som måste strömma under ytan. Vattnet skapar ett sammanhang, du vet att det finns där, det är dig troget. I Rikalas verk får han hjälp att minnas, att drömma sig bort till den plats dit han längtar. På gränsen mellan verklighet och fiktion. Den lilla information som finns kvar efter att han haft fotografierna i fickan kan läsas som början på något nytt. I sin förmultnande process återföds platsen, cirkeln är sluten.