tillbaka | nästa

Att låta flödet komma först

Text: Linda Bergman
publicerad: 2021-07-01

 

Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev – och det vet man bara efteråt – innan är det den farligaste fråga man kan ställa sig. 

Men det är också den vanligaste.

Marguerite Duras ur Att Skriva.

 

En metod kan vara att tillåta sig ett flöde först och att därefter reflektera. I mycket av den linsbaserade konsten vi ser idag är det tydligt att tanken kommer först och därefter illustreras den. Den metoden är också lättare att applicera på en text i en ansökan för ett stipendium eller för en utställning, då ett arbete som utgår från ord kan vara lättare att sammanfatta i en projektbeskrivning. Text anses ofta viktigare än bild, till och med när det kommer till bildkonst. Verk som är lätta att sätta ord på har större chans att bli omskrivna, arbeten som innehåller en historia från a till ö kan också vara lättare att ta till sig snabbt. Det är inget fel på att utgå från en idé och bildsätta den idén eller undersöka den idén i bild men det är heller inte fel att skapa bild för att undersöka den egna tanken, känslan och de egna erfarenheterna som kanske inte går att nå på annat sätt eller att utforska världen genom bilder. Det är inte fel att överraskas av ett mönster som uppstår en bit in i processen eller att hålla samman sina arbeten med en ton, en stämning eller att inte jobba seriellt alls. Det dyker lätt upp mönster i skapandet. Det kan till och med vara svårt att undvika det men samtidigt verkar det väldigt ofta finnas en rädsla för att vara för spretig. 

Jag skrev en text i ett tidigare nummer av VERK om vad som gör ett seende unikt. Det behöver inte vara så att den som har ett unikt seende inte är spretig. Det kan vara otroligt fascinerande att se någon glida runt mellan genrer, tekniker och ändå behålla sitt unika uttryck, sina intresseområden. Det kan faktiskt vara så att det är lika svårt att inte vara unik som att vara det, att det exempelvis kan vara svårt att härma.

Under den första fotoutbildning jag gick sa vår lärare att vi kunde lära oss genom att i början försöka härma. Han sa att det är så svårt att härma att ni ändå kommer göra något som är annorlunda, något eget. Vi blev också uppmanade att titta på ljus i olika situationer. Om någon är vacker i ett ljus, hur faller det ljuset, var kommer det ifrån? En annan uppgift fick vi var att skriva ner på en lapp vilket yrke vi skulle välja om vi inte blev fotografer. En månad senare, när vi glömt bort lappen, fick vi uppmaningen att göra ett bildreportage om det yrke vi skrivit ned på lappen. Resultatet av uppgiften blev att några i klassen kände att det var det alternativa yrket de ville satsa på.

Min första fotolärare gav oss bra uppgifter som gjorde att vi lärde oss fotografera men också lärde oss saker om oss själva via bilderna. Han visade oss också att det inte alltid går att tänka sig till vad man vill göra, ibland måste man göra och se vad det leder till. Att få oss att producera gjorde han genom att under en period se till att vi fotograferade 36 exponeringar om dagen, en rulle småbildsfilm, oavsett om det fanns något att fotografera eller inte. Det fanns ett motstånd i detta som fattig student, då film kostade pengar. Men det var värt det, då han fick igång ett flöde. Vi tränade avtryckarfingret och seendet och prestationsångesten att skapa 36 perfekta exponeringar försvann. Det började hända andra saker.

När det kommer till bildflöde går mina tankar till fotografen Daido Moriyama. Ibland gör han mig nästan irriterad, trots att jag tycker väldigt mycket om hans bilder och böcker. Måste han fotografera allting? Att fotografera handlar ju om att välja ut, isolera, lyfta fram något i en värld överfylld av potentiella bilder. Samtidigt kan jag bli lika provocerad när jag ser fotografer med en fattig produktion. Varför bli fotograf om man inte är upptagen av att vilja fotografera? Men för att återgå till Moriyama såg jag utställningen William Klein + Daido Moriyama på Tate Modern i London 2012. Det var inte bara det att Moriyama pepprade väggarna med bilder utan det hände också att en och samma bild var kopierad i olika storlekar och på olika vis och fick täcka en vägg. Jag tänkte: Varför väljer han inte? Att vara fotograf handlar lika mycket om att välja på plats som att välja efteråt. Samtidigt stannade jag vid just en vägg som var som jag beskriver, en av hans mest kända bilder på en hund på gatan i olika format fångade mig och är fortfarande den vägg jag bär med mig i minnet från utställningen. Till saken hör att han själv kom gående, just där och just då. Han tittade på utställningen som en anonym och jag fick möjligheten att betrakta honom. Det var ingen vernissage, bara en vanlig dag på museet. Stunden efter jag noterat honom noterade flera andra hans närvaro.

När jag skriver denna text har jag precis läst Moriyamas bok How I take Photographs, där han förklarar sitt förhållningssätt till gatufotografi. Nu är ju just gatufotografi en genre som ofta kräver ett extremt flöde, vilket naturligtvis inte gäller för alla fotografiska genrer. Moriyama diskuterar vikten av ge det man fotograferar sin fullständiga uppmärksamhet och exponera mängder av bilder. Jag tolkar honom som att han inte tycker att det går att se vad det är man söker på något annat sätt. Moriyamas flöde är närmast filmiskt, som att han skapar rörlig bild av stillbild. Jag tänker på en stillbildsfotograf jag känner som säger att film är för dem som inte kan bestämma sig. Han säger det skämtsamt och tycker mycket om film men jag anar ändå ett allvar i påståendet. Valet av bildruta som stillbildsfotograf är viktigt. Samtidigt är det lätt att stillbilden av naturliga skäl blir statisk. Detta kan ju vara något man eftersträvar men om man vill fånga ett skeende kan det gälla att dansa med. 

En annan mycket dansant fotograf i mina ögon är Anders Petersen. Han rör sig med och omkring sitt motiv. När jag arbetade i fotobutik kom Petersen en gång in med en trasig liten kompaktkamera. Eller han trodde den var trasig och var bekymrad över det. Kan du inte ta en testrulle, frågade jag? Jag gör aldrig några testbilder, sade han. Jag tror jag minns det för att jag tyckte det var fint. Han tog varje exponering på allvar trots ett extremt flöde. När man minst anar det kan den ju finnas där, BILDEN.

Linda Bergman (f. 1976) är skribent/kritiker och fotograf/konstnär samt medgrundare av och chefredaktör för VERK tidskrift och tilldelades 2018 Publishingpriset och 2020 Dynamostipendiet för sitt arbete med VERK. Bergman driver också bokförlaget Boris Press och har varit redaktör för flertalet böcker.

tillbaka | nästa