Gerry Johansson 1-3 ur boken Coast to Coast: 1) Los Angeles, California, USA, 1983 2) House, Kitty Hawk, North Carolina, 1983 3) New York, 1983. 4-6 ur boken Vårblommor/Spring flowers: 4) Ängelholm, 2021 5) Axeltofta, 2021 6) Malmö, 2022.
Jag ber Gerry Johansson skicka sin senaste bok. Det visar sig att han har ytterligare en som är klar, så i stället för en bok sitter jag några dagar senare med två böcker i min hand. Jag borde ha lärt mig att begreppet ”senaste” i Johanssons fall har en kortvarig användningstid, och nu kan jag inte välja vilken bok jag ska fokusera på. På något sätt omsluter de båda böckerna hela hans karriär: en startpunkt i boken Coast to Coast och något nytt i boken Vårblommor/Spring flowers. Intressant nog så skiljer sig båda böckerna ganska mycket från hans övriga bokproduktion, som nu borde vara uppe i runt 50 böcker.
I boken Coast to Coast finns en längre text där Johansson beskriver hur han under två resor till USA träffar och inspireras av fotografer och tryckare som numera har nått någon form av legendstatus. Den första resan gör han redan som 17-åring, för att sedan återvända 1983. Under den här tiden driver han ett förlag ihop med några kollegor. Förlaget är kopplat till tidningen Aktuell Fotografi, i vilken de marknadsför de fotoböcker som de ger ut. I USA träffar Johansson fotografer som kan tänkas medverka i tidningen. Han lär sig mer om tryckteknik och utvecklar sitt eget fotograferande. Eftersom jag själv har försökt att lära mig duplex-teknikens mystiska kurvor är det extra intressant att läsa om hur Johansson får en genomgång i ämnet av Richard Benson, och detta innan hanteringen av offset-trycket blev digital. Att trycka bilder i duplex innebär att man använder en svart färg och en gråton för att få fram ett större omfång i de svartvita bilderna. Duplex- tekniken är något som Johansson har använt i många av sina böcker. Även om boken Coast to Coast är tryckt digitalt så är fotografierna varsamt återgivna i fina gråtoner.
Gerry Johansson, Landscape with tyres, California, USA, 1983, ur boken Coast to Coast.
I bokens textdel nämner Johansson också två stora betydelsefulla utställningar, som öppnar i USA några år innan han kommer dit; New Topographics, 1975 och The Great West, 1978. Utställningarna samlar många av de fotografer som han själv är intresserad av och en del av dem besöker han på sin resa genom USA. Resterande del av boken består av bilder som han tagit under färden, fotografier som han framkallat, och i vissa fall även kontaktkopierat, på de motellrum han bott på. När Johansson fotograferar bilderna till Coast to Coast är han i början av sin karriär som fotograf och fotoboksförfattare. Jag har tidigare inte förstått vilken stor påverkan mötet med Robert Adams och de andra fotograferna måste ha haft på Gerry Johanssons konstnärskap. Nu när jag vet, så faller allt på plats.
En av de första gångerna jag mötte Johanssons bilder utanför bokformatet var på en utställning i Malmö konsthall 2014, där han bland annat ställde ut arbetet Småland. Precis som i böckerna var bilderna presenterade i ett litet format. Motiven var, som jag minns dem, nästan provocerande alldagliga, men ett fotografi tilltalade mig extra mycket. I fotografiet såg jag nämligen något jag kände igen: en silo i Bergkvara, en by söder om Kalmar. Silon är numera riven sedan länge, men när den stod där i hamnen var den ett ganska sorgligt landmärke som vittnade om en landsbygd i förändring. När byggnaden är borta känns det på något sätt betryggande att jag vet att fotografiet av platsen, och därmed beviset på vad som varit, finns i en bok och kan betraktas under lång tid framåt.
Efter att ha avslutat min kandidatutbildning i fotografi 2009, så var jag ganska trött på att fotografera. Tack vare fotografer som Gerry Johansson väcktes mitt intresse på nytt. Det är något otvunget och underfundigt i hans sätt att skildra omgivningen. Johanssons bilder fick mig att inse att platsens dragningskraft, och det lager av historia som den bär på, var tillräckligt intressant. Jag kände mig inte tvungen att ha människor med i bild, det räckte med spåren eller avtrycken på platsen som någon lämnat. Jag upplevde även att jag hittade allierade hos Johansson och hans vänner i USA när det gällde de mjuka svartvita tonerna som för mig innebär en öppnare läsning av bilden.
De senaste gångerna som jag har träffat Johansson har han nämnt en fotograf vid namn Mårten Sjöbeck.
Han var anställd vid Statens Järnvägar i mitten av 1900-talet för att fotografera och göra guideböcker över landsbygden, och därigenom locka till mer tågresande. Sjöbeck hade ett genuint intresse för kulturlandskapet och han verkar ha täckt in det mesta värt att se i hela vårt avlånga land. Mårten Sjöbeck skildrar ett landskap och en landsbygd i förändring. Jag tänker att Gerry Johansson har gett sig själv ungefär samma uppgift, men i stället för att välja de uppenbara sevärdheterna så tycks han vilja lyfta platsen i marginalen, som är på väg att förändras eller glömmas bort. Precis som med silon i Bergkvara verkar han söka det förbisedda, så även i den senaste boken.
På bokens framsida där jag, i mötet med Johanssons tidigare böcker, är van vid att läsa namnet på en plats står det istället: Vårblommor/Spring flowers. Redan innan boken är öppnad får jag därför en föraning om att det är något nytt eller sällsynt jag kommer få se. Fotografierna i boken består av bilder på plast som fastnat i träd och buskar. De kommer från något och är på väg någon annanstans, flyktiga som blommor. Motiven i boken är inte lika tysta som jag annars är van vid att se i Johanssons bilder. Om spåren av mänsklig närvaro tidigare varit subtil så är det i denna bok tydligt vad han har för avsikt att fotografera. Bilderna skimrar i nyanser av grönt och magenta. Det får dem att se nästan onaturliga ut och förstärker känslan av att plasten inte hör hemma i den miljön där den är fotograferad. Färgtonerna får mig att undra: kan boken vara tryckt i färg? Jag hittar ingen information i boken om detta och blir helt enkelt tvungen att fråga. Det visar sig att fotografierna i boken är kopierade på olika papper som skiftar i färg på grund av sin ålder och kvalité. Det är dessa skiftningar som Johansson vill återge i boken och därför är den tryckt i fyrfärg i stället för duplex. Denna nya kunskap får mig att tänka på materialet, det vill säga pappret de är kopierade på, och dess förgänglighet.
Gerry Johansson, Helsingborg, 2022 ur boken Vårblommor/Spring flowers.
Undertiteln till utställningen New Topographics löd: Photographs of a Man-Altered Landscape. Den förändring som sker i det urbana landskapet är tydlig, men den sker långsamt. Motiven i Vårblommor/Spring flowers är något som förändras i en helt annan hastighet. Jag föreställer mig att plasten, kort efter att bilden är tagen, kommer att blåsa i väg och smulas sönder och till slut bli till små mikroskopiska bitar. Det som definierar den geologiska tideräkningen Antropcen, människans tidsålder, är att de mänskliga avtrycken och spåren finns överallt på hela jordklotet. Följaktligen kommer det vara omöjligt att ta ett landskapsfotografi utan att få med förändringen som människan har tillfört naturen. Den kanske inte syns, men den finns där. Kanske är det detta som Gerry Johansson har tagit fasta på i Vårblommor/Spring flowers.