TILLBAKANÄSTA

förseglad förändring

Text: pia siri isaksson, PubliceraT: 2019-04-01

Trailer Into Eternity (2010). Regi och manus, Michael Madsen. Producent Lise Lense-Møller. https://www.magichourfilms.dk/into-eternity.

Michael Madsens film Into Eternity [1] klassas som en dokumentärfilm, men har genom sin suggestiva framtoning och genomtänkta bildspråk starka konstnärliga kvaliteter. Och var går egentligen skiljelinjen? Vem har dragit upp gränsen mellan konst och dokumentär och varför? Bildens budskap, är det mindre viktigt om bilden är konst? Är konstbilden mindre sann eller trovärdig än dokumentärens? Ja, kanske, definitivt i vissa fall, mer svårtytt i andra. Om man vänder på det, kan inte dokumentären vara konst? Är det inte en konstform att beskriva verkligheten? Är inte varje bild en tolkning, ett återgivande av något sett, upplevt och känt? Är det möjligen så att konst helt enkelt inte förväntas handla om den objektiva sanningen, om den yttre verkligheten? Men har vi inte också då förminskat konstens räckvidd och betydelse som bärare och förmedlare?  Konst har ett annat spelrum, kanske också en större integritet genom förmågan att stiga vid sidan av det torrt vetenskapliga, eller de skandalomsusade nyhetsbilderna. Att fritt röra sig mellan sfärerna, mellan vetenskaperna. Har vi inte vingklippt konsten onödigt brutalt genom allt detta klassificerande, dess förpassning till de finare salongerna, absolut inte utanför... Det var längesedan vi på allvar talade om konst och vetenskap som ett gemensamt sökande efter förståelse och insikt. Ändå vill jag tro att konsten ofta når oss på ett djupare plan, just genom sin subjektivitet, sitt utrymme för nya perspektiv, eftertanke och ifrågasättande av det allmängiltiga, än så mycket annat i det dagliga bildflödet.

Egentligen anser jag inte att definitionen av ett verk är så viktig, möjligen vill jag bara förekomma påståendet att en konsttidskrift inte är rätta forumet för dokumentärfilm. Det finns ingen tvekan om att Into Eternity i allra högsta grad behandlar verkligheten och tillika är en utforskande och undersökande, grävande dokumentärfilm. Lika lite som att filmens budskap är otroligt aktuellt, angeläget och obegripligt.... ohanterligt... outhärdligt skrämmande. Madsen hanterar bevisligen den stora konsten att förmedla ett budskap och att lyfta många av de hundratusen frågorna som slutförvaringen av kärnbränsle för med sig utan att skriva någon på näsan, utan att fördöma eller placera sig i ett vi-och-de dödläge. Respektfullt, allvarligt och vackert - rakt in i hjärtat - ställs också den största frågan: Hur tar vi ansvar för detta vi gör?

Om Into Eternity är en dokumentär, så är verkligheten filmen beskriver i allra högsta grad fiktion! Hela Onkaloprojektet framstår som den mest dystopiska science fiction, tyvärr helt i avsaknad av vare sig befriande hjältar, lysande räddning eller förhoppningen om en alternativ planet som yttersta lösning. Vi är här. Vi står i en grotta, en människoskapad grotta 420 m under marken i finska urberget: i Onkalo. Vi skulle aldrig ha kommit hit. Det är det första vi får veta. Genom sitt suggestiva bildspråk skapar Madsen en spänning och intensitet som suger ner en där i den djupa, mörka grottgången. Han får mig att känna hur det skulle vara, vad det skulle innebära att ovetande klättra ned här mot en säker död. Vattnet sipprar över de fuktiga klippväggarna, glittrande i det flämtande ljuset från en tändsticka. Det direkta tilltalet, den ödesmättade platsen - och vetskapen; att det här är inte en sjuk fantasi, det är... så här det är. Bortom allt förstånd är det här vår verklighet och vad värre är: Alla framtida generationers.

Onkalo, som betyder gömställe eller hålrum, är, eller kommer att bli, en enorm bergskammare i vilken vår tids invånare skall gömma undan radioaktivt avfall för mänskligheten. Undan alla livsformer i 100 000 år. Sedan bergrummet fyllts, skall tusentals generationer framåt skyddas från detta gömsle av dödligt avfall. Hur skall vetskapen om en sådan plats hanteras? Skall den alls förmedlas, eller är det allra bäst om Onkalo helt glöms bort? Är det alls möjligt att föra vidare ett budskap om ond bråd död så långt framåt i tiden att vi hade hamnat vid mänsklighetens uttåg från Afrika om vi istället gått bakåt lika långt? Intressant nog hänvisar forskarna och ingenjörerna som arbetar med hanteringen av kärnbränslet och utformningen av Onkalo till konsten. Inte ens om vi så bara går tusen år framåt kan vi räkna med att vårt skriftspråk kan förstås, eller att de symboler som används idag betyder samma sak... Ännu mindre om 10 000 år... för att bara inte tala om 100 000 år! Bilder däremot, menar forskarna, kan uttrycka en grundläggande mänsklig känsla som kan förmedlas bortom tid och rum. Munchs Skriet nämns, liksom bilder på ogästvänliga, hotfulla landskap med törnen och taggar. Kanske borde konst som berör ämnet kärnkraft och kärnkraftsolyckor samlas längs bergväggarna i Onkalo? Lina Selanders Anteroom of the real [2] med bilder från staden Pripyat utanför Tjernobyl 20 år efter katastrofen, eller Shuji Akagis Perpetual Uncertainty om saneringen av Fukushima som förväntas pågå i hundra år innan staden kan anses säker [3], kunde få vänta här på framtida besökare. Oavsett förändringen som samhället genomgår över framtida eoner av tid, förväntas känslan som vissa bilder inger vara densamma. Lika universal som tidlös. Nyligen hittades grottmålningar, vilka är de äldsta hittills funna, på Borneo. De räknas härröra från 40 000 år tillbaka och fascinerar människor världen över. Om Onkalos budskap skall skydda kommande generationer från att bryta grottans försegling innan den radioaktiva faran är över, räcker inte ens dubbelt så lång tid framåt. Ett faktum bortom all möjlighet till historisk greppbarhet.

Futures studies är en vetenskaplig metod som bl.a. används inom samhällsplanering och inför omdanande politiska beslut. Metoden går ut på att skapa olika scenarier för vad som beräknas bli följderna av alternativa åtgärder och på så sätt synliggöra de övergripande och långsiktiga resultaten av alternativen, för att underlätta vilket beslut som bör fattas. En tumregel är att som jämförelse och referens för ett utvecklingsmönster använda sig av motsvarande tidsrymd bakåt som man vill skapa ett scenario för framåt, för att på så sätt ge tyngd åt rimligheten i en förväntad händelseutveckling. En annan riktlinje är att hålla sig inom ett överblickbart tidsspann, där 20-50 år brukar anses som en möjlig framtid att förutspå och där ett någorlunda giltigt utvecklingsmönster från förfluten tid kan antas föreligga. För slutförvaring gäller beräkningar för 100 000 år som minimum för att förvaret skall anses säkert. Måhända att det är ett andetag i den geologiska tidsrymden, men för mänskligheten förvandlas den till ett töcken bortom all begriplighet. Sålunda bilder. Bilder som skall hjälpa oss att minnas det vi genom filmen förstår att vi måste glömma... Nej, inte oss, framtida för oss okända folk och kulturer under helt okända omständigheter på helt okänd intellektuell och teknisk nivå. Bilder som skall förmedla att hit skall du inte gå, detta skall du inte röra, förbannelse vilar över denna plats. För det tankarna till något? Kan vi dra några paralleller...? Det skulle kunna vara skrattretande om det inte vore så förödande skrämmande att se hur vi, som räknar oss till civilisationens höjdpunkt, är hänvisade till grottmänniskans uttrycksmedel för att förmedla den kanske mest livsavgörande informationen till framtiden. Vi, som Madsen förklarar för den fiktive inkräktaren i Onkalo, som uppfann den outsläckliga elden "the power of universe", ristar bilder i berget till en okänd mottagare. Liksom egyptiska faraoner eller inkagudarnas prästerskap tecknar vi förbannelser och varningar om ond bråd död över våra sarkofager.... Vi snillrika, som bättre än någon annan borde veta hur ett sådant budskap tenderar efterlevas i framtiden. Hur skall vi hantera den otroliga energi vi släppt loss, sedan vi upptäckt att den riskerar sluka oss och förtära allt liv på jorden?

Hur skall vi förmedla till våra barnbarnsbarnbarnsbarnbarn och tusentals generationer efter dem, vad det är de har hittat i detta bergrum? Denna sarkofag som aldrig får öppnas. Att det avfall vi lämnar efter oss är så oändligt farligt att vi inte fann på något bättre än att gömma det....

Ja, jag instämmer med ingenjörerna i Onkalo, att konsten har en plats, en alldeles unik plats i människans vardande. Kanhända att den förändras genom århundradena, att dess potential som budbärare skiftar. Kanske framförallt att det är själva definitionen av vad som är konst och vad som inte är det, som förändras? Att konsten - bilder, ord, musik och dans - äger en magi med förmågan att beröra oss på djupet, att rucka oss ur invanda banor på ett sätt som ren information ofta misslyckas med, är en egenskap vi bättre borde ta vara på. Kanske handlar konstens styrka och förmåga att nå fram om att vi sänker garden, att vi lämnar våra försvarsställningar och öppnar upp för det estetiska budskapet. Vi vågar spegla oss i vår egen sårbarhet, omfatta det skyddslösa och bejaka skönheten i livet... det där som hela tiden riskerar att gå oss förlorat? I en värld av dramatisk förändring med ett samhällssystem i svårartad stagnation, ser konsten kanske sin stora renässans? När om inte nu finns behovet av nya värden och värdegrunder, av de njutbara ögonblicken att vila i, liksom av den akuta varningen som ingen, någonsin, går förbi?

Mötet med berättarens blick bakom den fladdrande lågan, den lugna rösten som upprepar sitt budskap.... Kunde han inte stanna där? Kunde inte Madsens ande sväva kvar därnere i all oändlighet och fortsätta varna??? Att det skulle vara möjligt, känns inte orimligare än hela detta fantastiska, fanatiska projekt!? Varvat med bilderna av grottan som sprängs allt djupare ned i berget, ser vi arbetarnas rörelser över utdragen tid, vardagen som skapas i denna ofattbara miljö. Med jämna mellanrum återkommer samtalen med forskare, jurister, psykologer, regeringsmedlemmar... människor med tungt ansvar för och kunskap om det som skapas här. Mot slutet av filmen ställs frågan till dessa människor som arbetar med slutförvaring och kärnkraft, om vad de själva tänker kring Onkalo. De vill föreställa sig att ingenting kan hända, att ingen kan komma in, att ingenting kan läcka ut, att Onkalo skall glömmas bort.... Eller kanske att vetskapen ska föras vidare som en ond folksaga från generation till generation.... Att vi ska lära varje barn att aldrig glömma vad de inte får minnas - eller att alltid minnas vad de måste glömma.... Det är som viskleken. Hemligheten. Vad är den när den släpps fram i dagen på nytt? Eller vad tros den vara innan den släpps fram?

Den största faran, det största hotet mot ett slutförvar, mot att slutförvarets permanenta tillstånd skall brytas, anses vara människan. Människans nyfikenhet, människans äventyrslust och ärelystnad, hennes girighet och oförstånd. Människan är människans varg som det så vackert heter. Vi är inte bara ett hot mot oss själva genom upphovet och gömmandet av detta livshotande avfall. Det största hotet i framtiden, för framtiden, är också ironiskt nog vi själva.... eller våra avlägsna ättlingar till sina samtida och följande ättlingar...

En kvinna i filmen säger att hon tror att om människor i framtiden hittar Onkalo kommer de nog förknippa platsen med en kult eller religion, kanske med en begravningsplats eller en gömd skatt? De har alla vridit och vänt på hur man förmedlar ett budskap som ingen egentligen borde höra, för att ingen någonsin skall lockas dit. Enligt både finsk och svensk lag finns en skyldighet att föra informationen om ett slutförvar vidare. Hur förvaltas sådan information? Vad är riskerna? Redan idag är plutonium och koppar värdefulla metaller. Ett väldigt arkiv diskuteras i filmen, men hur skulle ett sådant arkiv se ut? Hur fungerar ett dylikt system och vilken räckvidd har en sådan lag? De är alla ense om att bäst vore att Onkalo glömdes bort. Liksom de alla inser det orimliga i att tro att ett sådant bygge skall kunna glömmas bort. Oron finns där också: Om något går fel, om någon beräkning inte stämmer, om radioaktivitet börjar läcka ut, om någon någon gång måste ner dit för att stoppa läckaget och förhindra en katastrof.... då måste de ju veta att det finns?!

Nästa istid förväntas inträffa om 6 000-10 000 år och senare forskning tyder på att området där Onkalo ligger inte var täckt av inlandsis vid förra istiden, som man tidigare trott. De beräkningar som gjorts för säkerheten har därför baserats på att slutförvaret skall klara av en framtida inlandsis. Idag menar man istället att området under tidigare istid varit utsatt för permafrost. Permafrost innebär att kylan når mycket djupare än om ytan är täckt av is, som har en viss isolerande funktion [4]. Vad innebär det för kopparkapslarna med kärnbränsle? Vad innebär en kommande istid för det där arkivet med information som skulle föras vidare i 100 000 år? Vad innebär de pågående klimatförändringarnas ännu okända omfattning?  Vi vet inte. Ingen vet. Ingen kan veta. Tanken svindlar, den är absurd i sin fullkomliga orimlighet. Ändå är det den säkerheten vi kalkylerar med. Ändå är det verkligheten vi ställs inför. Ändå händer det. Onkalo byggs idag. Om ett par år sänks de första kopparkapslarna ner i urberget för evig vila.

Konsten, en film som Into Eternity, kan kanske inte hindra förloppet. Den har ingen slutlösning att erbjuda, men den väcker frågorna! Rakt in i betraktaren går budskapet om att detta är en plats som inte borde finnas. Något sker med vår värld som inte borde hända. Det är inte ett rymdskepp som har landat och borrat sig ner på en ö i södra Finland. Lika lite som havsisarna smälter för att stjärnan Malört landat där. Det konsten kan göra är att få oss att tänka, att fråga, att känna och att - innan det är försent - våga förstå och våga förändra vårt beteende. Att det som uttrycks i filmen i en intervju om slutförvaret: This is the last glow of our civilisation, the only testimony of our time... aldrig skall bli sanning. Forskarna i filmen rycker inte på axlarna, de talar inte med stora ord om sin förträffliga slutledningsförmåga och analys. De är fullt medvetna om riskerna och de erkänner dem. De säger: det här är det bästa vi kan göra. Det här är det säkraste sättet vi känner till idag. På frågan vad de skulle vilja säga till den person som om tusentals år kanske bryter förseglingen och börjar sin farliga färd ner i Onkalo svarar de:

Don't go there! Don't disturb! Don't touch!
Go away! It's dangerous!
Go back to the surface where you are safe and take better care of the world than we did.... Good luck!

Filmen slutar som den började, vänder sig till denna okända människa i en okänd framtid med orden: Du har nu nått en plats dit du aldrig borde ha kommit. Det är farligt här. Något händer med din kropp just nu. Du kan inte känna det, inte lukta det, inte se det. Det är ett osynligt ljus som bränner sönder dig. Du skulle aldrig ha kommit hit.

Efteråt. 
Förändring bortom allt förstånd och sedan.... stagnation?

Pia Siri Isaksson är ansvarig utgivare för VERK tidskrift, konstnär och miljövetare.

Michael Madsen is a conceptual artist and director of the multiple award-winning "Into Eternity". Recent films include "Halden Prison", 3D/"Cathedrals of Culture" initiated by Wim Wenders. In addition, Michael has lectured at a.o. The Danish Film School, University of California, School of Architecture, London. Workshops include "Workshop For Individuals With Absolutely No Idea For A Film".
Madsen's latest film, THE VISIT, premiered in competition at Sundance 2015. As part of his current transmedia project, The Search, he took part of the Moon Exhibition (13.09.18-20.01.19) at Louisiana Museum of Modern art, Denmark. To visit the digital and AR interface and thus test if you would sacrifice yourself on behalf om humanity, visit www.thesearch.dk

 


[1] Into Eternity (2010). Regi och manus, Michael Madsen. Producent Lise Lense-Møller. https://www.magichourfilms.dk/into-eternity

[2] Lina Selander. Anteroom of the real. https://vimeo.com/24334510

[3] Shuji Akagi. Perpetual Uncertainty. Malmö konsthall https://www.nyteknik.se/popularteknik/lysande-konst-skildrar-karnkraft-6903485

[4] Permafrosten kan nå kärnavfall. Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/06/11/studie-permafrosten-kan-na-karnavfall