Thomas Wågström ur serien Boxare.
Livet liknar boxning på många oroande vis. Men boxning liknar bara boxning.[1]
Joyce Carol Oates
”Stark och svag och allting däremellan”, sjunger Molly Sandén i den streamade spellistan när jag sätter mig ner för att skriva om Thomas Wågströms bildserie om boxare. På något sätt fångar de orden vad jag ser i de vackert sotigt kopierade bilderna av unga män som utsätter sina kroppar och psyken för utmaningar i ljusfattig källarmiljö. En sånglärare till mig sa en gång att de elever hon hade som också var dansare alltid tog i på ett annat sätt än hennes andra elever, att det var som att de trodde att det måste göra ont för att vara tillräckligt, för att vara bra. Också de orden dyker upp när jag ser hur de unga männen prövar sig själva och omvärlden, utforskar sina gränser och smärta av olika slag. En man som gör en armhävning mot golvet får en skugga som bildar ett kors, kristendomens symbol som påminner om Jesu lidande.
I flera bilder är det svetten som står för ljuset, för bildernas högdagrar och blickfång, annars är det bildernas skuggpartier, det igensotade svarta som attraherar mig. Det som inte går att se intresserar, som det öga som döljs i mörker i ett nära ansiktsporträtt.
En bild skiljer sig markant från de andra. En pojke, eller det skulle kunna vara en flicka, står med händer framför sig i en pose som ser mjuk ut, försiktig, osäker. Munnen är bestämd och ögonlocken, med de långa ögonfransarna, tunga.
Thomas Wågström ur serien Boxare.
År 2000 släpper Wågström en bok med bildserien på Raster Förlag. Patric Leo står för formen och Ernst Brunner har skrivit en text. När Hasselblad Center 2004 gör en utställning med trettiotvå betydelsefulla fotoböcker finns Boxare[2] med i urvalet.
Min egen erfarenhet av boxning är mycket begränsad. Jag har aldrig sett en match, varken i verkligheten eller på tv. Jag har endast sett boxning i spelfilmen, på låtsas. Första minnet blir scener ur Mitt liv som hund[3] och en ung Melinda Kinnaman som lindar sina bröst för att kunna fortsätta låtsas att hon är pojke när tonåren förändrar hennes kropp, som kämpar för att få fortsätta boxas med pojkarna.
Naturligtvis ser jag Tjuren från Bronx[4] men en film som verkligen gör avtryck i mig är Million Dollar Baby[5], med Clint Eastwood och Hillary Swank. Och det är inte för att det är en bättre film än Tjuren från Bronx, för det är den inte, utan för att Swank och hennes extrema öde i filmen berör. Det känns i hela min kropp hur ensam hon är när jag ser filmen och hur viktigt det är för henne att göra det hon vill. Och hon gör det mot alla odds och dessvärre med sitt liv som insats.
”Den misshandel – av kroppen, hjärnan, själen – som en man måste utstå för att bli åtminstone en något sånär bra boxare är ofattbar för oss som mestadels har en jagrelaterad eller känslomässig uppfattning om personliga risker”[6], skriver Joyce Carol Oates i boken Om boxning. ”Boxning handlar mer om att bli slagen än att slå, precis som den handlar mer om att känna smärta, eller rentav förödande psykisk förlamning, än om att vinna.”[7] I Thomas Wågströms bok ligger fokus på träning och inte på match och jag tänker även här på Joyce Carol Oates text. ”Det är inte det offentliga spektaklet, själva matchen, utan den rigorösa träningsperioden som leder fram till matchen som kräver mest disciplin och som förmodas vara huvudorsaken till boxarens fysiska och mentala skavanker”[8], skriver hon.
Thomas Wågströms bok Boxare (Raster Förlag, 2004). Text: Ernst Brunner. Form: Patric Leo.
I Thomas Wågströms bok finns det ett fint flöde, både inom bilderna och i bildserien. Det finns dansliknande kvaliteter i hur boxarna rör sig men också i bildföljden. Wågström är mycket noga med i vilken ordning han presenterar sina bilder. Även på omslaget finns en rörelse, i en kort filmliknande stillbildssekvens. Ljusskadorna i bilderna på omslagets negativ passar bokens tema och i ett av fotografierna riktar boxaren ett slag rakt in i ljusskadan. Skuggboxning är ett ord som dyker upp i mina tankar. I de flesta av bilderna finns det ingen synlig motståndare. Det är som om boxningen sker med eller mot det egna jaget. Det är inga porträtt jag ser, utan snarare olika introverta känslomässiga tillstånd som skildras. Att fotografera handlar mycket om att skala bort, fokusera och isolera en händelse eller ett objekt. Det är en sluten värld vi får tillträde till via Wågströms koncentrerade blick och tydliga närvaro.