TILLBAKA | NÄSTA

Samtal med Hannah Modigh

Text: Susanne Fessé, publicerat: 2018-10-01

Hannah Modigh behöver möta människor för att komma underfund med de känslor hon arbetar med i sina projekt. Hennes fotografier visar personer, ofta i utsatta livssituationer men kan också vara uttryck för något djupt personligt. Hon är helt enkelt nyfiken på hur det är att vara människa. Modigh fotograferar de hon möter, helt utan anspråk på att vara sann i relation till verkligheten. Hon kan utgå ifrån en föreställning, ett minne eller ett skeende, för att sedan ändra riktning och gå in i något nytt i relation till de känslor hon får vid mötet. Metoden kräver att hon måste vara redo att släppa taget om sin ursprungliga idé för att se var mötet för hennes arbete. Med en pappa som är socialantropolog ligger det nära Modigh att arbeta likt en forskare. Hon utgår ifrån en detalj att observera, för att sedan utveckla i en större studie. Modigh arbetar i de flesta fall i bokformat. Vid utställningar ingår förutom fotografier, ljud och skulptur i olika rumsliga installationer.

 VERK tidskrift fokusera vanligtvis på verken. Men med anledning av temat för det här numret: Förtrolighet, kommer texten att göra en liten avstickare från principen då ordet är starkt kopplat till fotograferingsögonblicket, mötet mellan fotografen och objektet. Synonym till förtrolighet kan vara ord som intimitet, vänskap, ömhet och närhet, vilket alla ligger nära Modighs arbetsmetod. Samtalet jag hade med Modigh kom att utgå ifrån olika ord som jag uppfattade vid betraktande av Modighs serier. Ett av orden har format frågor som vi pratade om vid vårt möte.  

Hannah Modigh, The Milky Way, 2014.

The Milky Way

Hud

Utsatthet

Verklighet

Livet

Mindre ort

Tystnad

Osäkerhet

Igenkänning

Väntan

The Milky Way kan ses skildra vad som finns i tiden mellan att vara barn och vuxenFotografierna visar unga människor i en småstadsmiljö. Några kysser varandra. En annan ses ensam, till synes i privata tankar. Några brottas. Ljuset är bländande. Miljöbilderna av landskap ser nästan hotande ut, samtidigt som småstadens lugn ligger som ett raster över bilderna. 

Serien The Milky Way väcker en känsla hos mig av att infinna sig i väntan på något, en krypande förvarning om att det finns något mer. Som att de unga inte får tillgång till den större världen. Det finns inget bra ord för den här känslan på svenska, men på tyska finns ordet fernweh vilket kan betyda reslust men med en melankolisk riktning. Att vilja åka till en oprövad verklig eller själslig plats. Jag frågar Modigh om vad hon intresserar sig för hos de här unga människorna? Finns det något hos henne personligen som lockar? 

- Jag kan känna igen mig i beskrivningen av ordet fernweh, att jämt vara på väg. Jag är sällan nöjd säger min mamma. För mig har det alltid varit svårt att vara i nuet, jag är ständigt i dåtid eller i framtid. Det har såklart påverkat mig och avspeglas i känslan av väntan i många av mina arbeten. Det som intresserar mig särskilt är inte de stora utbrotten eller händelserna, utan tiden mittemellan. Ordet melankoli är synonymt med dödsmedvetenhet, det kan jag se i allt det vardagliga. Där finns en känsla av att livet är förgängligt, att människor är på väg någon annanstans. The Milky Way skildrar barn i samma ålder som jag var när jag flyttade hemifrån. De är mittemellan barn och vuxen, i väntar på något. Jag och mina vänner hade en längtan till något annat. Samtidigt var vi väldigt låsta i det vi hade runt omkring i oss, och friheten var begränsad. Jag har tänkt på det mycket, särskilt i arbetena i USA, hur grupper av människor, utsatta av olika anledningar på grund av arv och miljö har mycket begränsade möjligheter att ta sig någon annanstans. Drömmen om att ta bryta sig loss kan vara omöjliga att fylla. 

The ”American dream” funkar inte så bra medar du? 

- Nej, tvärtom. Det är alltid ett stort steg att ta sig vidare ur en situation om ingen annan banar väg. Det är bara att gå tillbaka till mig själv. Jag skulle inte kunna bli till bonde.

Dina fotografier är vackra vilket får mig att vilja se mer. Har du funderat på just “det vackra” och hur det påverkar betraktaren?

- Jag tycker det är bra att lura in någon i skönhet för att få se någonting annat. Om det inte är vackert tar man avstånd direkt. Speciellt om det är något man har fördomar mot på bilden. Då blir det svårt att identifiera sig med personen, och därmed framkalla intresse för projektet. Mina bilder är ganska tysta, de tar inte så mycket plats. De är inte så dynamiska, då är det bra att ha det vackra. 

En förförelse?

-  Ja det är det nog. Jag tilltalas av det vackra och allvarliga

Hannah Modigh, Hurricane season, 2016.

Hurricane season

Tristess

Fattigdom

Väntan på katastrof

Vardag

Hotet

Det sublima

I arbetet Hurricane season skildrar Modigh en machokultur i USA och hur den formar ett samhälle och dess invånare. Fotografierna visar socialt utsatta människor i amerikanska södern där miljöerna, bilarna, och kläderna är slitna. Människorna är allvarliga och ser ut att vänta på något även här. 

Begreppet “det sublima” användes ursprungligen i greken Longinus poetik men utvecklades med filosofen Edmund Burke på 1700-talet. Under romantiken lämnar “det sköna” rum för “det sublima” som för utom det vackra innefattade mörker och rysningar, ofta i naturskildringar som vulkanutbrott, stormande hav, branta klippor och isvidder. Här närmar vi oss vad jag kan läsa in i arbetet Hurricane season. Väntan på orkanen. Något många kan erfara i form av rädsla inför katastrofen, det okända. Jag frågar Modigh om hur hon arbetat i projektet när hon närmar sig människorna och hennes personliga relation till en annalkande katastrof.  

- Jag sökte efter en machokultur, personer och grupper som levde i en hård tillvaro. Jag åkte inte till USA för att skildra en naturkatastrof, känslan för hot fick jag när jag var på platsen. Det berodde förmodligen på politik och människors utsatthet. Under den så kallade ”hurrican season” fanns en alert känsla, alla pratar om orkanen, en allmän varning fanns i allas medvetande. Det jag mötte var känslan av hur människorna hade något som ligger under ytan hela tiden. Oron hos de jag lärde känna handlar inte så mycket om orkaner. Visst, det är mycket vatten i bilderna men mitt intresse för det handlar mer om lugnet under ytan. Machogrejen är ett skydd: Rädsla och ilska ligger bredvid varandra. Det gäller att ha en hård approach för att skydda sig själv. Livsstilen kräver en skarp attityd och har blivit något att vara stolt över. ”Vi gör såhär, vi jagar krokodiler” liksom. Jag kan identifiera mig i den kulturen, jag är uppvuxen med att vara tuff. 

Hur då tuff?

- Jag säger alltid ja till saker, säger aldrig nej. Jag låter inte mina känslor ta över. Är jag rädd trycker jag tillbaka känslan. Jag ska snart åka till Indien. Även om det blir mer och mer jobbigt att skiljas från barnen åker jag. Jag är rädd att något ska hända men bra på att kontrollera den rädslan. Så gör jag ofta, låter aldrig känslorna ta överhand utan lägger band på mig själv.  

Hannah Modigh, Sunday mornin´comin´down, 2012.

Sunday mornin´comin´down

Starka morgonljuset

Sprit

Sängar

Misär

Naket

Sex

När allt gått fel

Sunday mornin´comin´down består av fotografier av unga män i en situation av misär. Många bilder visar naken hud, slitna sängar, starkt ljus. En storstad syns, ett missbruk skönjs och sex finns där på ett obekvämt vis. Och så fotografen som kommer utifrån och skildrar detta. En klassisk svårighet i att ta bilder utan att själv vara en del av skeendet. Jag frågar Modigh hur hon resonerar kring det förtroende hon får av de här människorna som befinner sig i en till synes utsatt situation?

-  Personerna jag träffar tenderar att berätta hemligheter för mig, vilket jag aldrig berättar vidare. Med arbetet Sunday mornin´comin´down gick jag in en värld av sexindustri med manliga prostituerade, men för mig handlar inte arbetet om det. Titeln appellerar på minnen av det man har när man vaknat, vad som hände igår. Jag berättar inte det här i boken, även om det står att läsa mellan raderna i en text. Visst skulle man kunna dra på de här människornas historier. Det skulle kunna bli smaskigt, en riktig storsäljare. Men de ger mig förtroende att vara med och jag berättar inte vad de säger eller vad som hänt i deras liv. Det är vår hemlighet. Skulle jag skriva om deras liv blir det att utelämna deras öden och många skulle återuppleva ett trauma. Det går att läsa in händelser i deras hudar, men kräver mycket av den som söker. Jag vägrar konsekvent att använda namn, ingen bild har titel. Det spelar ingen roll om han heter Bill eller James. Arbetet handlar om en känsla, att kunna identifiera mig med den. Jag är mer intresserad av vad som förenar oss, än hur vi är olika. Jag säger inte att det är på ett visst sätt. Det här är min bild.

 Varför åkte du till platsen?

- Nyfikenhet. Jag hade läst en bok som heter Sarah av JT LeRoy som handlade om ung kille som levde som prostituerad. Boken skrevs som en självbiografi, men det var fiktion. Ämnet intresserade mig, vad är det som driver en ung man in i prostitution? Jag hängde mycket i Tenderloin, en utsatt stadsdel i San Fransisco med många prostituerade. Jag skrev mejl till olika rent boys, blev nyfiken på hur det var. Det var många som svarade, vi träffades och började umgås. Det var vid ett av dessa möten jag upptäckte morgonljuset. Det berörde mig mest personligt. På kvällar hade alla en mask och de flesta använde droger. Men på morgonen kommer allt kom tillbaka. Titeln är hämtad från låten Sunday Morning Coming Down av Kris Kristofferson och handlar om det, att ha ångest över vad som hänt. Jag har alltid känt intresse för ställen med utsatta människorNär jag bodde i Köpenhamn hängde jag på en strippklubb, hos prostituerade. Nu jobbar jag på ett härbärge med hemlösa kvinnor.

Drivet, hur orkar du med det?

-  Ett projekt har jag arbetat med i fem år. Jag känner mig stum om jag inte få uttrycka mig. Jag har inte så lätt att prata om känslor. Det är är mitt sätt. När jag vara 18 år gjorde jag en fotobok, sedan har det bara fortsatt. Jag tänker inte så mycket det måste bara göras. Marie-Louise Ekman sa en gång “Om man kan låta bli att vara konstnär ska man göra det”. Om jag kunde välja något annat yrke så skulle jag göra det, men jag har inget val. Det finns en kvinna på härbärget, där jag jobbar, som är jätteduktig på att måla. Hon menar att konsten är läkande. Hon säger att man inte väljer konsten, konsten väljer en själv. 

Det låter som ett högt pris att vara konstnär?

- Det är alltid en bergochdalbana känslomässigt. Nu kan jag känna igen processen. Jag kommer alltid till ett stadie där jag tänker ”Nu skiter jag i det, jag vill inte ge ut”. Men jag kommer alltid upp, och boken kommer ut. Sen är det pinsamt, jag skäms. Det känns som att ge ut min dagbok. Efter det kommer feedback, det kanske går bra. Nu känner jag igen mig i alla steg och kan andas i det. När jag reser skriver jag dagbok. Det ett bra sätt för mig att kunna gå tillbaka och läsa hur det var vid tidigare projekt för att förstå bergochdalbanan och märka det. Sedan är det bara fortsätta jobba. 

Hannah Modigh är utbildad på Fatamorgana Photo School i Köpenhamn, Nordens fotoskola och Konstnärliga högskolan i Stockholm. Hon är uppvuxen i Indien, Stockholm och på Österlen. Modigh flyttade hemifrån redan vid 16 års ålder och bodde under gymnasietiden i Lund. 

Susanne Fessé är ansvarig utgivare för och grundare av VERK tidskrift samt curator och konstvetare.