Ea Vasko ur serien Defining Darkness
Ea Vaskos bilder domineras av svärta, men upplevelsen av dem är skimrande, bjärt lysande ljus och de diffusa, nya och oklara former som skapas av det under dagen tydliga. Hon beskriver ett ifrågasättande av själva perceptionen, vad är det vi ser när vi ser och hur mycket styrs vad vi ser av det vi tror, eller tycker oss veta att vi ser? Vad händer i mörkret när det tydliga suddas ut och vår kamp att belysa världen, att kunna navigera genom blicken grumlas, reflekteras och förvandlas? Det är som att kisa med ögonen eller röra sig genom tjock dimma, vi river sönder nattens signum genom allt fler, allt starkare ljuskällor – men förmår trots det inte frigöra oss från dess känsla av overklighet. Ea Vasko jämför seendet med vårt förhållande till minnen; det nyss passerade är ännu klart och tydligt fritt från påverkan, medan tiden förvanskar bilden och lägger till en abstraktion där sammanhanget förändras och konturerna löses upp.
Ea Vasko, bilderna #3, #4 och #6 ur serien Reflections of the ever-changing (the short history of now).
Jordklotet om natten har genom vår mörkrädsla förvandlats till en lysande, glittrande, diskokula som förtvivlat kämpar för stjärnstatus i vintergatan. Sett från rymden påminner de stora städerna om självlysande blodomlopp, med motorvägarnas jättelika artärer som tillsammans med alla smågatornas kranskärl pulserar inemot stadskärnornas glödande hjärtan.
I bildserien Defining Darkness relaterar Ea Vasko till det självklara utrymme natten tog i vår tillvaro fram till det elektriska ljusets entré. Projektet väcktes genom en sömnlös natt när hon genom den tunna gardinen såg reflektionerna av stadens nattliv passera förbi som olikfärgade, oskarpa ljuspunkter vilka letade sig in och rörde sig genom hennes sovrum. Beskrivningen är som en illustration av sömnlösheten, av rastlösheten och oron som kampen för att ljuslägga mörkret kan tyckas handla om. I projektet blandar hon iscensatta bilder av ljuspunkter och reflektioner av ljus på olika material, med sådana hon hittar i den moderna natten; i det blinkande ansikte staden vänder mot mörkret. Hon letar efter utsnitten och formerna som avslöjar precis tillräckligt för att våra hjärnor ska fortsätta bildskapandet av de föremål och företeelser vi förknippar med ljuspunkterna. Billyktor, reklamskyltar, gatlyktor, fasader... Våra ögon skapar bilder vi egentligen inte ser och istället för att använda våra andra sinnen klamrar vi oss fast vi det synliga i det osynliga, vid ljuset i mörkret.
Erik Blombergs diktrader dyker plötsligt upp i minnet när jag tittar på Ea Vaskos bilder och funderar över hennes projektbeskrivningar. Dikten viskar till oss genom ett helt sekel nu, och det är som om han från 1920-talet tålmodigt manar oss till eftertanke, medan vi lomhörda av tidens brus oavlåtligt tänder flera lampor.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är....
Ea Vaskos lek med fokus och oskärpa, hennes drömlika bilder av diffusa ljuspunkter i mörkret får mig att slungas tillbaka till upplevelser i barndomen jag inte aktivt mindes innan. På samma sätt som ett doftstråk plötsligt kan få en att förpassas till en annan tid och plats: Jag sitter sömnig i baksätet på bilen bakom mina föräldrar som småpratar, och genom imman på bilfönstret ser jag natten glimma emot mig därute.
Det är stadens natt, men också gränslandets, i stadens utkanter, i mötet med landskapet bortanför bruset av ljuskällor. Längs bilvägarna löper gatubelysningens lysande punkter som pärlband ur en jättes uttömda smyckeskrin. Vägbelysningen skapar en rytmiskt återkommande puls mellan ljuskällans centrum och de mörknande utkanterna, mot centrum och ut i periferin... ihärdigt och oavbrutet in emot stadens aldrig tystnande, aldrig slocknande liv. Fast begreppet är fel, livet upphör inte i mörkret, stannar inte för att vårt öga inte kan urskilja rörelsen. Sömnen har kallats den lilla döden, vilket tydligt visar den moderna människans förhållningssätt till livet. Det är den analytiska blicken, det teoretiska betraktandet och otvetydiga skeendet som fått beskriva livet. Bara begreppet att vara upplyst, är ju minst sagt kännetecknande för vår världsbild, vår livsinställning.
Men så börjar skuggorna röra på sig och länge avfärdade röster att allt ofrånkomligare hävda en annan sanning. Ea Vaskos bilder sällar sig till rösterna som kräver mörkrets revansch. Genom årmiljonerna formade sig livet, allt levande, efter naturens och jordens oavlåtliga rytm. Årstiderna såklart, men först och främst dygnsrytmen. Natt och dag, mörker och ljus. Livet är avhängigt mörkret lika mycket som ljuset. Vi dagaktiva varelser behöver återhämtningen som nattens mörker ger och de nattaktiva behöver utrymmet mörkret skapar för att deras sinnen och system skall fungera. I allt snabbare takt har vi över snart sagt hela jorden lyckats rubba den rytmen... och inte förrän helt nyligen har vi ens börjat förstå, vad det faktiskt innebär.
I serien Reflections of the ever-changing (the short history of now), fortsätter Ea Vasko undersökandet av ljuskällorna som kommit att definiera mörkret. Här är staden otvetydigt närvarande, det är inte bara ljuspunkternas avslöjande former, utan själva stadens materialitet som omisskännligt tecknar den urbana strukturen. Ljus transporteras och reflekteras i stadens hårda, blanka ytor av glas, metall och polerad sten och betong. Ett ljus om natten i skogen omringas och dämpas av de täta grenverken, det glittrar kanske helt nära i enstaka daggdroppar, men det är som om själva mossan suger upp och slukar dess störande existens. I staden däremot, kastas ljuset vidare från vägg till vägg, det mångfaldigas i speglande fönster och glider oberört vidare över blanka biltak och studsar mot asfaltens vattenpölar.
Ea Vasko, bilderna #11, #19 och #32 ur serien Reflections of the ever-changing (the short history of now).
Samtidigt som nattljusen i Ea Vaskos bilder håller kvar den visuella kontakten med staden vi känner från dagen, skapar reflektionerna ständigt nya bilder och upplevelser, likt en visualisering av ögonblicket; av ett här och nu som drunknar i alla andra intryck om dagen. Nattens reflekterande ljuspunkter blir i hennes bilder beskrivningen av det exakta nuet, innan vi strukturerat om det till något greppbart och förklarat. Definitionen glider undan och förvandlas – för trots allt ljus, är nattens stad fortfarande en annan.