TILLBAKANÄSTA

Livet nära döden

TEXT: Mattias lundblad. PUBLICERAD: 2019-04-01.

Anders Petersens och Göran Odbratts Rågång till kärleken från 1991 tar oss in i det slutna rummet, avskilt från det övriga samhället. Det är en berättelse om livet innanför de stängda dörrarna på ett servicehus någonstans i Sverige. Denna bok har haft stor betydelse för mig personligen och varit en följeslagare. Kanske var det, utan att jag tänkte på det då, den bok som fick mig själv att besöka ett polskt katolskt hospice och fotografera för ett examensprojekt. Rågång till kärleken kom till som en del av en forskningsrapport av Stiftelsen Äldrecentrum i Stockholm, men i sammanhanget påfallande fri och personlig i formen.

Vi lever i en värld som håller åldrande och död på avstånd. Den schweizisk-amerikanska läkaren Elisabeth Kübler-Ross, som har forskat omfattande på ämnet döende, menar att vi lever i en dödsförnekande värld. Drömmen om evig ungdom och skräcken inför döden är stark och manifesteras inte minst i vår visuella kultur. Men Elisabeth Kübler-Ross säger att utan att förstå betydelsen av döden, kan vi inte leva fullt ut.

a_petersen_repro_ragang_2.jpg

Fotografi: Anders Petersen ur boken Rågång till kärleken. Reprofotograferade boksido, med fotografens tillstånd, av Mattias Lundblad.

En metafor för vår dödsskräck och acceptansens nödvändighet finns i Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt. Den unge aristokraten får sitt porträtt målat, överöst av komplimanger för sin unga vackra gestalt. Ungdomen är allt och vid ångesten över att denna en dag ska gå förlorad önskar han att porträttet ska åldras i hans ställe. Så blir det. Dorian Gray ingår ett slags djävulspakt och slutar att åldras medan det till porträttet adderas rynkor i takt med hans synder och år. Men ungdomen har ett pris: han förlorar sin mänskliga moral och är obrydd när han blir direkt och indirekt orsak till två människors död. Kvinnan han är förälskad i begår självmord och långt senare mördar han målaren av porträttet. Dorian Gray håller sitt åldrande porträtt gömt. När han till sist försöker omvända sig skär han sönder porträttet, men han och porträttet är så tätt sammanbundna att det är han själv som hittas död. Är det också så med det dödsförnekande samhället? Låter vi åldrandet och döden pågå någon annanstans, så att vi själva kan hålla oss unga? Men när åldrandet och döden hålls bakom stängda dörrar, vad går vi då miste om?

Institutioner, skriver sociologen Erving Goffman, klär av individen mycket av dess identitet. Nya roller, yttre attribut och acceptabelt beteende tillskrivs människan vid dörren. På ena sidan vårdaren, på andra sidan mottagaren för denna vård. Gränsen kan inte förhandlas. Reglerna utanför muren skiljer sig tydligt från den innanför och tolkningsramarna likaså. När plastbandet sätts om armen markeras en form av ägande. Kanske fyller en avindividualisering också funktionen att vi slipper identifiera oss med människorna innanför dörrarna.

a_petersen_repro_ragang_4.jpg

Fotografi: Anders Petersen ur boken Rågång till kärleken. Reprofotograferade boksidor, med fotografens tillstånd, av Mattias Lundblad.

Anders Petersen tränger med sitt fotografi bortom denna gräns och bryter ner allt detta. Han låter människan vara människa, med allt det djup som det innebär. Distansskapande ord som “brukare” eller “vårdbiträde” förekommer inte i Göran Odbratts text utan istället färgstarka smeknamn. Petersens fotografier bär samma personliga, nära tilltal. Det gör det inte lättsmält, tvärtom. Rågång till kärleken är ett obarmhärtigt arbete. Det är samtidigt tröstande. Han låter oss, eller snarare tvingar oss till, att spegla oss i ansiktena och kropparna vi möter. Huvudfokus ligger på människorna som bor där, men några av de starkaste porträtten är av människorna som arbetar där. Kvinnan med plasthandskar på händerna och dammsugarslang över axeln har ett bestämt uttryck. Jag läser in stolthet.

a_petersen_repro_ragang_3.jpg

Fotografi: Anders Petersen ur boken Rågång till kärleken. Reprofotograferade boksidor, med fotografens tillstånd, av Mattias Lundblad.

Elisabeth Kübler-Ross säger i boken Death – The Final Stage of Growth: “Döden kan vara mycket svår att möta, och vi kan frestas att undvika den och fly från att behöva konfrontera den. Men om du har modet att ta itu med den när den kommer in i ditt liv, att acceptera den som en viktig och värdefull del av ditt liv, då kommer du, oavsett om du möter din egen död eller en närståendes, att växa.” (Skribentens översättning från engelska.) Hon beskriver en kvinna som levt ett dömande och olyckligt liv i självvald avskildhet. När hon får sitt besked om att det inte är långt kvar börjar hon släppa människor inpå livet, mycket av nödvändighet. Relationerna till familjen är bortom räddning men vårdlaget bildar en ny gemenskap. Kübler-Ross beskriver det som en religiös upplevelse där religionen inte består av en gudsgestalt, utan av det gemensamma livet där man får betyda något för varandra. Kvinnan beskrev hur hon känt sig mer levande under de tre sista månaderna än under hela livet dessförinnan.

Anders Petersens arbete har dubbla andliga dimensioner. Han låter de boendes egna andliga upplevelser och tro lysa igenom, men fotografierna i sig fungerar också som den länk som binder samman människor och låter oss förstå något om det mänskliga varandet som inte låter sig uttryckas i ord. Han romantiserar inte åldrandet och döden, men han demoniserar det inte heller. Han väjer inte för det skrämmande, men uppehåller sig gärna kring de vackra ögonblicken. Som alltid i hans arbete är det den starka känslan av samhörighet människor emellan som är ledstjärnan. Fotot av mannen som kammar sig med bröllopsfotot hängande på sned bakom sig rymmer både ett vackert minne och en sorg över att han nu är ensam och inte har så långt kvar själv. Den forna elegansen finns kvar som en flämtande låga. Dessa tidsresor med hjälp av bilder i bilden återkommer genom boken. Mannen med det långa håret som hopkrupen håller ett foto av en ung pojke, kanske han själv. Kvinnan som ligger på sängen med ett fotografi av sin man i famnen. Miniatyrfotografiet i näthandsken vid blombuketten. Det är omöjligt att inte tänka på att ens eget bröllopsfoto en dag ska spela samma roll, och mycket annat än att förlika sig med det finns inte att välja på. Det finns skratt, lekfullhet och humor genom boken, som i uppslaget med en kvinna som sitter på en bänk medan en annan hoppar jämfota och paret som håller om varandra, skrattande så de gråter. Petersen visar ögonblick där livet som vi känner det och önskar ha det faller sönder, men också de allra dyrbaraste stunderna. Genom boken tas en pendlande väg mellan den största värdighet och den totala förlust av kontroll på kroppsfunktioner som kommer att ske för de flesta ögonblicken före döden.

Du får din sista chans till utveckling när du står på dödens tröskel, men du borde inte vänta på den krisen utan förstå dödens utvecklande egenskaper. Döende patienter är i ett stadium av ny förvandling i sina liv. De är fortfarande människor med möjlighet till omvälvande utveckling när det gäller att uppleva livet, säger Elisabeth Kübler-Ross. Anders Petersen släpper in oss i det avskilda rummet och låter oss förstå att livet inte stannar där, utan att förvandling sker. Till vad, får vi inte veta.

Fotografi: Anders Petersen ur boken Rågång till kärleken. Reprofotograferat omslag, med fotografens tillstånd, av Mattias Lundblad.

Mattias Lundblad är frilansfotograf och skribent med bas i New London, Connecticut.