Catharina Gotbys fotografier utgår från dagen efter branden på Ön, 2019. Inledningen beskriver hennes tidigare arbeten med stycken tagna ur två texter jag skrivit.
Ett tungt, mäktigt skåp – gammalt med spegeldörrar – en mörk koloss som fotografiet omskriver till en svartvit bild. Ett skåp att krypa in i. Ett skåp utan nyckel. Detta fotografi finns i Catharina Gotbys bok Presence (2011) och bilden som i sin solitär sammanfattar den ett konstnärskap som pågått sedan slutet av 70-talet. Gotby började med en dokumentär skildring av kvinnoarbete men redan i Evigt brinnande tid (1992), om människor på mentalsjukhus i Stockholm och Nicaragua, finns ett steg bort från det alltför beskrivande.
Catharina Gotby beskriver sina arbeten som politiska i det att hon söker ge betraktaren insikt i människors sårbarhet. Att genom bilderna öka en förståelse för det som är djupt mänskligt och skapar svåra livsförhållanden och verklighetsförankringar.
Catharina Gotbys bilder har formats under en lång process av egna upplevelser och andras berättelser. Av fördjupad och tillskansad kunskap om fotografiet, konsten, psykoanalysens teorier och framställningar. Men aldrig blottande, personligt och utelämnande inte ens i boken Sång (2008), där porträtten visar 37 bilder av en allvarlig kvinna – henne själv.
Bilden som bråkar sig fram. Bilden som återkommer. Kraften i att ständigt med en skarp blick fråga och kräva svar. Att stångas – mot bilden, med bilden, för bilden.
Rättframt med intensiv närvaro lyssna och iaktta med skör (underbygd) erfarenhet och underbygd (skör) förståelse. Detta är vad jag ser i de vackra och sturska bilder som är Catharina Gotbys.
I Sång stillades berättarrösten för att i Presence, en bok på ett fåtal sidor i stort format och mjuka pärmar säga detta är fotografi, detta är minne. I utställningen blev bokens bilder stora med vacker inramning. Bildstorleken har också med möjligheten att bortom framkallningsskålarna ta fram bilder som i mäktiga format och i de digitala utskrifterna skapa ett visuellt uttryck som Gotby förmår behärska.
Dörren, väggen, skåpet, lampan, huset, duschslangen, trädet …- ett svartvitt fotografi. Till detta rena, nästa sakrala, uttryck är det förmodligen en lång resa som jag inte behöver veta något om men det sammanfogar Catharina Gotbys verk. Bilden lyfter från sin upphovshen till ett fotografi som med Roland Barthes bortvittrade begrepp punctum, vädjar till det som kan pricka en oväntat och alltid personligt.
Catharina Gotby tillåter sig att få stirra och att få ett fåtal bilder. Så får hon mig att länge, länge fortsätta att titta.
Om jag väljer att gå uppför eller nedför den överväxta, slitna trappan eller bara låta fotsulorna minnas något kallt eller varmt, strävt eller mjukt eller vara något som leder tanken till den som går vackert, vet jag inte, men avtrycken finns där. I lager, tunnare eller djupare, tack vare ett svartvitt fotografi med dess beskärning av världen.
Bilden blir kvar, utelämnad till oss, och Catharina Gotby har säkert hittat en ny kontext för att foga in än en gång det fotografi som blir en del i det framtida verket. Under tiden bygger hon ett hus och lär sig något nytt, en utmaning säger hon, det hon tycker om.[1]
Branden. På en annan plats, en annan utmaning. Ett fotografi rakt mot en vägg, starkt som skåpet. Väggen krackelerad vitsotiga, rosa blottor av fläckar. Mäktigt. Golvet med väggflagor och spikar. Jag återvänder ofta till bilden, rå men märkvärdigt skimrande. Vad elden fick sin gnista från är inte utrett. Massaker säger Gotby är det som åstadkommits. Massaker var det av ett kulturhantverk.
Skruvar som inte längre håller ihop något. Skruvar… de gamla och de handsmidda, nya spikarna. Skruvar som kräver en stjärnmejsel. Skruvarna, blir tydliga tecken på det förstörda, gör det än tydligare, naknare än det som fallit ihop, rasat ner. Järn som böjts av hettan. Hur samlar en samman dessa delar? Går det att återställa mellan det som finns kvar, det som ligger på marken, det som varit, som en film spelad baklänges… men försent.
Branden dokumenterad i färg med den enkla digitalkamera Gotby hade till hands. Dagen efter då hon är på Ön. Hon gör det hon vet att hon måste göra. Skär ut verkligheten till ett fotografi. Ett vant snitt. Det som kommer att härbärgera lager på lager i det omedvetna och skapar skilda lager på lager i hennes verk. Djupa minnesrevor som öppnar sig.
Catharina Gotbys pågående arbete visar branden. Den som mellan den 17:e och 18:e februari 2019 ödelade det som fullbordats under mer än ett år av arbete, ett kulturhantverk av den restaurerade gårdsbyggnaden från slutet av 1890-talet. Gotby talar än en gång om en massaker. Fullbordat av elden. Märkligt att ingen utredning fastslagit eldens faktiska upphov.
Förlust av en dröm och ett arbete. Ett hantverkskunnande förvandlat till förkolnat trä, bara stål och kalkväggar motstår elden. Svärtar ner, flagnar och mjuka färgnyanser mot svart, förkolnat. Hon skapar en diktruin av svarta och ljusa färgstoff, av blanka skruvar och spikar, utfallna, utdragna ur de bjälkar, det kärnvirke de fogat på plats. Det av hettan, smältbända, krossade fönsterglaset som vilar mot det bruna virket, varsamt stöttande. En nästan genomlyst bräda reser sig mot väggen och tycks teckna sin egen bild. Nakna spikar mot en blå himmel ur det bjälklag som försvunnit.
Ett hantverkskunnande som fått återuppstå genom användandet av handhugget kärnvirke och av nogsamt återskapade detaljer. Nytt och gammalt som det var tänkt och som det blev under en kort tid. Brukat av äldre generationer, gårdshuset som tjänat så många ändamål; grishus, saltbod, hönshus. Betecknar det arbete som funnits på gården sedan artonhundratalets slut då boningshus och byggnader uppfördes. Liv som upphörde, gård som stod tom. Catharina Gotby visste vad detta kunde bli. Vad det innebar att återskapa något på en plats där det finns ett bevarandeintresse att förvalta för gårdsstruktur och odlingsmark. Hon började. Med den kunskap hon hade, med den kunskap hon lärde sig. Envetenhet att bygga rätt, att bygga förtroenden.
Att i den gamla byggnaden se den möjlighet som det uppbyggda kunde bli. Inte enbart ett vårdat nytt hus utan en återupprest byggnad i ett kulturlandskap som hade saknat det. Detta vackra som skulle avteckna sig i landskapet såg Catharina Gotby och en kort tid syntes det även för de som kom där förbi. En kort tid. Möjligen med den styrka Catharina Gotby besitter återuppstår den siluetten åter där en dag.
Oförklarat uppkom elden. I den råa, vindstilla luften hann den kraftiga elden ta fart innan branden uppmärksammades. Det var. Fotografierna blir ett annat verk, en bok en utställning.
Branden väcker vrede. Sorg. Den plöjer fram minnesrester till ett trauma. Ett trauma som skapar återkommande upplevelser av rädsla, av hat, skriker ut sin vrede, viskar sin sorg, väcker sömn ur kaos och skräck. Sorg har en resonans som må blekna men traumat pockar på upprepande minnesförnimmelse från ett arkiv som inte bleknar. Fotografierna blir tecken som påstår, pekar ut.
Milda färger som står ut mot det svarta får en till tårar. Räkna igen alla de spikar och skruvar som fallit ut, blivit synliga, som talar om en handrörelse som visste vad den fäste. Minnen kryper ner genom tider och händelser. Personliga, då bilden är någons egen erfarenhet och plats men ändå erfarenheter att hitta i en allmänmänsklig upplevelse av förlust.
Trådar, starka som rep sköra som spindelnät. Vävda, ihopfogade, skimrande.
Catharina Gotbys vackra fotografier manar fram en påminnelse om det förgängliga och lyhört når de betraktaren.