TILLBAKANÄSTA

Direkt objekt

TEXt: Björn Larsson, publicerat 2018-01-15

Ida Pettersson, Scream Queens - Collective memories from fiction and reality, 2007.

Någon gång innan våren 1977 byggde Norbert Kröcher och hans kumpaner en slags låda eller ihålig kub. Den var inte stor nog att sitta med rak rygg inuti men med stor möda kunde en person rymmas extremt ihopkrupen. Den var försedd med en slags sittyta eller pall. Lådan var kanske inte konstruerad för att vara ljustät men väl hopskruvad saknades möjligheter för yttervärlden att tränga in, eller tvärtom, att lådans insida trängde ut. Utifrån det bildmaterial som finns efter polisens rekonstruktioner verkar volymen vara runt en kubikmeter.

Snickaren Lars Nilsson byggde en liknande låda, om än lite större och för samma syfte -  att bortföra och hålla instängd en levande människa utan att det uppmärksammas av omgivningen. Året var 1993 och lådan påminner lite om ett gammaldags utedass. Det finns även här en slags utstående avsats att sitta på och två stöd vid sidorna för underarmarna att vila på. Sittytan har ett stort hål och är tänkt att fungera som en slags toalett. Det finns fyra mindre hål i ryggsidan av lådan där rep kan surras runt en kropp för att hålla den på plats. Utvändigt var lådan isolerad med frigolit.

Även om lådorna påminner om varandra kom de att spela väldigt olika roller. Kröchers låda var planerad att innehålla dåvarande socialdemokratiska arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon. Tanken verkar ha varit att kräva pengar från svenska staten och samtidigt få till ett utlämnande av fångna RAF-medlemmar sittandes i västtyska fängelser. Lådan hittades i samband med ett stort polistillslag mot en källarlokal på Södermalm i Stockholm[1]. Lådan aktiverades alltså inte och detta till skillnad från lådan i Bryssel.[2]

Många hemska fotografier existerar publicerade. Några av dem hemsöker mig på ett mer existentiellt plan. Flera av dem borde aldrig ha publicerats. Den svenska OS meriterade ryttarinnan Ulrika Bidegård bortförs utanför sitt hem i Bryssel i januari 1993. Väl placerad i lådan och fastspänd fotograferar förövaren sitt offer med en Polaroid-kamera. På bilden skriver han summan USD 500 000 och WEDNESDAY. Bilden postas sedan till familjens hem men då har lyckligtvis redan Bidegård befriats av belgisk polis. Men bilden på den kidnappade publiceras senare av de stora svenska Kvällstidningarna. Det är en väldigt osminkad bild av brutalitet och ingenting som skyddar eller döljer offret. Annars både finns det och har funnits flera olika sätt att avidentifiera personer i känsliga bilder. Det kan vara kraftig retusch, tjockt svart streck över ögonen, pixelerat ansikte eller annat. Inte sällan används detta på förövarna, och även så i de tidiga bilderna av kidnapparen i denna historia[3].

De här lådorna är tyvärr inte ensamma i sitt slag. Och bilderna som berättar om hemskheterna och med budskap att agera och få slut på eländet är inte heller de unika. Det som är tydligt i berättelsen är vem som offer och vem som är förövare. Rekonstruktionsbilden av den låda som skulle innehålla Leijon är även den skrämmande och kanske lika ångestframkallande. Det är svårt att förstå hur någon skulle kunna överleva längre tid instängd i denna. Men den bild som förövaren Nilsson fotograferade av offret Bidegård och som senare publicerades i svensk press är någonting som går utöver vad som går att förstå och att acceptera.

Publicering av övergrepp är ett övergrepp i sig och spridning av bilder på övergrepp är i sig ett komplext fenomen.

Det finns en journalistisk agenda om att vara trogen sanningen. Närhetsprincipen innebär att rapportering av nyheter sållas igenom ett filter av geografi där närheten till publicering och spridningsorten sorterar ut de som är antingen för långt borta eller saknar större betydelse. Men av någon anledning finns det en slags omvänd närhetsprincip när det kommer till publicering av övergrepp. Det är i princip inte okej att publicera fotografier av människor, levande eller döda som visas upp i en situation där hen inte är medveten om själva situationen, lider eller visas upp i en situation som de inte är bekväma i. Men avstegen från detta brukar öka med det geografiska avståndet. Och också med avståndet i tid. Gamla övergrepp anses vara mer okej och då med motiveringen att de, offren, inte längre är i livet, eller har vänner eller familjer som kan tänkas bli lidande av publiceringen. Det finns också ett journalistiskt kall att berätta om orättvisor och att rapportera om övergrepp. Och i skärningspunkten mellan att berätta och att då kanske utlämna ligger komplexiteten.

Karin Johannisson, svensk idéhistoriker, beskriver i ett flertal arbeten och böcker den speciella situationen som uppstår och existerar mellan läkare och patient. En relation som till viss del kan liknas vid den mellan fotograf och den fotograferade.

Och som likt andra relationer befinner sig någonstans på en skala från ömsesidig respekt till övergrepp. Johannisson formulerade sig bland annat kring den fotografiska praktik av sjukhusfotografi som tog sin början i samband med det fotografiska mediets framväxt och parallellt med den moderna läkarvetenskapens framväxt under andra halvan av artonhundratalet. Det är en praktik som i mycket kan användas som illustration på det maktförhållande som är inskriven i mötet mellan läkare och patient. Där ena parten är frisk, med kunskap och med makten att hjälpa. Och den andra är behövande okunnig och i behov av hjälp.

Flera av hennes böcker innehåller fotografiska bilder från situationer där just den här läkar-patient relationen verkar sakna balans. Dessa bilder är i sig kittlande att betrakta samtidigt som de kanske också illustrerar någonting större än det enskilda? Kanske är de emblematiska för igenkännandet, eller kanske är det precis tvärtom att bilderna får alarmklockorna att ljuda högt? En patient som är känd från flera av de (ö)kända bilderna från La Salpêtrière är Marie Wittman, allmänt kallad Queen of Hysterics[4]. Wittman var neurologprofessor Charcots patient på sinnessjukhuset i Paris där han bland annat utförde experiment med hypnos för att försöka bota hysteri. De fotografier som togs i samband med experimenten tillhör visserligen såväl foto-som medicinhistorien men passar också väl i genren övergrepp och återpublicering av övergrepp. [5]

Inom skräckfilmsgenren är offren och angriparens roller tydligt definierade. Offret, en kvinna som saknar personlighet och vilja, skriker våldsamt som om hon håller på att bli mördad och kallas scream queen.

Titeln på den amerikanska tv-serien Screem Queens som började sändas 2015 anspelar på rollgestaltningen kvinnligt offer i film- eller televisionsproduktioner[6]. Serien utspelar sig föga anmärkningsvärt på en amerikansk skola, på Wallace University. Det är en rollista med unga kvinnor som allt som oftast blir mordoffer på ett eller annat sätt och som avslutar sin rollgestaltning med ett rejält skrik. En lite äldre kvinnlig roll spelas av Jamie Lee Curtis. Curtis är en klassiker i genren scream queens och med en ännu mer klassisk scream queen till mamma – Janet Leigh. Curtis båda föräldrar var också skådespelare och mammans roll i Psycho placerar henne på ett motel som drivs av Norman Bates[7].  Jag vet inte om kvinnors dödsögonblick är mer ljudligt än mäns. Begreppet scream kings verkar inte existera annat än som en möjlig parodi på scream queens.

Harun Farocki adresserar en annan figur med visst släktskap i installationen Feasting or Flying[8]. Det är utdrag ur spelfilmer där handlingen berör män som tar sitt eget liv. Eller om man så vill en slags dekonstruktion av män som tragiska hjältar på spelfilm. De är inte så mycket offer för en förövare utan mer offer för omständigheter och för sig själva. Vi som tittar på installationens sex stycken parallella monitorer vet om att vi bevittnar män på väg mot självmord. Och vi blir rysligt medvetna om våra roller i varseblivningen genom vår förväntan. Annars är angriparrollen allt som oftast förbehållen mannen, inte sällan maskerad och med tillhyggen av olika slag.  Männen i Feasting or Flying verkar inte bekväma i den mer dominerande mansrollen på film - som familjens överhuvud och beskyddare.

Fotograferade eller filmade övergrepp möter oss tyvärr allt som oftast. Även om mer traditionella medier numera har utarbetat etiska regler för publicering så utgör publicering på internet en okontrollerad plats för allehanda oförrätter. Olika former för kontroll av vad som kan komma upp i flödet erbjuds föräldrar, just för att det inte finns någon spärr på vad som kan dyka upp. Det kan handla om helt ocensurerat material från krigsskådeplatser, om filmade övergrepp, om mobbning, misshandel, våldtäkter, förnedring – you name it! Bilderna, filmerna, fotografierna är budskapet, berättelsen, beviset och övergreppet.

 

 

Björn Larsson är konstnär och lektor i fri konst med inriktning fotografi på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

 

Björn Larsson, Perpetrators, 2006.

 

[1] Den svenska polisen kom operation Leo, planen att kidnappa statsrådet Leijon, på spåren och inledde själva en operation med namnet Ebba Röd för att infånga Kröcher och hans kumpaner vilket bland annat ledde till tillslaget på Katarina Bangata där lådan hittades.

[2] Kröcher dömdes av en domstol i Düsseldorf till elva och ett halv års fängelse, Nilsson dömdes av en domstol i Bryssel till femton års fängelse.

[3] Bilden publiceras några år senare i både Aftonbladet och i Expressen.

[4] Wittmans sjukdomssymptom försvann efter Charcots död 1893. Hon friskförklarades med fortsatte sin bana på sjukhuset då hon började arbeta på den nyinrättade röntgenavdelningen. Senare kom hon att arbeta som assistent till Marie Curie. Och någonstans bland dessa arbetsuppgifter med olika strålande material tvingades hon amputera båda sina ben och sin vänstra arm.

[5] Själv blev jag varse om detta då jag bjöd in Johannisson att förläsa om denna speciella form av institutionsfotografi – sjukhusfotografin. Hon kom och pratade men valde att inte alls visa några bilder alls. Anledningen var att hon blivit mycket kritiserad för att hennes böcker medverkar i att åter igen begå övergrepp mot de patienter, mestadels kvinnor som kan ses i patientfotografierna från Charcots Paris.

[6] En annan serie med samma namn sändes med start 2008 som en slags gameshow där tio okända skådespelerskor kämpade om första priset att få en roll i en kommande skräckfilm från Lionsgate films.

[7] Bates gärningsman är löst baserad på Ed Gein, som anses att delvis stå som förebild för Robert Blochs romans Psycho, från 1959, filmatiserad av Alfred Hitchcock och med Anthony Perkins i rollen.

[8]  Fressen oder Fliegen, 6 videos, b/w & color, sound, tot. 24 min. (Loop), Germany 2008