Ledsagad av ljuset, formad av mörkret genom avvägningen dem emellan. Fotografi handlar om tid. Tiden är oavlåtligt närvarande i allt som har med fotografi och fotograferande att göra. Och så har ju mediet också den unika förmågan att fånga tiden. Att inkapsla ett ögonblick och låsa det från förändringen, från den eviga rörelsen som fortsätter. Frilägga från före och efter. Jag kan möta blickar från människor som dog många, många årtionden innan jag ens föddes. Deras liv blir så påtagliga, så levande. En närvaro som stiger in i min tillvaro och pockar på uppmärksamhet, på bekräftelse. Skapar en ram åt min egen värld genom medvetandegörandet av vad som hänt däremellan. Tecknandet av mitt nu – genom relationen till ett då, som var deras nu… och som ju fortfarande finns där, på bilden. Det spelar ingen roll att jag fått processen förklarad för mig och själv lärt mig behärska den i flera av dess många former. Det är fortfarande magi. Din kropp, din blick, din känslostämning fångad genom det avtryck du gör i ljuset och präntad på en yta som sedan materialiserar och duplicerar en skärva i tiden till den tingliga världen.
För vilken gång i ordningen höjer jag mobilkameran och fångar en bild under promenaden? Så bekvämt tillhands i fickan, alltid tillgänglig. Tänk de första fotograferna som släpade glasplåtar, fotovätskor och torkställningar genom öknen till arkeologiska utgrävningar. Deras fotografiska alster, liksom de sköra plåtarna som så ofta förgåtts och försvunnit, utgör idag historiska artefakter själva. Dessa bilder, som demonstrerade den moderna tidens intåg genom exakt dokumentation av antikens lämningar.
Inom analogt fotograferande är ljusförhållandena oundvikligt centrala. Allra helst om vi talar om äldre, metoder, manuella kameror, fipplandet med ljusmätare, bländartal och sekunder… Bilden som formas ännu osynlig på den av ljus genomkorsade plåten eller filmen. I det fördolda, i kamerans täta mörkerkropp. Påtagligast närvarande är kanske spelet mellan ljus och mörker i bilder från fotografins tidiga barndom. Dessa märkligt ödsliga vyer utan levande varelser, annat än någon enstaka sovande figur eftersom rörelsen inneburit att levande varelsers kroppsliga avtryck i ljuset suddats ut av den långa exponeringstiden. Men de finns ändå där, de levandes spår, någonstans måste de finnas, som en tunn skiftning i de gamla negativen… svagare än skuggor, så gott som utplånade i den eviga rörelsen. I den långsamma tiden som våra andetag är för korta, våra rörelser för flyktiga för att låta sig fångas av. Robert Macfarlane ger i boken Underland en vacker beskrivning av ett gammalt fotografi från en marknadsdag i finska Rauma. Han återger hur det sena 1800-tals fotografiet exponerats efter de helgdagsklädda männen i svarta kostymer vilka framstår som skarpa och distinkta, medan kvinnorna i sina ljusa klänningar blivit hopplöst överexponerade och syns som utfrätta nästan spöklika väsen på det stora torget. Suddiga minen av sig själva redan under sin samtid.
Vad gör dagens alla redigeringsmöjligheter med vårt förhållningssätt till bilden? Som fotografer och konstnärer och som betraktare? Den ständiga uppmärksamheten på ljuset har ju inte upphört med den digitala tekniken, men vi behöver inte längre förstå eller i någon större utsträckning medvetet förhålla oss till det längre. Autofunktioner för brännvidd och ljuskänslighet, liksom en närmast obegränsad spännvidd för iso-talen och kamerans inbyggda teknik att kompensera för kontrasterna mellan hög- och lågdagrar, gör att ljuset i någon bemärkelse blivit osynligt för digitalfotografen. Den stora skillnaden är ändå omedelbarheten. Att direkt efter avtrycket kunna se resultatet. Förskjutningen i tiden blir närmast omärkbar. Draget av återuppväckande av just den där sekunden, det där mötet, perspektivet likaså. Du har redan sett bilderna du bär med dig hem och går miste om den nervösa ovissheten, om förväntan. Du slipper självklart också de obehagliga överraskningarna, missarna som inte kan korrigeras i efterhand… Kanske gör det oss mindre benägna att verkligen bemästra mediet om det hela tiden finns utrymme att åtgärda problemen i realtid? Eller kompensera riskerna genom fler exponeringar.
Jag ser fördelarna. Men jag hör också många fotografer säga att de inte gillar en kamera som ser mer än de själva gör. Ett bakstycke som kan kompensera för kontraster ögat inte kan överbrygga.
Kanske är kameran bara penseln som etsar bilden vid pappret och det är fullkomligt ovidkommande vilken teknik som fångar ljuset? Argumentationen för det ena eller det andra verkar oftast landa i en förenklad sanning. Arbetar du målmedvetet och engagerat med fotografi kommer du oundvikligen utvecklas inom området och dra slutsatser relaterade till tid, ljus och mörker. De slutsatser som är viktiga för just ditt förhållningssätt, dina bilder och arbetsprocesser. I slutändan är det ändå undersökandet och experimenterandet med uttrycket som är den konstnärliga kärnan. Det finns inga enkla svar, bara komplicerade. Variationer i det oändliga på alla plan är kanske konstens starkast brinnande låga oavsett medium?
Intressant nog verkar den analoga tekniken vara på återmarsch, särskilt inom konstnärligt fotografi? Jag är nyfiken på skillnaden mellan att utforska de analoga teknikerna med utgångspunkt i de digitala, bakvägen så att säga – och hur det var att lära sig tekniken och hantverket utifrån att det var vad som stod till buds. Var vad fotografi var. Framför allt i förhållande till den tid för inte så länge sedan, utan som jag själv kan förhålla mig till, då allt fotografi var analogt även om glasplåtarna sen länge hamnat i skuggan. Jag inbillar mig att det finns en skillnad i angreppssätt utifrån om detta är vad fotografi är – eller om tekniken betraktas som den föråldrade, men alternativa metoden.
När jag började fotografera på allvar och övertog min pappas kamera, fanns inte ens begreppet analogt fotografi. Fotografi, det var exponeringar som måste framkallas för att bli synliga. Doften av framkallningsvätskor, de kliande nariga händerna och trollbundenheten då bilden sakta tonade fram på pappret där i skålen under det svaga röda ljuset. Det var att bli del av magin. Först då visste man vad det faktiskt blivit… vad arbetet lett fram till. Jag vet inte om jag hade fångats av det fotografiska mediet och den fotografiska processen utan den där känslan av att hantera det okända? Av att balansera över ovissheten på en tunn tråd och så efter en massa blaskande och väntande se bilden träda fram och verkligen vara där. Fotograferingsögonblicket återkallades, fast ändå annorlunda. Som om våra minnen alltid förskjuts, även över en relativt kort tidsrymd? Eller handlade det om att kamerans blick var så mycket noggrannare än min egen och fångade det flyktiga som jag först i efterhand gavs tid att betrakta? Oändlig tid. Så mycket jag ville. Idag är jag glad att slippa mörkrummets kemikalier även om jag oftast fotograferar analogt, men något av magin är oåterkalleligen borta. Med en fot i det analoga och en i det digitala kan jag leka med förvandlingen synligt. Jag förstår både dem som återvänder till mörkrummen och dem som aldrig ens velat vistas där. Från att vara det medium som skulle behärskas och kontrolleras för att framställa den perfekta bilden, verkar fotografiet för många ha förvandlats till en metod med utrymme för de oväntade resultaten?
Och vad hände med tiden? Vi töjer de rumsliga gränserna. Upplever vi samma förskjutning i tid som hos silvergelatinkopiorna, samma snuddande vid evigheten i dagens ändlösa bildströmmar? Det är som om närvaron tunnas ut när den ständigt pockar på vår uppmärksamhet? När jag sugs in i de oupphörligt uppdykande bilderna jag bär med på mobilen i fickan – är det snarare mitt ögonblick i nuet som försvinner ut i flödet – än bilden som skänker mig den där skärvan av evig tid.