TILLBAKA | NÄSTA

NÄRVARO

Text: Linda Bergman, Verk: Pieter Ten Hoopen
Publicerad: 2023-04-01

Pieter Ten Hoopen: Stockholm.

Vi pratar länge och när vi avslutar samtalet undrar jag hur jag ska återge det Pieter Ten Hoopen just berättat för mig. Han är extremt intensiv, pratar fort och mycket och det märks att det han talar om berör honom djupt. Intervjun jag just gjort innehåller så många trådar att det är svårt att bestämma mig för vilken väg jag ska ta, när jag sätter mig ner för att skriva.

Mitt första möte med Pieter Ten Hoopen blir på en fotomässa i Älvsjö 2008. Jag var där och hängde upp bilder och gick runt i de olika utställningarna. Det var mycket bra fotografi som visades men jag fastnade framför allt för en bildserie, med mörka och bitvis oskarpa panoramabilder fotograferade i Stockholm. En lång, högljudd man i kostym gick runt bland bilderna, pratade och gestikulerade. Det var Pieter Ten Hoopen och panoramorna var hans. Vi hälsade bara kort då men 2012 blev det så att jag hjälpte till med installationen av hans utställning Tokyo 7 på Galleri Kontrast i Stockholm. Vid den tiden hade han vunnit många stora svenska och internationella priser för sina reportage och det fortsätter. Senare, 2015, blir han också nominerad till en Emmy Award för sin dokumentärfilm Hungry Horse och 2019 får han utmärkelsen Story of the Year i tävlingen World Press Photo för bildserien The Migrant Caravan.

Men vid den tiden då han släpper boken Tokyo 7 och ställer ut projektet, runt 2012, händer något i hans liv. Efter extremt intensiva år, mellan 2004 och 2012 när han arbetat konstant och därmed ständigt varit på resande fot, säger kropp och själ ifrån. Allt det han upplevt och skildrat har vid den tiden satt spår. Långsamt börjar han göra förändringar i sitt liv. Hans bildspråk och förhållningssätt till fotografi förändras också gradvis efter det. När jag möter honom nu får jag veta att han inte reser lika mycket som tidigare, att han arbetar lugnare, mer efterforskande och grävande.

Just nu är Pieter Ten Hoopen aktuell med utställningen Storyline på Hälsinglands museum, där han visar bilder från exempelvis Pakistan, USA och Afganistan. I utställningen kan man se hans bokprojekt, bildreportage och filmproduktioner. När Storyline visades första gången, på Värmlands museum, fick han av museet också i uppdrag att dokumentera det värmländska samhället Ekshärad och nu när utställningen turnerat vidare har han varit i Delsbo och fotograferat för Hälsinglands museum. Eftersom min första upplevelse av Ten Hoopens bildvärld inte var från hans reportage utomlands, utan av ett projekt från Stockholm tänker jag att det är lite spännande att gå in i de arbeten han gjort i Sverige. Han menar att det verkar finnas ett stort behov av dokumentationer av det samtida Sverige och som vanligt gör han sina berättelser på sitt sätt. Oavsett om han fotograferar i samhället Hungry Horse i Montana eller i Ekshärad i Värmland finns det en stämning i bilderna som det inte går att ta miste på. Det finns ofta ett lugn, ett romantiskt stråk, ett vackert ljus som ibland i vissa bildserier, kontrasterar mot en brutal verklighet och ett kaos. Det som Ten Hoopen verkar vilja fånga är mer känslostämningar än något annat, vad som händer emotionellt i de människor han möter och i den situation de befinner sig i.

Han säger att han alltid varit kompromisslös med sin fotografiska stil, även om detta varit indirekt. Han menar att han bara har kunnat göra sin sak, det han vill och på sitt sätt. Det har inte funnits några alternativ. Han beskriver hur han ibland har kunnat känna att han är ensam, kanske inte riktigt hör hemma någonstans men jag tänker också att det är det som gör att hans bilder kan vandra och fungera under lång tid och i olika sammanhang.

Det som binder ihop hans berättelser är hur han berättar dem och att det ofta finns återkommande teman trots att han fotograferar på så olika platser och i så olika situationer. Jag har sett hur han hittar vardagliga ögonblick, kärlek, närhet och hopp i bildserier där det också finns hopplöshet, våld och uppgivenhet.

Om vi backar till hans första bok, Stockholm, visar den en stad som jag både känner väl och överraskas av när den skildras i bild på det sätt den gör här. Offentliga miljöer varvas med bilder från människors hem. Snö, regn, slask och mörker, stadsvyer och sovrum, trafik där bilarnas och trafikljusens röda sken är det enda som bryter det grå. Nakna kroppar och porträtt som kräver närhet men också ansikten som bara sveper förbi i ett bussfönster. Bilderna känns tunga, liksom vädret. Panoramaformatet är viktigt för att jag som betraktare ska förflyttas in i den scen som utspelar sig.

Bilder ur serien Ekshärad ser jag första gången på Ten Hoopens Instagramkonto och här är bildformatet kvadratiskt. Färgskalan är även i denna serie snäv och en grå dimma sveper kring människorna som avbildas i natur eller bland bebyggelse. I flera bilder är personerna bara siluetter, vilket förstärker en ödslig kvällsbild i samhällets centrum eller i det kringliggande landskapet. Jag känner igen känslan i den lilla orten. Jag kommer själv från en plats långt ifrån Stockholms brus, aktivitet och rörelse. Jag uppskattar det där lugnet och Ten Hoopen har verkligen lyckats fånga det i bild.

Jag skriver i början av denna text att vårt samtal har så många trådar att det är svårt att välja var texten ska ta vägen. Naturligtvis frågar jag om hur det är att befinna sig i svåra situationer, eftersom han fotograferat i krig, i jordbävningsdrabbade områden och sett och upplevt saker som måste vara svårhanterliga, både i stunden och efteråt. Pieter beskriver hur han går runt och tittar mycket innan han lyfter kameran och fotograferar. Jag tänker att det kanske finns en föreställning om att uppdraget, att ha en kamera framför ansiktet, skyddar fotografen känslomässigt. Men Pieter berättar att det inte alls fungerar så, för alla sinnen berörs. Och han säger också att det är omöjligt att veta vad alla upplevelser har gjort med honom, vem han hade varit idag och hur han hade reagerat på saker utan det han upplevt.

Det är intressant att han just går runt mycket och bara tittar, inte fotograferar. Det kanske är det där tålamodet, en slags koncentration, ett visst slags fokus som gör bilderna så speciella. Jag känner som betraktare en närvaro.

Linda Bergman (f. 1976) är skribent/kritiker och fotograf/konstnär samt medgrundare av och chefredaktör för VERK tidskrift. 2020 tilldelades hon Dynamostipendiet för sitt arbete med VERK. Bergman driver också bokförlaget Boris Press och har varit redaktör för flertalet böcker. Som konstnär är hon aktuell med nysläppta boken Vind är också beröring (Sandarbeten).

Pieter Ten Hoopen, född 1974, är fotograf och bildjournalist från Holland, numera bosatt i Hjo, Sverige. Ten Hoopen examinerades från Nordens Fotoskola, Biskops-Arnö 2001 och startade därefter sin yrkesbana inom svensk dags- och kvällstidningsjournalistik. Hans bilder har publicerats i bl. a Dagens Nyheter, Expressen och senare även i New York Times Magazine och The New Yorker. Han har ställt ut på exempelvis Fotografiska (Stockholm), Galleri Kontrast (Stockholm), Foam (Amsterdam) och Dunkers kulturhus (Helsingborg). Pieter Ten Hoopen är representerad av Agence VU´.

Pieter Ten Hoopen: Ekshärad.

TILLBAKA | NÄSTA