TILLBAKANÄSTA

Portfolio

Text och verk: Alice Hedström
PUBLICERAD: 2021-04-01

In the making, både konsten och konstnären – Med kropp som instrument och hem som portfolio.

Vapen 1.jpg

Alice Hedström. Vapen, 2019.

För ett år sen fann jag mig själv ståendes i min lilla studentetta på Hisingen i Göteborg med epoxi rinnandes ner över mattan. Jag arbetade med en vårutställning och hade precis hällt hartsmedlet över en stor plastutskrift av mig själv som jag lyckats skriva ut i smyg på lastbilsföretaget där min nära familjemedlem arbetar. Den var till installationen Ingen kropp är så föränderlig som min – The Female Dressing Room. Tanken var att jag skulle gjuta in en bild av mig själv ovanpå spegelglaset. Bilden föreställer min siluett som betraktar sig i spegeln och runtomkring handskrivet på ramen står raderna:

Jag saknar min form
Jag har aldrig haft en form
Ingen som jag passat i

Spegeln är skapad för att belysa tjejers spegelblick och den regelbundna kroppskontrollen. Granskning av kropp framifrån, av kropp från sidan, av kropp bakifrån och av kropp lite sådär halvt från sidan. Granskningen av blicken. Ser jag ledsen ut? Granskningen av potentiella rynkor och streck, har de börjat komma än? Granskning av magen. Hur mycket putar den ut idag? Granskningen av låren. Kommer de rymmas i jeansen nu? Efter ett antal upp och nedgångar i vikt, svält och tröstätande kan du känna att siluetten suddas ut. Att du är formlös. Att du är vad som helst och kan bli vad som helst. Ingen kropp är så föränderlig som min. Självgranskning i spegeln är en ständig följeslagare i mångas liv. I spegelverket vill jag gjuta in ett fotfäste och smetas ihop med betraktarens spegelbild. Som en ständig påminnelse. Om att du inte är själv, i din självgranskning.

Ingen kropp är så föränderlig som min – The Female Dressing Room .jpg

Alice Hedström. Ingen kropp är så föränderlig som min – The Female Dressing Room, 2020.

Spegeln är som sagt en del av en installation där jag har byggt upp ett så kallat Dressing Room. Installationen är menad att vara ett porträtt som skildrar kvinnans påtvingade roll som förändringsbar samt erbjuder exempel på faktorer som kan leda till ofrivillig kvinnlig förändring. Såsom bakgrund, självgranskning och yttre granskning. I rummet finns även dekorerade Vagabondskor med ätstörningsstrofer, en serveringsbricka med läskande Rape juices och ett fysiskt bläddergalleri fyllt med i och urvuxna kläder samt ett epoxiingjutet fotografiskt bildspel, med tydlig berättelsekurva. De allra flesta människor klär sig varje dag. Kan en via något så vardagligt som kläder och galgar få en person att trä på sig och förstå andra livsförhållanden än sina egna?

Det är sjukt att vara kvinna, för på ett sätt betyder det allt och på ett sätt betyder det ingenting, och ibland känns det som att mitt sätt att vara bara är reaktioner på vad som hänt mig.[1]

Tone Schunnesson

Hur som! Spegelramen jag valt för epoxin var inte tillräckligt djup och en härdsmälta av härdplast uppstod. Det rann epoxi ner på mina händer och kemikalieblandningen skapade en röd rodnad och kli på min hud. Jag stirrade på epoxiplättarna som för varje sekund blev större på mattan. Jag tänker ofta på den där epoxi-incidenten. Jag tänker på den varje gång jag kliver upp ur sängen och min stortå nuddar den största plätten, den som skapat en stor stelnad i min matta. Vid inköpet var mattan gjord av beige bast och med återvunnet blänkande plastmaterial invävt mellan stråna. Nuförtiden består den av fler material. Förutom epoxi-öarna har små metallbitar från min smyckestillverkning borrat sig in i flätorna. Den har en vit dutt färg från när jag målade Vagabondskorna. Den har färgglada ogräddade bitar plastlera som klibbat sig fast jämte stråna och den senast tillkomna komponenten, vit självtorkande lera.

Alice Hedström. How many roads must a woman walk down? och Rape juices ur: Ingen kropp är så föränderlig som min – The Female Dressing Room. 2020.

När jag sitter här på sängkanten med tårna på min epoxifläck har jag utsikt över hela min lägenhet förutom badrummet. På mattans vänstra hörn, med ett stadigt mässingsben på matt-tyget står mitt lilla guldfärgade bord. Det har knoppar, glasskiva och en tidningshylla undertill. Bordet har varit med mig på utställningen KÄFT! där jag ställde ut mitt livs första fotografiska fanzine SHARE BOX – share something tasty, via en installation.

Alice Hedström. SHARE BOX – share something tasty, 2018.

Share box - share something tasty är ett fanzine som genom foto, kortfattade poetiska texter och ett fåtal illustrationer i serieartad form tar sig an ätstörningar med speciellt fokus på bulimiproblematik. Eller, problematik, vafan! Det handlar om bulimi. I sin renaste form. Det handlar inte om något fruktansvärt ögonbrynshöjande. Eller det kanske det är, eller bör vara. Men det är också ”bara” en spya som främst tjejer möter till vardags. Det handlar om vardagssmärta som dessvärre ofta är en normalitet. Installationen bestod av tre ”stationer”. Kräkstationen, reningsstationen och mässingsbordet i roll som den fridfulla guldstationen där fanzinet med sitt stormiga innehåll fick vila och spira.

Än idag gapar tidningshyllan aldrig tom. Från sängen ser jag att där just nu ligger tre ex av SHAREBOX och fem ex av mitt andra fanzine I'm wet in all the wrong places. I'm wet in all the wrong places är ett stort fanzine, en donna på 90-sidor, som handlar om kvinnor som sorgearbetar via delvis destruktivt sexuellt utforskande. Fanzinet kretsar kring sexuella övergrepp men också kring tillbakatagande av makt och oförfalskad njutning. I'm wet in all the wrong places ställdes ut tillsammans med mina andra fanzines på Galleri Axel i Stockholm år 2019.

Alice Hedström. I'm wet in all the wrong places. SHARE BOX – share something tasty, 2019.

Om jag istället för att snegla i fiskperspektiv, vänder mitt huvud till vänster och spanar i fågelperspektiv ser jag ett av mina vägghörn. Nära hörnet syns svarta tuschfläckar som drastiskt går över i en rak kant. Det är lämningar från när jag arbetade på min stora teckning IF. Teckningen gjorde jag för att få nystart i redigeringen av romanmanuset Hej det är jag som är framtiden, som jag arbetat på från och till i fem år. På teckningen syns en båt och runt den vattenbubblor och vattenringar. I bubblorna utspelar sig några av bokens tidigaste scener i kronologisk ordning. I fören av båten ligger huvudkaraktären Elina, i åttaårsåldern och blickar ut över ringarna på vattnet som innehåller kommande scener. Jag gjorde teckningen i kursen Drawing as storytelling för konstnären Behjat Omer Abdulla och jobbade i samklang med detta med ett fotografiskt projekt i kursen Fotografisk gestaltning för Klara Källström, som är konstnär och fotoboksförfattare. Projektet gick ut på att via nya uttryckssätt finna frisk luft i ett vant uttryckssätt. Jag ville genom att göra teckningar och fotografier av bokens komponenter se mitt bokmanus i nya vinklar och på så vis kunna återuppta redigeringsjobbet med en annan energi. De två arbetena har nu tillsammans bildat ett stort magasin som jag kallar Trailer för ett prosaverk som ska ställas ut i en grupputställning på Göteborgs litteraturhus.

 Alice Hedström. IF och Trailer för ett prosaverk, 2020.

Trailer för ett prosaverk är ett blankputsat magasin som utforskar berättelsen kring en ung kvinnas vuxenblivande och relation till socialt arv.

Projektet är ett försök att vid 25 års ålder erbjuda en trailer om vad som komma skall, romanen. Projektets kött är en serie självporträtt som visualiserar en iscensatt graviditet som utvecklar sig till ett iscensatt moderskap.

Porträtten är uppbackade av lyriska strofer och scener ur manuset, gestaltade i både teckning och prosa. Projektets paketering är en blinkning mot den rådande liberalindividualistiska trenden inom lit-världen, där författaren erbjuds mer fokus än boken i sig. Projektets form är en lek med plattityder från såväl den kommersiella som den intellektuella världen. Trailer för ett prosaverk serverar en färgglad kavalkad av stilbrott som suktar efter att klia samt möjligtvis tillfredsställa ditt öga. Mina verk är ofta tydligt riktade mot en publik. Dessvärre är jag bättre på att skapa själva verken än att göda riktningen. Jag känner mig ofta färdig och vill gå vidare till nästa expedition när ett verk är färdigställt. Jag driver med den här läggningen i projektet genom att använda mig min påkomna slogan sellout without any buyers.

Om jag struntar i att blicka långt bortåt och istället tittar ner på själva sängen så ser jag platsen som den här scenen utspelade sig på:

”Jag halvligger i sängen. Lutar mig över något, kanske min mobil, kanske en bok, troligen min mobil. Han tar upp sin mobilkamera. Jag duckar häftigt, livrädd.

Han suckar och grimaserar.
Han: Det är som att jag tar upp ett vapen."

Den här händelsen väckte frågor i mig kring min egen kamerarädsla och vart den kommer ifrån. Vad är det jag är rädd för? Varför är mobilkameran, kameran, ett av mina största vardagshot? Ska inte det vara min kompis? Min följeslagare? Mitt verktyg? Varför blev jag fotograf? Varför valde jag att rikta kameran mot mig? Vad är det jag försöker kontrollera? Vad är det jag försöker fånga? Funderingarna blev i slutändan fanzinet Vapen som utforskar just detta.

Alice Hedström. Vapen och Soulmates, 2019.

I sängen fotograferades även bilderna till mitt arbete Soulmates. Soulmates är en intim bildserie med tillhörande texter om parrelationen som frihetszon och kraftkälla. Om den intima bubblan där egna regler kan sättas oavsett övriga samhällets regler. Om att fördela makten på sitt vis. Om trygghet efter otrygghet. Om att våga slappna av i någons armar. Om att vilja erbjuda någon armar. Soulmates tar även upp känslor som desperation och tveksamhet. Är du min soulmate? Vad är en soulmate? Kommer jag någonsin kunna ta emot och förstå en soulmate? Kan jag lita på att det du säger är sanning, att du vill finnas hos mig? Soulmates visar upp friheten och kärleken i en parrelation men även den enskilda individens tvivel och känslostormar. Kanske är en lite maktlös även i frizoner, men i frizoner har en möjlighet att växa och erövra. Våga hålla i makten. Våga visa sig själv.

Jag ser ut genom fönstret. Från bädden ser jag en bit ner på gatan. Till sommaren ska jag lämna den här kuben till studentlägenhet och flytta till en större och dyrare version. Mattan jag vilar fötterna på kommer innehålla betydligt fler material vid avgång än vid ankomst. För det är så jag fungerar. Händelseförloppet med mattan pekar på ett tydligt angreppsätt i mitt konstnärskap. Test. Uttryckssätt. Metoder. Nya metoder! Gamla metoder. Metoder som jag lärde mig på förskolan. Metoder som jag lärde mig på högskolan. När personer ramar in min konst brukar de ofta säga att den är väldigt mycket, att den använder sig av olika tekniker och innehåller enorma mängder detaljer. Personer säger ibland att jag ska tänka på det där med urval, mejsla ner, karva fram men de säger sällan att helheten är spretig. De flesta brukar uttrycka att mina verk hålls ihop av ett enda genomborrande inslag, röst. Jag håller med. Kanske just för att jag la mina första tre studieår på att lufta just rösten och skriva det där romanmanuset. Mina skrivarutbildningar gav mig stadiga tyglar att hålla i och när skrivkvoten var full fortsatte jag att utvecklas på fotografiska utbildningar. Där grundmaterialet ”röst” har fått bli fotografier, tidningar, installationer, objekt. I mitt konstnärskap ser jag det som att texten är min grund, core:n i Ben och Jerry-glassen, den söta av kola. Sedan dekorerar jag core:n med andra strängar såsom fotografi och teckning för att slå på punkter som texten inte kan nudda. Jag har svårt att skilja olika tekniker åt och är nuförtiden trygg i att luta mig tillbaka i en stil jag kallar för fusion. Jag kan tycka att fotografi fyller liknande rum i själen som lyrik kan göra. Fotografi och lyrik är för mig det något mer svävande, ett element som med fördel kan läsas in med en fenomenologisk blick. Medan prosatext bjuder på en självklarhet. Den talar klarspråk, om än myllrigt och motsägelsefullt, den beskriver, den förklarar. Men den kanske inte tar dig till samma känsla och position som en tekning på ett ivrigt argt barn för dig. Den kanske inte får fram det där uttrycket. Den kanske inte slår an samma ospelbara tonart.

 Jag sökte mig till den fotografiska världen från den skönlitterära för att jag började känna mig kapad. Jag kände att bara ett spår i mig fick växa. Idag lever mina spår i samklang. Mina spår är flätade till en, ja fläta. Är en stor trygg stolt armé som kastar slängkyssar och granater. Nästa gång jag flyttar hoppas jag att ännu fler spår är inbundna i min befläckade mattas flätor. Mina 20 kvadratmeter som jag lever med fram till sommaren är märkta, jag har gått fram. Tur att det verkar som att huset ska rivas för att göra plats för tunnel och högre hus med högre hyror strax. Om det inte uppfattades så var föregående uttalande sagt med en något slemmig dräpande ton. För det är en nära fråga för mig, gentrifieringsprocesser. Jag har gjort ett antal fotografier kring den tematiken som utspelar sig i min hemmastadsdel Majorna. Jag har döpt arbetet till Mates. I Majorna blir bilarna blankare för var gång jag ”hälsar på”. Kemtvättar blir mäklarkontor och tobaksaffärer blir hippa caféer. Göteborg sväller och innerstaden blir större och dyrare. Vad händer med oss som föddes på gator vi inte längre har råd att bo på? Har vi råd att bo på dem? Finns vi kvar? Var finns vi? Finns det nya platser? Är gentrifiering enbart negativt eller även en nödvändig fruktsam utveckling? Vi kommer ju alla någonstans ifrån från början.

Alice Hedström. Mates, 2019.

Jag bor inte längre själv i min lilla lägenhet. En ca två meter lång kvinna har flyttat in. Eller hon har inte flyttat in, hon har växt in, växt fram. Det är hon som är skyldig till det senaste elementet på mattan, den vita lufttorkande leran. Hon står idag med skallen mot min köksklocka. Hon har en hästsvans högt på huvudet, bär stövlar, har bara ena halvan av sina lår på plats och kommer om någon vecka för alltid hålla en handduk i handen. Hon är mitt livs första skulptur. Mina lärare avrådde mig till viss del. Lera bara spricker och är till besvär. Har du gjort något sånt här förut? Du har ju ingen som guidar dig. Men nu står hon där, visst hennes högra arm är lite lös och jag har inte riktigt ordnat hur jag ska kunna frakta runt henne i världen eller ens hur hon ska klara av att stå självständigt på två ben. Men jag litar på att jag klarar det. För det handlar om handfasta lösningar, det handlar om att vara praktiker. Jag är inte rädd för lera, jag är inte rädd för egen research, jag är inte rädd för metoder där man kan lära sig genom att testa sig fram, field work. Jag är rädd för stora monsterskrivare, opålitliga studioblixtar och farbröder som pratar i tekniktermer som för mig aldrig kommer kännas helt naturliga. Men jag jobbar på det. Jobbar på att kunna styra min mun och kropp lika väl som jag kan yttra min röst. För jag litar på att det finns öron som känner lust att lyssna till den. Och jag litar på att jag inte behöver bo själv om jag inte vill bo själv, jag har lyxen att bo med en två meter lång kvinna.

I helgen fick jag en komplimang för statyn. Personen sa att hon älskade verket jag arbetar på just nu. Att det var det bästa hon sett mig göra och påpekade du brukar ju alltid göra självbiografiska grejer. Jag förstår 100% att hon inte menade något illa, att hon verkligen bara gav mig en komplimang. Men trots vetskapen så är det något litet som river i mig. Något som jag ofta tycker man får möta som självporträttskonstnär. Det finns en syrlig aspekt av ytlighet i luften, en outtalad elefant i rummet om att man är egofixerad. Jag tycker det är märkligt det där. För mig är det så självklart. Min kropp, min själ, mina sinnen, mitt intellekt är verktyg som jag använder mig av för att måla upp en bredare bild. Det må vara mitt ansikte på porträttfotografiet men egentligen är det en vidsträckt landskapsbild.

Jag diskuterade detta med två av mina kurskamrater Nanna Hammer Tiittanen och Linnéa Cramer vid separata tillfällen. De båda jobbar precis som jag mycket med självporträttet och i koppling till våra fotoboksprojekt dök diskussionen upp.

Det är så märkligt. Man själv tänker knappt på att det är en själv. Huden känns inte som hud, det är mer ett material.

Kroppen blir så tydligt ett verktyg för att framföra något.

När jag visar folk utanför skolan ett porträtt där jag poserar naken blir jag nästan förvånad när dom blir lite pryda och besvärade?

Man själv tänker inte på att man är naken längre.

Det är ju inte jag JAG.

På en föreläsning med fotografen Annika Elisabeth von Hausswolff berättade hon att hon haft smärre panik under sin första utställning. Ska jag hänga på väggar? Ska folk titta på mig? Ska jag vara blottad? Då var det en person som sa något i stil med: Det är inte du som hänger naken, det är en tavlorna. När fotografierna når gallerirummet har de lämnat dig.

 Jag förstår självfallet att det kan finnas något destruktivt i det här distanstagandet till den egna kroppen, det egna utseendet. Men har inte speciellt vi kvinnor alltid uppmanats till ett distanstagande gentemot våra kroppar? Det måste väl ändå i grunden vara frigörande att använda det som är fostrat till alternativen “lockbete” eller “tempel” som verktyg och reflektor?

Min boning är, som du säkert förstått, en viktig trygghetskomponent i mitt konstnärskap. Den är hjärtat i verksamheten, min kära grotta. Visst är jag i skolan någorlunda regelbundet. Leker kontor, skickar in stipendieansökningar, hänger med skrivarna och klasskamraterna. Men för att skapa är jag tvungen att likt en fågel samla ihop pinnar och klibba ihop dem med spott. När jag sitter här på sängmadrassen och ser mig omkring i min minilägenhet i den halvstora staden Göteborg, så ser jag så otroligt många komponenter som tillsammans skapar en portfolio. Som tillsammans är min röst. Min matta är in the making, precis som konsten och konstnären. Ingenting är färdigt. Inget har nått sin slutgiltiga form. Många fler tekniker och material kommer ansluta, till min matta och borg. Mitt hem är ett pågående porträtt. Ett landskap. Något utanför sig självt. Precis som våra kroppar är, när vi samarbetar med kameran.

Alice Hedström (f. 1995) är en Göteborgsbaserad konstnär, ursprungligen från stadsdelen Majorna. Hon har läst den tvååriga skrivarlinjen på Skurups folkhögskola, ett år på Lunds universitets författarskola, Gestaltande fotografi vid Gamleby folkhögskola och studerar för närvarande en kandidat i fotografi vid HDK-Valand.

 

1] 2020, https://www.aftonbladet.se/kultur/a/xPvlRQ/det-ar-sjukt-svart-att-vara-feminist [hämtad 2021-02-22]


Publicerade verk:

  • Medverkade i antologin Den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig, Ellerströms förlag.

  • I mina kupade händer får era hälar stå, essä i Populär Poesi nr 36 Bermudatriangeln med skrivkollektivet Trosa & Lyrik.

  • SHARE BOX - share something tasty, Blackbook Publications

  • I'm wet in all the wrong places, Blackbook Publications 1 2020

TILLBAKANÄSTA